Reportage

Det är något med Oslos konstvärld som lockar Konstepidemins vänner!

Av Ulla-Britt Larsson

Vännernas första konstresa, hösten 2013, gick också till Oslo. Nu liksom då var det utställningen och samlingarna på Astrup Fearnley-museet som drog oss dit, men också vernissagen för en stor utställning på Munchmuseet med verk av Edvard Munch och den danske målaren Asger Jorn.

Resan inleddes med ett besök i den lilla staden Moss och Galleri F15 i Alby gård utanför staden. En konstinstitution som har haft stor betydelsen sedan den grundades 1950-talet av två bröder som brann för konst och kultur. Galleriet är inhyst i en gammal herrgård på en mycket vacker plats på kullarna ovanför Oslofjorden.

 

IMG_0262

IMG_0287

IMG_0301

IMG_0335

 

Utställningen där – to bee or not to be – fokuserade på binas situation som över hela världen blivit alltmer prekär under senare år. Tio internationella konstnärer hade bjudits in för att reflektera över sambandet människor och miljö och hur konsten kan bidra till att belysa miljöproblem som det med bidöden.

Efter besöket i Moss blev tiden i Oslo ganska kort och det var svårt att hinna med allt som fanns att se. Så Vännerna delade upp sig i grupper, många föredrog Astrup Fearnley-museet med sin samtida amerikanska konst, andre valde Munchmuseet, bland andra jag själv.

Asger Jorn som var ett halvsekel yngre än Munch tog djupt intryck av hans måleri, även om deras konstnärskap skiljer sig åt i många avseenden, kanske släktskapet syns tydligast i grafiken. Gemensamt för dem båda är färgen – Jorns verk är ofta fyrverkerier i färg. Också de alltmer upplösta formerna och det ofta förenklade bildspråket har de gemensamt. Jorn är den som målar mest expressivt men även Munch känns många gånger ligga generationer före sin egen tid i sitt uttryckssätt.

Det som skiljer dem åt mest är nog den sorg och ångest som Munch uttrycker. Många bilder visar en oerhörd oro och starka känslor. Man anar, för att uttrycka det försiktigt, en skräck för kvinnan – vampyren, den fala förföreskan, det sköna men farliga könet. Samtidigt visar han den förtvivlade kvinnan, människan, krossad av sorg efter sjukdom och död, som upptar en stor plats i hans konstnärskap.

Men även hos Jorn kan ångesten lysa i de mer figurativa verken, samma oro och fasa uttrycks i människors ögon. Trots det lyser många av Jorns bilder av målarglädje av en sort som är präglad av 1950-talets abstrakta expressionism.

De båda konstnärerna appellerar väldigt olika till olika människor. Några av Vännerna tyckte att enbart Munch var den sevärde och store, och att Jorn var helt ointressant. Andra hade utbyte av att se jämförelsen och släktskapen mellan de bägge målerierna och såg också Jorns storhet. Det ska sägas att det inte bara är de stora välkända mästerverken som visas på utställningen, det är intressant att se (och modigt av curatorerna?) att visa att även mycket stora världsberömda konstnärskap har sina mindre lysande arbeten, sina svaga sidor.

Eftersom det var svårt att hinna med att se bägge de just nu mest intressanta Oslo-utställningarna och jag valde Munch så har jag bett en av konstnärerna i Vännerna, skulptören Agneta Stening, beskriva sin upplevelse Astrup Fearnley-museet:

Jag som tidigare inte varit på Nya Astrup Fernley museet stannade där och fann en fantastisk arkitektur, två byggnader med en kanal och broar i mitten, strålande havsutsikter från stora fönster och museet uppdelat i två delar; den ena innehöll samlingarna och den andra cafe, shop och temporära utställningar. Båda ställena präglas av amerikans konst just nu. I samlingarna möts man först av Damien Hirst itusågade ko, kalv och får vilka är för mig oerhört osmakliga men ändå fascinerande att titta på. Högst upp i denna del fann jag så mina favoriter; Anselm Kiefers bokhylla i bly och hans två stora dystopia målningar. Här fanns också Jeff Coons Michael Jackson i guldporslin samt en gigantisk målning av ihopsydda pengapåsar!

I den andra museidelen med den tillfälliga utställningen med amerikansk konst hittade jag några pärlor – ett rum med en ”skräpinstallation” med fingret mot afro-amerikanska frågeställningar och anknytning till Black Panter-rörelsen. Det var en både vacker och intressant installation.

Till detta ska läggas att några Vänner också hann med en promenad uppe på taket till det fantastiska operahuset var mycket entusiastiska! Av de mycket livliga samtalen i bussen hem till Göteborg på kvällen stod det klart att vi gjort ännu en uppskattad resa i konstens värld.
Det enda lite negativa med upplevelserna är att de inte kunde delas av alla Vänner som hade velat följa med. De femtio platserna i bussen tog som vanligt slut bara på ett par dagar!