Ja, det funkade! Och så bra det blev!  Visst tvekade arbetsgruppen länge. Ska vi sätta igång eller ska vi avvakta? Coronapandemin såg ut att stänga hela hösten för vänträffarna, i alla fall för det antal åhörare vi haft de senaste åren.  Men i augusti bestämde vi oss, vi kör coronasäkert, med starkt reducerat antal platser och anmälningsplikt, vi skippar smörgåsbordet och gör färdiga mackor istället till öl och vin. Så fick det bli och i måndags var det premiär. Och salen kändes inte alls så gles och obefolkad som befarat. När konsten kom till liv på väggar, på bord och i spännande anförande kändes det nästan som vanligt igen!

foto Johan Wingborg

Skulptören Pecka Söderberg  var först ut. Tio års konststudier avslutade han på  Konsthögskolan Valand 1996. Året därpå fick han ateljé på Konstepidemin och här har han hållit till sedan dess. Ställt ut både inom och utom landet, liksom han finns representerad med flera offentliga verk i Göteborg och i flera andra städer. Hans huvudsakliga material är trä, men ibland, när han tröttnat på träets tröghet, väljer han snabbare material som glasfiber, eller papier marche´. Eller så målar han på duk. Hans bildvärld är figurativ och visuellt konkret. Figurerna lättlästa och färgstarka, men innehållet mer komplext: Science fiction, resor mot framtiden, undergångsstämningar …  med ett lätt, serietidningsartat, anslag.

foto Johan Wingborg

-När jag börjar har jag ofta väldigt vaga idéer vad det ska handla om, det får växa fram, sade han, och berättade också hur gärna han återanvänder gamla skulpturer och sätter dem ihop med något nygjort, i en ny kombination.

– På så sätt skapar jag en ny berättelse, sade Pecka Söderberg och illustrerade med många bilder från de senaste årens galleriutställningar, bland annat den som visades på Galleri Konstepidemin förra året.

Intressant var hans beskrivning av ett pågående gestaltningsuppdrag för matsalen i nybyggda Svartedalsskolan på Hisingen. Färdigt bli det tre slingrande trädstammar som växer upp ur golvet och försvinner in i taket. Tre meter höga. Tunga. Brunmålade.  Men när stammen närmar sig taket växlar det bruna gestalt och övergår till ett målat rutmönster i grått! En lekfullhet i allvaret –  det tycks lite som Pecka Söderbergs signum. Verket heter ”Silent dance”. Materialet är furu och den tredelade skulpturen klär in tre bärande pelare i matsalen.

foto Johan Wingborg

– Jag vill få fram en känsla av stillhet, ge en lugn stämning, sade Pecka Söderberg och berättade om alla de begränsningar man som konstnär måste förhålla sig till då det gäller ett offentligt uppdrag, som lokalens funktion, eldragningar, etc, etc., innan man bestämmer det konstnärliga uttrycket.

foto Johan Wingborg

Friare är det då för den som, likt Jelizaveta (Liza) Suska, smyckekonstnär från Lettland, skapar för galleriet. Hon var vår andra presentatör. Efter Bachelor examen i hemlandet och studier i Tyskland och Japan, kom Liza till Sverige och Högskolan för Design och Konsthantverk, HDK, för att ta en Master i smyckekonst. Den avslutade hon 2015 och nu har hon ateljé´ på Epidemin sedan ett år tillbaka. I Sverige avser hon att stanna.

Med examensarbetet från HDK, ”Frozen moment”, fick Liza en flygande start på karriären. Det var en kollektion broscher i ett märkligt stenliknande material som hon själv, genom flitigt experimenterande, utvecklat. Materialet består av tre huvudkomponenter; polymer, krossad marmor och lim. I en stelnad asymmetrisk form  – ibland isliknande, ibland gnistrande, alltid färgskiftande – bildar materialet broschens kropp. En tunn linje av guld utgör spännet. Kollektionen uppmärksammades mycket  internationellt, på olika utställningar och i pressen, bl. a i New York Times International.

foto Johan Wingborg

– Som nyutbildad hjälpte detta projekt mig mycket, jag fick bland annat ett stort pris i Tyskland, berättade Liza Suska, och visade hur hon senare, i olika projekt, försökt utveckla materialet genom nya inslag och kombinationer.

En av vägarna har gått via bärnsten – amber. Ett material som Liza uttryckte någon slags hatkärlek till.

– Min mormor hade mycket smycken av bärnsten. Det är ett fyrtio miljoner år gammalt material som jag har många stereotypa associationer till, och som jag vill försöka få ut ur mitt huvud!

foto Johan Wingborg

Att få bärnsten att se ut som något helt annat än vad vi är vana vid, ge det en återfödelse, har varit hennes ambition. På ett bord visade Liza Suska tre halsband som resultatet av hennes bärnstensexperiment.  Och visst har hon lyckats, ingen som har de traditionella bilderna av materialet i huvudet, skulle kalla detta bärnsten! Att Liza är tekniskt intresserad råder ingen tvekan om. Nu har hon anmält sig till en kurs i programmering, Man undrar vilka nya, fantastiska uttryck den kommer att resultera i?

ANNA-STINA LINDÉN IVARSSON