foto Björn Hellström

Det var en vacker kväll. Ostbuffén kunde dukas upp och de inplastade smörgåsarnas tid var ett minne blott. Men nu finns det annat än corona som oroar – ett krig som lägger sordin över det mesta. Kanske är det nu extra viktigt för oss att komma samman, känna närhet till andra, att dela upplevelser. Så kändes det denna vänkväll. Två gäster hade vi som vanligt denna gång, Anna Unsgaard och Timo Nieminen, som på olika sätt delade med sig av erfarenheter och sökande, av klokskap, av djupt allvar och livsglädje.

foto Björn Hellström

Egentligen skulle Anna Unsgaard bli läkare som sin pappa, men genom en vistelse i Paris tog hennes bana en annan väg. Hon lärde sig teckna, utbildade sig på HDK och började arbeta som smyckeskonstnär. Anna Unsgaard lät oss bara få några snabba glimtar av smyckeskonsten och koncentrerade sedan sin framställning på det som upptagit henne under senare år: Hennes egen familjehistoria.

I Anna Unsgaards ateljé står en stor plåtkoffert med kvarlåtenskap från farföräldrarna, en koffert hon hela tiden dragits till. I den finns nycklar till hennes familjehistoria, en historia som väntat på att utforskas, bearbetas och gestaltas. – Ett familjesår jag ärvt och som det tar sju generationer att läka, säger hon. Anna Unsgaards farfar och farmor var missionärer i dåvarande Franska Kongo 1920-1955. Deras barn, Anna Unsgaards pappa och hans lillasyster, lämnades på barnhem i Sverige. Pappan var två år, lillasystern 8 månader. När föräldrarna kom hem efter några år tog de barnen till sig, lämnade dem på barnhemmet igen när de efter något år reste tillbaka till sin missionsstation. Och så pågick det. Varför lämnar man ett barn, sviker det? Vad gör detta med barnet? Med barnets barn? Och vad gör det med föräldrarna? Det är dessa frågor Anna Unsgaard i och genom konstnärliga processer nu gestaltar på olika sätt. I kofferten finns farfaderns dagböcker, foton, fotoplåtar, textilier … föremål för hennes utforskade arbete. Tygremsorna från farmoderns gamla trasmatta har Anna Unsgaard använt i olika collage, upprepat grästyg har hon virkat med tunn virknål och satt samman till små objekt. Hon har iklätt sig farfaderns vita kostym och på den fäst en stor klase röda kors. En tung skuldbörda? En medaljongklase fäst med foto av pappan återkommer också i bilder av farmodern. Av de gamla svartvita fotona gör hon collage där till exempel hennes pappa som barn klistrats in hos sina föräldrar Kongo. Hon har också monterat foton i en rörlig svit som ledsagas av hennes uppläsning av avsnitt ur farfaderns dagbok.

foto Björn Hellström

När Anna Unsgaard arbetat med kofferten under en längre tid fick hon kontakt med en man vars pappa arbetat tillsammans med farfadern på missionsstationen. Vi fick se en självutlämnande och djupt berörande video från Anna Unsgaards och hans möte i Paris, en video som också visade Anna Unsgaards egna känslomässiga reaktioner när en grupp kongoleser från missionsstationen sjunger en sång om hennes farfar.

Anna Unsgaard arbetar också med grafik. I de bilder hon visade var plåten hon använt utkavlade gamla kaviartuber. I många av de små grafiska bilderna återfinns afrikanska masker och döskallar, föremål hon är uppvuxen med.

Genom Anna Unsgaards berättelse och de bilder hon visade fick Vännerna ta del av ett konstnärskap med klart fokus och en mångfald av ingångar och uttryck.

foto Björn Hellström

Timo Nieminen är nu under våren aktuell som rollfiguren Karl Johan i Göteborgsoperans uppsättning av Kärlek skonar ingen. Men Timo Nieminen är inte bara sångare och musikalartist. Han är också regissör och skådespelare och man har kunnat se honom på i princip alla Göteborgs scener, i TV-serier och på film.

– Som finne har man flyktberedskap i sitt mentala DNA, sa han och berättade om sin farmor i Tammerfors som alltid hade en resväska packad. Ryssen kan ju komma.

Så tog Timo Nieminen upp gitarren och sjöng Nils Ferlins dikt ”Stjärnorna kvittar det lika”. Efter denna eftertänksamma och allvarliga inledning han valt med tanke på vad som sker i världen just nu, slog han an en lättsammare ton och berättade om sin fleråriga och mångsidiga karriär inom scenkonsten och kryddade med anekdoter och någon sång.

Timo Nieminen kom som finsktalande 13-åring från Tammerfors till Göteborg, Hammarkullen, 1976. Bara 10 år senare börjar han sin bana inom scenkonsten. Han råkade se en annons i GP om att operakören behövde fler sångare. Sagt och gjort. Han anmälde sig, provsjöng och blev antagen. Sedan dess har det ena gett det andra. Timo Nieminen kallar sig autodidakt. – Min egentliga utbildning fick jag på Stora Teaterns scen Lillan. Där var det informellt och tillåtande och där fick jag för första gången vara solist.

foto Björn Hellström

1994 var den nya operan på plats, Lillan var borta, och tiden för lek och experiment var förbi. Allt kändes stort och formellt. Timo Nieminen sa upp sig, men det tog inte lång tid förrän Folkteatern engagerade honom att spela Lorca. En annan uppsättning som etsat sig fast i hans minne och som också avsatte fysiska spår – han gick ner 10 kilo och fick muskler på oanade ställen – var när han med kort varsel och utan att kunna dansa fick ersätta Niklas Ek i föreställningen Oidipus. – Detta var nog det roligaste jag gjort! säger han, men det var också ett drömjobb att få spela Sweeney Todd på Värmlandsoperan.

Så fick vi höra några skrönor från teaterns värld, till exempel vilka olyckor det kan föra med sig att sätta upp Macbeth och hur olyckorna kan undanröjas genom en papperspåse med en potatis och några halmstrån i. Eller hur synden straffar sig själv: Etienne Glaser, som inte var skyddad av påsen med potatis, bänkade sig objuden på första raden, lade nonchalant upp sina mockaskobeklädda fötter på scenkanten. Dessa översköljdes av Macbeths teaterspya. Någon ersättning blev det inte tal om.

Några glimtar från filmens värld bjöds vi också. För några år sedan satt en engelsman bredvid Timo Nieminen på filmfestivalen i Göteborg. Engelsmannen berättade att ha skissade på ett manus till en långfilm med vikingatema och undrade om Timo Nieminen kanske ville ha en roll. Några dagar senare fick Timo Nieminen spela in några repliker i en studio och sedan hördes inget på mer än ett år. Så kom ett samtal: – Kan du vara i Belfast om nio dagar? Jo, javisst så blev det. Och ett nytt äventyr började för honom med språkcoach och kända engelska skådisar. När filmen är klar? Ingen aning.

Efter denna odyssé i teaterns och filmens värld avslutade Timo Nieminen med att sjunga ”Konstas fina vals”, tonsatt av en avlägsen släkting till honom och med svensk text av Cornelis.

Ulla Forsén