Förväntansfullt som vanligt, men lugnt och på säkert coronaavstånd samlades Vännerna för att lyssna på Kjellåke Gerinder och Anna Lamberg.

Allt kan inte berättas från ett långt och innehållsrikt konstnärsliv. Kjellåke Gerinder, som haft ateljé på Epidemin sedan dess början, valde att stanna till och berätta om några viktiga stationer på sin väg. Efter utbildning på dåvarande Konstindustriskolan blev det anställning på en arkitektbyrå och ett samarbete med Tivoli i Köpenhamn. Detta innebar att Kjellåke Gerinder fick bosätta sig där en period. Tvärs över gården där han bodde fanns ett kollektiv med unga husockupanter. Kjellåke Gerinder filmade och fotade på de många händelserika gårdsfesterna. Med utgångspunkt från fotona och filmen gjorde han stora blyertsteckningar från detta uppsluppna liv. Vännerna fick se några av dessa och många av oss kunde säkert minnas och känna igen sig i denna frigörelsens tid i slutet av 60-talet. Och så fick vi veta att dessa bilder aldrig visats förr för någon publik. Premiär för oss alltså!

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

Nästa station på Kjellåke Gerinders väg kallade han Förort. 1971 började han arbeta på ett annat arkitektkontor, inventerade skog i det då ännu ouppbyggda Lövgärdet och Rannebergen. Vid sidan av försörjningsjobbet skapade han ett antal collage och bilder från denna tid: bilar, skrotbilar, demolerade bilar, höghus. Dessa bilder med ibland humoristisk/satirisk ton ställde han ut i Alingsås konsthall.

Akademin är namnet på stationen därefter. Kjellåke Gerinder berättade om sin tid på konsthögskolan i Stockholm och hur han där fördjupat sig i olika tekniker, främst etsning och gravyrer. Motiven hittade han i naturen ­-– björkdungar, beteshagar, ängsmark … Gråa valörer, så känsligt och poetiskt finstämt. Efter fem år i Stockholm kom han tillbaka till Alingsås och nu gjorde han skisser till konst för ett äldreboende. Han började också prova sig fram med andra tekniker såsom lasering på plast – en ögonblickets teknik som ger en helt annan svärta än etsning, förklarar han.

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

När Kjellåke Gerinder för oss vidare till nästa uppehåll, som han kallar Offentliga uppdrag, får vännerna bekanta sig med ytterligare en teknik: sgrafitto, en teknik där olika färgade betonglager läggs på varandra och sedan skrapas/ristas motivet/mönstret fram. En 26 meter lång sådan utsmyckning pryder ett kontorshus i Sävedalen.  Även på Sahlgrenska finns en 10-15 meter lång utsmyckning av Kjellåke Gerinder – som här använt ytterligare en teknik med närmast grafiska bilder av träd och ett och annat djur ”inbakade” i laminerat glas.

Teckningen/linjen är bärande i allt Kjellåke Gerinder lyfte fram denna kväll oavsett om det var en etsning eller en blyertsteckning. Och vi får höra att när det gäller blyerts då är det Hb som gäller, för då behålls linjen.

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

Mina närmaste kallar Kjellåke Gerinder sina små bilder, linjeetsningar av figurer/ansikten/krumelurgubbar som alla vittnar om varm humor och är så små att man kan ha dem i fickan. – Det är förlösande att göra små bilder, säger han. Fårhaga är en stilla plats långt från stadsbrus, ett sommarviste. Kjellåke Gerinder visar några blyertsteckningar han arbetat med här: stiliserade trädstammar, omaka stolar som tycks sjunka ner i jorden/bli överväxta, övergivna av människor. Något har hänt och något annat är på väg. En stilla väntan.

Applåderna efter Kjellåke Gerinders presentation blev ett tack för alla gråa toner, varma, omslutande och nära.

Även Anna Lamberg har sin ateljé på Epidemin.

Anna Lamberg berättar att hon jobbar mycket med rum, känslorum kallar hon de hon gjorde 2005–06. Då byggde hon rent konkret upp olika lådor. En hon visar klädde hon med pärlplattor och så placerade hon ett foto av sig själv i lådan, en slags collage. Hon fotograferade analogt, skannade in i datorn och ”photoshopade”.

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

Fascinationen för rummet löper som en röd tråd i hennes verk. 2005 var det Pannrummet på Epidemin där hon tillsammans med några andra gjorde en installation, lockade ner människor i rummet, en och en, och filmade deras beteende. En tabbe var att människor filmades utan att bli tillfrågade och för detta fick hon och medskaparna bannor på skolan.

Examensutställningen från HFF, Högskolan för fotografi, numera Akademi Valand 2010, hade titeln Lova mig att ingenting kommer att hända. Här visualiserade hon genom en installation i två rum minnen och förluster. Hon ville visa sorgen efter nära anhörigas död utan att bli privat.

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

När hon gått ut Högskolan för fotografi började hon också jobba med scenografi på Angeredsteatern, först som assistent till Ulla Kassius. – I min värld var allt ordnat och prydligt men till scenografin samlades mängder av kasserade prylar in från andra teatrar. Det blev en kreativ oordning som vände upp och ner på hela min värld, berättar Anna Lamberg. Teatern gav mersmak och hon fortsatte sedan som ensam scenograf för ytterligare en uppsättning i Angered. För denna byggde hon upp allt i vitt papper. Men en teaterpjäs spelas om och om igen så det var något av det mest opraktiska hon gjort och en lärdom för kommande projekt. – Det var roliga erfarenheter och fint att kunna jobba i team. Och det fanns pengar!

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

Anna Lamberg arbetar med många olika medier: fotografi, video, objekt, ljud och ljus. Vi får se och lyssna på några bildsatta musiklåtar. Hon berättar att hon gillar glitter och färg. Under my feet var ett projekt med dansare. De ”föstes ihop” i Skärhamn och resultatet av samarbetet – koreografi i ett slags glitterrum – visades på Galleri Box.

2016 blev det åter en installation/utställning på Galleri Box, Solfall, om mental ohälsa och mörka tankar. Hon byggde upp fysiska modeller som hon sedan fotograferade/filmade och ljudsatte. Resultatet visades i olika ljuslådor.

-På senare år vänder jag mig mer utåt mot världen. Jag känner en stor oro, säger Anna Lamberg. Inför en utställning hällde hon självlysande färg över sig själv och filmade sig i ett mörkt rum. Med färgen gjorde hon sig synlig i det täta omgivande mörkret. Hon visar också en video, ljudsatt med stegrande monotona toner, där man i mörkret bara ser två blåfärgade händer som tvås mot varandra. Ibland uppstår en liten hoppfull gnista av ljus mellan fingrarna. En stark bild för oron över världens tillstånd.

Efter en tvåmånadersvistelse 2019 i Beijing, jobbar hon nu på olika sätt med ansiktsmasker.

Verkligheten har gått sönder med pandemin, säger hon.

Kvällen blev kontrastrik med en första del i gråa varma toner och en andra med kompakt mörker, starka färger, glitter och bländande ljus.

Ulla Forsén