Taberaset i 8:an med Vännerna.

Sorry, this entry is only available in Swedish. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Si, dä va ett redit taberas, sa smålänningen.

Trångt, trångt och varmt – men en väldigt, väldigt fin afton. Säsongen med Konstepidemins vänner kunde knappast sluta bättre. Två spännande konstnärer som generöst berättade om sin verksamhet. En buffé som gav en försmak av julen. Ett lotteri med två eftertraktade grafiska blad som vinster…

Foto Johan Wingborg

Mat och mingel i all ära, men det var kvällens inbjudna artister, textilkonstnären Sandra Ikse och filmaren Johannes Nyholm, som lockade rekordmånga av Vännerna. Vi var ett hundratal som bänkade oss för att ta del av Sandras och Johannes konstnärskap.

Sandra Ikses historia är späckad med sorg och saknad, men också kamplust och segrande liv. Det var inget litet glatt barn som kom som flykting från Lettland under kriget. Minnen av anhöriga som Stalin tvingade till Sibirien. Många försvann.

Foto Johan Wingborg

Min morfar svalt ihjäl i ett läger, berättade Sandra. Ett av de mörka minnena från barndomen.

I Göteborg blev det så småningom flickskola för Sandra och – trots ett visst motstånd i hemmet – konstutbildning på Slöjdis och senare Valand.

Valand på tidigt 70-tal. Starkt vänsterpolitiskt dominerat. Sandra vävde gripande bilder med motiv från det pågående Vietnamkriget. Engagemanget var starkt. Men den marxistiskt propagandastyrda kulturen som utvecklats på Valand blev så småningom problematisk för Sandra.

Att jag gick på den lätte, som hon säger idag. Men hennes bilder från den tiden, som Vännerna fick se, är storslagen textilkonst.

Lärare på Kursverksamheten, barn och politik dominerade livet under flera år. 1976 inträffade den skakande tragedin då en son drunknade. Förlusten fick Sandra att tappa fotfästet.

Jag försökte bearbeta sorgen med en stor väv. ”Mor och barn” – en gripande bild. Ytterligare svåra slag drabbade Sandra, vilket innebar fördjupad sorg men också rika insikter. Tunga tider.

Men jag valde livet, betonade Sandra. Nu är hon i full färd med att skriva. Ett bokprojekt hon jobbat med i nio år. Den berättelsen gav hon generöst prov på under vänträffen.

Orden bara glor på mig, sa Sandra. Väven har en början och ett bestämt slut, till skillnad från orden och måleriet.

I Johannes Nyholms bildspäckade konstnärskap är det också svårt att skönja något slut. Det flödar.

foto Johan Wingborg

Som filmare har Johannes – i likhet med Sandra ateljeist på Konstepidemin – nått internationella framgångar. Senast med sin prisbelönta långfilm ”Jätten”, som nu visas på biograferna. En fascinerande berättelse om en liten, grymt utsatt människa. Men också en skildring där fantasin och drömmen om kärlek är vida större än människan själv. Svindlande vackert. Även om just denna berättelse till stora delar utspelar sig i Göteborgs märkliga boulvärld.

Johannes gav flera prov på kortfilmer och den teknik han arbetar med.

foto Johan Wingborg

foto Johan Wingborg

Filmen ”Las Palmas” med den tvååriga dottern i huvudrollen är en riktig pärla, som också drog ner många varma skratt under Vänträffen.

Musikvideo med dockspel i skuggspelsteknik och animationer finns i Johannes tidigare repertoar. Nu är han i ful färd med ett nytt långfilmsprojekt, avslöjade han.

Men allt i den här speciella världen tar så oerhört lång tid – från manus till färdig film. Oändliga förhandlingar, inte minst om pengar.

foto Johan Wingborg

foto Johan Wingborg

Jätten” tog närmare 10 år att förverkliga – från ax till limpa. Den nya filmidén är redan flera år gammal och ännu är det en bra bit fram till att projektet är i hamn. Men vi väntar så gärna.

Kvällen avrundades med årets lotteri och två glada vinnare kunde gå hem med varsitt grafiskt blad, lyckostarna.

I januari fortsätter Vänträffarna och vårens program är lockande. Vi ses!

Text: Tomas Rubin

trans-europe res-artis td
KUN gbg_kultur gbg_kultur