Ingenting kan tydligen hindra Konstepidemins vänner att samlas. Och undra på det när två så synnerligen intressanta konstnärer, med arbetsplats på Epidemin, står för kvällens program. Annika von Hausswolff och Åke Nordström är två spännande utövare vars verk röner stor uppmärksamhet både i Göteborg och långt utanför den västsvenska gärdsgården.

Annika von Hausswolff, foto Björn Rantil

Annika von Hausswolf kom direkt till vänträffen från Paris och sin utställning där på Svenska Institutet. Annika, till vardags om uttrycket tillåts, är nu professor i fotografi på Valand. Hennes bildskapande, som hon själv beskriver som ”Iscensatt fotografi”, ligger inte sällan nära brott och ond bråd död, med inspiration från fall ur Nordisk Kriminalkrönika. En bokhylleklassiker i tusentals hem. Så också i Annikas barndomshem i Göteborg och senare under utbildningen på Konstfack.

– Jag gillade de där osminkade svartvita bilderna i polisutredningarna. Sällan blodiga och snaskiga, utan snarare en torr redovisning av en händelse.
Nu är det långt ifrån allt i Annikas bildspråk som kan knytas till kriminalhistorien. Hennes produktion är väldigt skiftande, både på idéplanet och de arbetsmetoder hon väljer. När den analoga fototekniken mer eller mindre fasades ut för dussinet år sedan, hamnade Annika i beråd.
– Jag arbetade mest i storformat med polaroidfilm i kameran. Plötsligt fanns det inte film att få tag i.
Annika berättar att hon fascinerats av magin i det mörka rummet. Det vill säga det som sker inne i kamerahuset, mellan lins och film.
– I den digitala världen sker allt i dagsljus.
Men även i den nya, digitala världen, gör Annika von Hausswolffs konstnärskap betydande avtryck.

Åke Nordström, foto Björn Rantil

Precis som Annika är kvällens andra gäst, Åke Nordström, en berättare härlig att lyssna till.
Åke har varit verksam på Konstepidemin så länge den funnits, parallellt med bland annat lärarjobbet på Hovedskous konstskola.
Skulptör och tecknare, kunde han skriva på visitkortet, men det skulle inte berätta alls mycket om Åke Nordströms mångskiftande och flödande verksamhet.

Åke arbetar i snart sagt alla kända material för skulpturer – stora, ännu större och ibland så små att de ryms i en rockficka.
Trä, förstås. Men i berättelsen ryms järn, sten, skiffer, betong, brons, plexiglas, aluminium och bly. Det senare en ”favorit”, enligt Åke.
– Men lera gillar jag inte. Det är alldeles för kladdigt.

Mängden material är inte alls en spegel av något spretande, omedvetet skapande, utan i Åkes fall handlar det om tillgänglighet och en flödande fantasi. Åke Nordströms närhet – eller snarare återvändande – till barndomshemmet och hembygden i norra Jämtland ger nu löpande avspeglingar i hans skulpturer.
– Här kan till och med en skogsröjning bli en skulptur. Bara för att det känns bra att forma de fällda björkarna som jag vill just då. Inte för att det skall bli något bestående. En del av Åkes verk i det offentliga rummet har försvunnit, förstörts eller eldats upp av misstag.
Men detta blir i Åkes berättelse nästan blott en krydda i ett konstnärskap som pågår med kraft. Full kraft.

En fin kväll med Vännerna – igen. Trots vädret.

Foto: Björn Rantil