Vännerna Johanna & Andreas

Åter en riktigt lyckad, fantasieggande kontrasternas afton med Konstepidemins Vänner. Det svänger, skulle man kunna säga, utan att en ton spelades – denna gång.

foto Björn Rantil

Målaren, grafikern, skulptören Andreas Korsár och filmaren Johanna St Michaels, båda med ateljéer på Konstepidemin, och med vitt skilda berättelser i grunden för sin konst, kan svårligen jämföras. Jo. förresten. Båda har en stundtals omtumlande och känsloladdad resa in i konstnärskapet, en resa både Johanna och Andreas bjöd generöst på inför Vännerna. Plus det faktum att båda bodde på landet som barn, i trakter där den egna fantasin och kreativiteten har tillåtet utrymme för en nyfiken själ.

I Andreas Kosárs fall är det klart så. Jag kom att tänka på Emil i Lönneberga, när Andreas berättade om hur han i tidig barndom i Norrland blev av med alla sina leksaker och sveptes i väg ut på landet av en grön våg. Leksaker skulle man tillverka själv av befintligt material, ansåg omgivningen. Varpå Andreas tog en kniv och täljde sin egen första figur. Och på den vägen är det, skulle man något slarvigt kunna påstå.

foto Björn Rantil

Konstnärsdrömmen föddes tidigt, berättade Andreas, och den parades med ett intresse för sameslöjden. Via folkhögskola med konstinriktning kom Andreas så småningom till Valand (1995-2000). Tecknandet tog över. Ofta filminspirerat, vilket ledde till den animationsskola som Konstfack driver i Eksjö.

Jag höll på med animerad film i många år. Nackdelen är att det tar väldigt lång tid att få klar en grej, sa Andreas. Flera uppmärksamma utställningar har det blivit genom åren. Både i Sverige och – Mexico. Dit kom Andreas på ett stipendium och där utvecklade han sitt måleri. Mättade färger, bilder som Andreas håller på med länge.

Av barmdomens träleksaker blir numera resultatet i ”snickeboa” skulpturer, byster i skiftande träslag med uttryck långt ifrån de teckningar, målningar och den grafik som också kommer från Andreas ateljé och verkstad. Andreas bildvärld är oftast avskalad, lågmäld men väldigt fantasieggande. Skapar mersmak hos betraktaren, enkelt uttryckt.

foto Björn Rantil

När Johanna St Michaels var ung tjej hemma i Värmland, ett gott stycke ut på landet, var det Äventyrerska hon drömde om att bli. Och så blev det.

Hästtjejen från skogarna hamnade i valet mellan hästarna och en lovande friidrottskarriär. Valde idrotten och hamnade i USA som utbytesstudent.

En skada satte stopp för tränandet. Fick jobb som fotoassistent. Åkte till New York och bosatte sig i kollektiv. Därifrån rakt in i rock´n´roll-världen.  Gifte sig med hårdrockstjärna. Upptäcktes på gatan av en agent och blev modell. Känd som ”Stetsonflickan”. Levde på roller i reklamfilmer. En bra födkrok i en omtumlande värld med ett flitigt turnerande med hårdrockarna. Hade tråkigt mellan varven och började fotografera som tidsfördriv.

foto Björn Rantil

Men var kommer konsten in i denna flimrande story? Jo, parallellt med reklamfilmandet gick Johanna en teaterutbildning och en teaterkarriär tog allt större utrymme.

Jag tröttnade på bimbo-rollen framför kameran och börja fotografera själv. Mest porträtt, berättade Johanna.

En dag mötte hon en kvinna som sa:” Jag har cancer. Ta en bild av mig”.

Det blev många bilder. Johanna följde kvinnan tätt, ända till döden. Det blev så småningom en gripande film av utställningsbilderna.

Trött och less på allt det ytliga i modeindustrin blev det fotografering och filmning som tog över. Via en masterutbildning i Göteborg kom Johannas genombrott, vågar jag påstå, med en film om en döende man i Göteborg. Dokumentären om Bernhard gav Johanna välförtjänt status som dokumentärfilmare.  Berättelsen om skådespelaren Agneta Eckemyr och hennes väg in i Alzheimers sjukdom är en annan av Johannas varsamt berättade men ändå avsminkade dokumentärer. Undrar vad nästa film som lämnar Johannas ateljé på Epidemin ska handla om. Hästen eller Döden?

Tomas Rubin

trans-europe res-artis td
KUN gbg_kultur gbg_kultur