Jonas arbetar just nu med en scenisk dokumentär om hur New Public Management och en politik med avregleringar och utförsäljningar (tänk: SJ, vård, skola) införts i Sverige. Konstnärer förväntas i NPM:s logik, att vara nyttiga, demokratiska och inkluderande; nyskapande och kreativa.

Fina ord, men den byråkratiska styrningen betonar byråkratin, inte innehållet, och reducerar därmed konstnär och konst. Hur långt tillåter vi våra värden att tömmas, innan vi väljer på annat sätt?

I en annan ansats, skriver Jonas för scenen tillsammans med en skulptör och en komponist. Varje konstart har eget tolkningsföreträde!
Blir det vilt och galet, blir det generöst? Eller blir det en krasch?