foto Björn Hellström

Trots uselt gråväder och blåst var det många vänner som vågat sig upp för backen till hus nr 8 för att denna årets andra vänkväll lyssna på Michaela Peterson och Magnus Ekman, två erfarna och mångkunniga skapande personer inom sina respektive gebit och som båda haft ateljé på epidemin i mer än 30 år.

foto Björn Hellström

Hur kommer man dit? Denna fråga har Michaela Peterson låtit skära ut i en stor plåt som en del av sitt textprojekt Phrasebook hon baserat på fraser ur parlörer och med denna fråga inledde hon kvällens anförande. Ja, hur kommer man dit? I konsten? I livet? Hur man åtminstone kommer en bra bit på vägen dit (vad dit nu innebär) fick vi veta av kvällens båda gäster, som generöst och ärligt delade med sig av sitt kunnande och sina erfarenheter. Michaela Peterson, som idag arbetar med måleri, teckning, skulptur, installation, tvivlade efter fem år på Valand (1964-1969). Kan man verkligen hålla på med konst, är det inte bara lyx? Hon valde bort konsten och arbetade med barn under ett antal år. Men så fick hon Erik Erikssons stipendium och med det blev det ytterligare ett år på Valand. Både självförtroendet och tron på konsten växte. Hon målade då, i olja, ofta samma motiv många gånger, främst landskap och stilleben. Stipendier har haft stor betydelse för Michaela Peterson. Tre gånger har hon fått vistelsestipendium till Grez sur Loing (en fjärde gång där var hon medföljare), hon har fått Konstakademins ateljéstipendium med vistelse i Paris och Västra Götalandsregionens ateljéstipendium 2010 som innebar tre månaders vistelse i Kumming, Kina.

foto Björn Hellström

I samband med de första vistelserna i början av 2000-talet i Grez sur Loing började Michaela Peterson arbeta mer avskalat i både färg och form med floden och horisonten som främsta motiv. Kontrasten till Paris är stor. Vid sin vistelse där fick hon ett ömsint förhållande till de illa sedda stadsduvorna. Hon tecknade dem, skapade ett grafiskt blad som en slags upprättelse för duvan och väl hemma igen kreerade hon en installation i Pannrummet med duvskulptur och Gavin Bryars mäktiga komposition ”Jesus´ blood never failed me yet”. Duvan fick också vara motivet i en utsmyckning Michaela Peterson skapade 2011 för Falköpings sjukhus.

Michaela Peterson arbetar ofta med projekt, ett utforskande arbete av en företeelse, en artefakt, en förnimmelse och gestaltar sedan idéerna i olika material. 2009 började hon arbeta med det tidigare nämnda textprojektet, där fristående fraser från parlörer som  – Has anyone asked for me?, How do I get there? –  skars in i stora metallplåtar. Här fick hon sponsorhjälp av bland andra Cityvarvet och Stena Stål. Hon förde också över fraserna – som frikopplade från parlörens sammanhang blir till oavsiktlig poesi – som vattenstämplar på stora vackra vita pappersark som visades i en installation i Bergrummet. Vistelsen i Kina 2010 gav upphovet till projektet 12 små kinesiska pallar. Av små låga vardagliga pallar som användes av alla överallt skapade Michaela Peterson ett vridet högt torn. Vid vistelsens slut skänkte hon sedan pallarna till sina kinesiska vänner. Efter två år reste hon tillbaka och dokumenterade vad som blivit av pallarna. Här hemma byggde hon upp ett palltorn i Pannrummet och på väggarna hängde hon fotografier som visade pallen i olika sammanhang i den kinesiska vardagen.

Michaela Peterson berättar att begreppet det oavsiktliga inspirerar och intresserar henne. Som exempel nämner hon hålen på pappret utrivet från ett spiralblock, hävdvunna stigar, Darwins kryss i hans dagböcker. Med det oavsiktliga, det som inte tillmäts så stor betydelse, som utgångspunkt gör hon akvareller och blyertsteckningar i litet format. Det avskalade uttrycket återfinns också i Michaela Petersons skulpturer i brons av frökapslar från lotusblomman, i hennes reliefer i gips, betong, paraffin … Allt Michaela Peterson berättat har åtföljts av bilder alltifrån ett tidigt självporträtt i kraftfulla mättade färger till offentliga utsmyckningar, installationer, målningar med avskalade former och dämpad färgskala, små blyertsteckningar…

foto Björn Hellström

Magnus Ekman är utbildad på klassisk gitarr vid Musikhögskolan 1980-1985, men så mycket klassisk gitarr har det inte blivit. I 40 år har han varit körledare och frilansande musiker. Avsteget från gitarren skedde redan under studietiden. Med några kamrater tog han över Vä-Dals studentnation och det fanns behov av att hitta lockande aktiviteter. Han drog i gång en kör, en kör som fortfarande är verksam, nu under namnet Rabalder. Ja, och så blev det visor och spel på olika ställen. Det ena ledde till det andra, men mycket har handlat om att halka in på ett bananskal. Magnus Ekman berättar hur ett körarrangemang för en Beatleslåt och så småningom för hela plattan ”Sergent Peppers Lonely Hearts …” ledde fram till ett lärarengagemang i Piteå, till turnéer runt om i Sverige och så småningom också till Liverpool där han fick en puss av Cynthia Lennon.

Följdverkningar fick också en valborgspicnic för 18 år sedan vid Näckrosdammen. De var ett gäng kamrater som sjöng några vårsånger. Ur detta har det vuxit fram ett årligt körframträdande med uppåt 500 sångare. I år blir det för nittonde gången.

foto Björn Hellström

Magnus Ekman berättar att han alltid sjungit visor. På skoj slog han sig i lag med en pianist, rotade fram gamla schlagers och uppträdde på olika institutioner och äldreboenden.

Magnus Ekman delar med sig av både sång och anekdoter. I början av 90-talet blev han tillfrågad om att vara underhållare vid en tillställning på Marstrands fästning. Mer än att temat skulle vara 1700-talet visste han inte. Han åkte dit, polishelikoptrar hovrade i luften, polisbåtar fanns runt ön. Det visade sig att den ryske försvarsministern Jasov var en av gästerna. Magnus Ekman underhöll sällskapet och med orden ”Du spelade bra” från Jasov, fick han motta en liten medalj ur dennes hand. Medaljen visades stolt upp för Vännerna.

I själ och hjärta är jag klassisk gitarrist, säger Magnus Ekman, men som frilansare får man hoppa på det som dyker upp.I Göteborg fanns en irländsk musikant som spelade och sjöng på pubar. Han behövde ha med någon som spelade elbas och Magnus Ekman hoppade på. Men då den irländske musikanten och sångaren gick in i alkoholdimmorna tog Magnus Ekman över sången. Nu har han fortsatt med den irländska sången och musiken i över 20 år i en liten grupp med namnet ”The Bejeezus Boys”. De har uppträtt i Irland och också så långt bort som i Kapstaden.

Magnus Ekman berättar att han alltid har varit road av det sceniska och ofta i sina körer arbetat med koreografi, ljus och scenkläder. Detta har också lett honom till barnteater, bland annat har han satt upp en körföreställning av ”Vem ska trösta Knyttet” och skrivit musik för gruppen Teater Pellerin.

foto Björn Hellström

Och så fick Vännerna stämma upp i sång. Magnus Ekman delade in oss i tre grupper som samtidigt sjöng Idas sommarvisa, Flickan i Havanna och Heja Blåvitt, först sittande och sedan stående.

Nu har Magnus Ekman med ålderns rätt, säger han, börjat dra ner på aktiviteterna. Förutom kurser i Lissabon har han kvar någon kör. Men äntligen ska han kunna ägna tid till det han hela tiden längtat efter: Den klassiska gitarren. En nyförvärvad barockgitarr väntar på att tas i bruk.

Tack Michaela Peterson och Magnus Ekman för att vi fick följa er en bit på vägen mot era dit.

Ulla Forsén