Reportage

Konstepidemins vänner

Av Anna-Stina Lindén Ivarsson

Hur och varför blir man konstnär? Och vad händer sen? Det fick vi två inspirerande och roliga, men vitt skilda beskrivningar av på måndagens träff med vännerna. Två av Epidemins konstnärer stod för underhållningen. Elin Wikström, som jobbar med konceptuell- och platsspecifik konst och Anders Lönnbro, skådespelare, som bland annat belönats med Guldbaggen för sin huvudroll i filmen Lyftet.

Elin Wikström

Elin Wikström

Anders Lönnbro

Anders Lönnbro

Redan i 16-årsåldern hade Elin Wikström bestämt sig för att bli konstnär. Det var, trodde hon, bästa sättet att undersöka livet på. Och så kunde man ju byta ämne. “Livet är outhärdligt och meningslöst, men i kulturen kan man få nytt bränsle. Känner ni igen er? ” frågade hon publiken. “JA”, blev inte oväntat svaret.

Hon utbildade sig i skulptur, men har aldrig varit intresserad av statiska material, hon ville jobba med kroppen och med dialog. Hon fick sitt uppmärksammade genombrottet 1993 med verket ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Verket var en installation som bestod av en säng placerad mitt i en ICA-affär i Malmö. Där låg hon nedbäddad i tre veckor medan kunderna gick runt och handlade. I början undvek folk sängen där bara Elins huvud stack upp, men så småningom tog nyfikenheten över och kunderna satte sig på sängkanaten och började föra samtal med henne.

Nya verk har följt på varandra – bl.a. läste hon bokstavligen högt ur New York Times för New Yorks äldsta träd – parallellt med hennes arbete som rektor för Göteborgs konstskola. Det senaste verket handlar om varumärken och varför vi väljer som vi gör? Med en variant på detta tema kommer hon att representera Konstepidemin på Supermarket. ”Jag ska naturligtvis sälja något” sade Elin Wikström och det lutar åt någon form av nyskapande marmelad…

Anders Lönnbros gnista tändes redan i familjen där det förekom mycket sång och musik. Via studier på universitetet och en dubbel fil kand hamnade han i Pennsylvania, USA, på ett femårigt Fullbright-stipendium. Vistelsen tog dock slut efter bara tre-fyra månader, Anders blev indragen i radikala studentkretsar, deltog i demonstrationer, greps, blev frikänd och tyckte USA var ett konstigt land. Han längtade till klipporna i Bohuslän och återvände till Sverige.

“Jag var en drop-out innan ordet ens fanns!” förklarar han. Han kom så småningom in på scenskolan i Malmö och några år in på 70-talet började han med teater i Göteborg. En vansinnigt kul och lärorik tid, “alla 20-åringar idag borde få ett 70-tal i present!”, sammanfattar han perioden.

En sak har han aldrig sysslat med, nämligen planering av karriär och framtid. Saken har bara hänt honom, menar han. Plötsligt fick han barn, sedan ett till, sen en ny fru och så ett barn till – och så en Guldbagge för Lyftet – det liksom bara kom till honom.
Men det kanske inte är riktigt hela sanningen, Anders har inte legat på latssidan, har har varit med i över 40 filmer och TV-serier sen 70-talet. Och han är fortfarande i farten, hans 70-åriga hjärta klappar för lokalrevyn i Kärna, mellan Ytterby och Kungälv, som han regisserat de senaste tio åren.

Och vännerna som mötte honom denna kväll kunna konstatera att detta proffs glödde av inspiration i strålkastarens ljus och med liv och lust levererade en härlig och personlig show om sig själv!