Hösten 2010 reser jag till Kyoto för att besöka tempelträdgårdar. Redan på morgonen dagen efter min ankomst åker jag på lånad cykel till Shinju-an där jag har ett besök inbokat. En ung munk klädd i mörkgrön jacka och byxa möter mig strax utanför entrén, han talar nästan ingen engelska så det blir trevande försök till kommunikation. Jag är den enda besökaren och visas runt i rum efter rum med tatamimattor på golven och vackert bemålade fusuma. Inget elektriskt ljus är tänt, i rummen råder bara skumt förmiddagsljus. Från en veranda ser jag Östra trädgården med de femton stenarna som Maruta Shuko arrangerade 1491, och den berömda thé-paviljongen. Kanske har jag svårt att tillgodogöra mig allt det sublima, det blir för mycket att ta in efter lång resa, tidsskillnad och sömnbrist. När vi sitter på huk framför en skjutdörr dekorerad av Hasegawa Tohaku (Visa män och tallar, 1601) ser den unge munken skärrad ut när jag plötsligt gör en gest mot måleriet och säger I am a painter, too.