Äntligen var det dags för höstens första kväll med Vännerna. Allt var nästan som vanligt, dock med några undantag: Föranmälan krävdes eftersom vi på grund av restriktioner inte fick vara mer än 70 personer i lokalen och istället för ”buffé” var det färdiga inplastade smörgåsar som serverades. Det kändes i luften att vi alla längtat efter att komma samman, efter att få dela upplevelser igen. Och vilken kväll det blev med två sinsemellan helt olika gäster: Gunilla Hansson med sitt rika mångsidiga konstnärskap och Patrik Steorn, konstvetare och museiman, sedan ett år chef för Göteborgs konstmuseum.

Foto Björn Hellström

Först ut var Gunilla Hansson. Lugnt och sakligt berättade hon om olika projekt/utställningar hon arbetat med. Att här återge allt är en omöjlighet. Det första ordet som dyker upp för mig är utforskande. Det andra ordet är rörelse – föränderlighet, flöden vare sig det handlar om vatten, akvarell, havet eller minnen. Det tredje ordet är platser – fasta punkter, öar i det flytande, ett fruset ögonblick i ett foto …

Att man kunde vara konstnär var henne en gång främmande. Hon arbetade som förskollärare i Göteborg när hon en dag såg Ragnar Sandbergs målning Kvinna som matar måsar. En sträng slogs an i henne och hon läste Ulf Lindes bok om Sandberg. Den blev en ögonöppnare som ledde henne in på vägen mot hennes konstnärskap: KVs konstskola 1985, Hovedskous målarskola 1987, Valand 1988 – 1993. På Valand öppnades allt berättar hon, det var inte längre bara olja som gällde utan här blev hon fri att använda olika tekniker och material. Inget medium tycks nu vara henne främmande. Idag arbetar hon med foto, animation, collage, akvarell, ljudinstallationer, trycksaker, objekt …

Foto Björn Hellström

Några av Gunilla Hanssons offentliga arbeten finns här i Västsverige. På träbryggan längs Akvarellmuseet i Skärhamn har hon låtit rista in en text från en tidningsnotis som börjar Sjungande invånare tvingas fly från sjunkande ö – en uppfordrande påminnelse om de globala klimatförändringarna. I Bild- och interventionscentrum på Sahlgrenska finns 15 verk på både publika och icke-publika platser utifrån temat Farvatten. ”Väntrum, korridorer, förbindelsegångar … Platser som är en sorts mellanrum. … Likt en slags farled att navigera i.”

Några verk består av stora digitala utskrifter av akvareller, fotografier och texter. Bilderna är monterade på aluminium med plexiglas eller är gjorda som högtryckslaminat. Detta för att de lätt måste kunna göras rena. I undersökningsrummen finns ett slags ljuslådor i taket med motiv från Göteborgs hamn i fågelperspektiv och med inzoomade detaljer från ankrings- och förtöjningsplatser. I bilderna finns texten: hamn/hamna, ankra/förankra. Ett offentligt arbete finns också på Chalmers kemisektion.

2002 fick Gunilla Hansson ett stipendium som gav henne möjlighet att vistas på Yttre Hebriderna under tre månader. Här fortsatte hon sitt utforskande arbete av öar, av havet som förbindelse och gräns. Utställningen Sund och kanaler, som visades på Galleri Konstepidemin 2004, kan ses som ett resultat av detta arbete. I sparsmakade, nästan poetiska, akvareller har hon målat olika sund mellan landmassor, sund som för några är en oöverstiglig gräns, för andra en möjlighet, så till exempel Gibraltar sund.

Hålla sig flytande, så benämner Gunilla Hansson sin installation av några flytbojar på Udden skulpturpark 2020. Det var pandemitid och orden på bojarnas flaggor kan ses som en kommentar till denna tid: Vind för våg, På öppet hav, I samma båt.

Sista bilden Gunilla Hansson visar är en vy från hennes ateljé i Kungshamn. Här har hon en vidunderlig utsikt mot öar och hav, mot den öppna horisonten.

Foto Björn Hellström

Nakna män, modevetenskap, Thielska och Göteborg var rubriken Patrik Steorn satt på sitt framträdande.

Patrik Steorn inledde med att visa målningen Skånska dragoner rider till bad av Oscar Matthiesen och att utifrån denna tala om sitt avhandlingsarbete, hur han sökte ett ämne och hittade fram till att han ville arbeta med och forska om maskulinitetsidealet runt sekelskiftet och hur detta vuxit fram och gestaltats i konsten. Inom konsten uppstod vid denna tid vitalismen – konsten som en hyllning till skönhet, till naturen, solen, livskraften – och den manliga nakna kroppen får en framträdande plats.  Patrik Steorn visar ett av de mest ikoniska verken från denna tid: Eugène Janssons Flottans badhus (1907) och berättar att han inför sin avhandling ville studera denna målning, men fick ett bestämt nej från Thielska galleriet som förvarade målningen i något magasin. Målningen var inköpt av Ernest Thiel, men när det på 70-talet blev känt att Eugène Jansson var homosexuell, ansågs den alltför laddad med homoerotik för att kunna visas.

Foto Björn Hellström

Efter avhandlingsarbetet fick Patrik Steorn en tjänst på Centrum för modevetenskap, Stockholms universitet. Steget från nakna män till mode kan tyckas långt, men Patrik Steorn framhåller att den nakna kroppen är som en slags uniform, liksom modet skapas den av tidens ideal. Hur svenskt mode lanserades i USA blev Patrik Steorns intresse, främst var det Sighsten Herrgård som var en av pionjärerna när det gällde unisexmodet, han intresserade sig för.

2014 tipsade en vän om att chefstjänsten på Thielska var ledig. Patrik Steorn sökte, fick tjänsten och med detta återvände han till sekelskifteskonsten. Uppdraget som chef var att göra Thielska levande, öppna det mot samtiden. Ett sätt att göra detta var att synliggöra äldre verk genom att låta nya verk ”tala med” dessa. Och nu, 10 år senare, hämtades Eugène Janssons verk fram ur gömmorna och fick åter en plats i salongerna. Konstnären Jan Hietala som intresserat sig för Jansson bjöds in. Hans uppdrag var att på olika sätt skapa en dialog med målningen och med Eugène Jansson. Alla brev och dagböcker Eugène Jansson lämnat efter sig vid sin död hade bränts av brodern. Hietala skissade vidare utifrån Janssons målning och författade brev med både påståenden och frågor till Jansson. Så kunde tomrummet i arkivet fyllas med The Letters to Eugène.

För ett år sedan tackade Patrik Steorn ja till tjänsten som chef för Göteborgs konstmuseum. Efter nästan åtta år på Thielska var han sugen på att arbeta med en större institution. – Och museet har en fantastisk och unik samling, säger han och framhåller sekelskifteskonsten här och Pontus Fürstenbergs stora betydelse för konstlivet, och det inte bara i Göteborg.
Det som främst upptar Patrik Steorn nu är tankar, idéer och planering inför den tilltänkta, men ännu ej beslutade, om- och tillbyggnaden av konstmuseet. Blir den verklighet kommer museet att vara stängt under fyra år och öppna i ny skepnad 2029. Om detta lär vi få höra mycket om under den närmaste tiden. Beslutet ska fattas nu i höst.

Ulla Forsén