I samband med Konstepidemins 30-årsjubileum bjuder vi in till en samtalsserie där Konstepidemins konstnärer berättar om vad som händer när de stänger dörren till ateljén och vad ett eget rum innebär för deras skapande. Under Konstepidemins jul, lördag 9 december möts Marie Hermanson och Mattias Hagberg i ett samtal.

Marie Hermanson debuterade som författare 1986 med novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten. Sedan dess har hon skrivit elva romaner, bland annat Musselstranden, Mannen under trappan och Himmelsdalen. Marie Hermanson har sitt arbetsrum på Konstepidemin och i januari 2018 kommer hennes nästa roman, Den stora utställningen som utspelar sig under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923.
Mattias Hagberg är kulturjournalist och författare, bosatt i Göteborg. Han medverkar regelbundet på Göteborgs-Postens kultursidor och i Sveriges Radio. Syndavittnet från 2017 är hans tredje roman.

Samtalsserien ”Ett eget rum” handlar om det fysiska och mentala rum där konstnärens arbete försiggår. Om platsens betydelse för skapandet och avskildhetens nödvändighet för fördjupning. Här ligger fokus på processen snarare än vid det färdiga verket eller mötet med en publik.

Tid: Lördag 9 december kl.12.00. Insläpp från 11.45.
Plats: ADAS teater på Konstepidemin, (Hus 2, ateljé 201). Fri entré.
OBS! Begränsat antal platser, kom i tid. Vi spelar in samtalet till en podd, så dörrarna kommer att stängas kl.12.00.

Ett eget rum

Det är inte det att hon blir en helt annan människa när hon är i ateljén.
Det är inte så.
Men det är ett annat fokus.
En arbetsro.
Ingen rättighet.
Men en förutsättning.
En utgångspunkt.
Det faktiska egna rummet är en utgångspunkt också för det egna inre rummet. Ateljén i ateljén så att säga. Det rum som hon bär med sig. Till stan. Till Naturhistoriska museet. Till Sjömansgården. Till skogen. Till fiket. Till hemmet.
Alltid.
Ständigt.
Det är det som är det fina.
Att bära med sig sitt arbete.
Det är det som är det irriterande.
Att alltid bära med sig sitt arbete.
Det är det som är det lustfyllda.
Att ta med sig frågeställningen in i det övriga livet.
Sitta bland folk. Lyssna.
Risken finns att någon kommer fram och frågar något. Då blir
hon nervös. Det är bra.
Låta sig bli störd i det pågående.
Avbruten.
För att sedan återgå.
Låsa, dra ett såpalager över golvet och tända en cigarill.”

Utdrag från Lina Ekdahls text Ett eget rum, skriven utifrån ett samtal med ateljister på Konstepidemin till boken om Konstepidemin (2013).

Konstepidemin är en av Sveriges största arbetsplatser för konstnärer. Under 30 år har konst och kultur skapats, diskuterats, upplevts och tagit plats här och därmed smittat av sig på omvärlden. De drygt hundra ateljéerna utgör basen för all verksamhet på Konstepidemin. Idag har över 130 konstnärer från en bredd av konstformer sina ateljéer här.

I boken om Konstepidemin skriver konstnären och redaktören Berit Jonsvik om Virgina Wolfs relation till det egna rummet: ”När författaren Virgina Wolf blev tillfrågad att hålla ett föredrag för kvinnliga studenter i Cambridge 1928 om kvinnorna och romanen, funderade hon länge kring själva ämnet. Hon kom fram till att det var en annan vinkel som var mer angelägen att framhålla.

Det enda jag kunde göra var att framlägga för er en åsikt beträffande en mindre detaljfråga – en kvinna måste ha pengar och ett eget rum, om hon skall kunna skriva romaner;

Hon blev så fängslad av uppgiften att föredraget utvecklades till en hel skrift Ett eget rum. Den blev ett stridsrop inte bara för kvinnliga författare utan för allas rätt till kultur. Denna mindre detaljfråga som Virgina Wolf tar upp är lika aktuell idag och den gäller inte bara kvinnorna. Skall kultur skapas behövs ett eget rum och tid att vara där, d.v.s pengar. Ateljéerna är basen för hela Konstepidemin. Utan dessa drygt hundra egna rum skulle inte heller våra andra verksamheter existera.”

Välkommen att ta del av konstnärernas tankar kring det egna rummet och dess innebörd i samtalsserien på Konstepidemin.