Vännerna Ewa Brodin & Roland Borén

Marschallerna brann längs uppfarten. Skyltarna på plats. Kvällens affischnamn och inbjudna gäster spikade: Brodin och Borén.

foto: Johan Wingborg

Det började bra denna måndagskväll på Konstepidemin. 80-talet Vänner strävade uppför backen på Konstepidemin mot hus nummer 8. Fullsatt – igen. Intill sista extrastol.
Nog anade vi att det skulle komma många förväntansfulla konstintresserade medlemmar den här programkvällen med konstnärerna Ewa Brodin och Roland Borén i huvudrollerna. Och en riktig intressant kväll blev det för oss i publiken.
Böckerna – läsningen – blev en väg in i konsten för Ewa Brodin, och starten på resan från barndomshemmet i västgötska Skultorp till konstskolor i både Stockholm, Göteborg och Köpenhamn.

foto: Johan Wingborg

Konsten och så småningom konstnärskapet har gett Ewa en annan röst än det skrivna eller talade ordet – upptäckten av en egen språklighet, berättade hon. Uttryck i skiftande former som skänkt Ewa Brodin välförtjänt uppmärksamhet och en stor publik. Plus elever både i Göteborgs Konstskola och på Valand, där hon varit både elev och senare i karriären också lektor i Fri konst.

Den röda tråden i Ewas måleri är kroppen och rummet, som hon uttrycker det. Kroppens förhållande till rummet. Som betraktare anar man en förtjusning för det utsatta och dolda. Vad göms bakom det där draperiet? Någon har med rätta kallat Ewa för mystiker. Jag tror inte hon värjer sig mot omdömet.

foto: Johan Wingborg

Anne Franks dagbok gjorde tidigt starkt intryck på Ewa, fick vi veta. Det slutna rummet, det instängda. Motiv som återkommer i många av Ewas bilder och skulpturer.
Det är både lustfyllt och fantasieggande att lyssna till Ewa och ta del av hennes berättelse och ett stort konstnärskap.

 

foto: Johan Wingborg

Roland Borén, skulptör med kuben som idé. Nåja, det där var en synnerligen torftig beskrivning av ett konstnärligt arbete som pågått i snart 40 år. Med lysande resultat, vågar jag påstå.

Han är rolig att lyssna till, Roland, när han med en stor portion självironi berättar om sitt skapande.
För den göteborgska allmänheten är han sannolikt mest känd för sin stora skulptur utanför entrén till Artisten. Kuber, förstås. Snedställda. Matematiskt exakta. Sammansvetsade och i det här fallet fyllda med ljuddämpande skum. Det senare förstås dolt för ögat.
Den skulpturen ”Inkantatio” är i sig ett väl valt delmål under en solig lördagspromenad, på tur mellan stans gallerier.

foto: Johan Wingborg

Processen bakom denna och andra skulpturer i Roland Boréns skapelseberättelse blev en höjdare för oss i Vännerna denna givande måndagskväll. Hans måleri inte att förglömma.
Roland kom till Göteborg och Valand 1983. Stockholmare från början. Inbiten göteborgare idag, med ateljén på Konstepidemin som bas.
En avsevärd del av Rolands spännande skulpturer är dessvärre utom synhåll för den breda allmänheten. Flera har köpts av läkemedelsindustrin som utsmyckning i kontor och entréer. Och dit släpps ingen jävel över bron. Av säkerhetsskäl. Inte ens skulptören själv får komma in och klappa sina alster.
Vi får nöja oss med foton av denna konst. Det räcker långt. Så ock denna gång med Konstepidemins Vänner. Vi ses igen!
Tomas Rubin

trans-europe res-artis td
KUN gbg_kultur gbg_kultur