En skulptör – Eva Hild, och en musiker – Olle Niklasson, mötte publiken denna andra vänträff för säsongen.
Två bejublade presentationer som väckte vår lust för det storartade och komplexa. Även om det lät väldigt enkelt.

I alla fall när Eva Hild beskrev sitt konstnärskap, hon som idag betraktas som en av de viktigaste bland skulptörer i Sverige. Redan hennes examensarbete från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, som hon avslutade 1998, väckte stort uppseende och en av pjäserna köptes också in av Nationalmuseum. Redan då var hon starkt på väg mot sitt eget, signifikanta uttryck. Abstrakta former, tunnväggiga och slingrande likt öronsnäckor, loopar, hålrum som sluter och öppnar sig i en fascinerande rundgång.
Då var det mindre skulpturer, idag jobbar hon gärna stort. Först arbetade hon huvudsakligen i vit stengodslera, idag kräver de monumentala skulpturerna hårdare material som aluminium och stål för att klara ett utomhusklimat.

foto Johan Wingborg

Som Rubato (2015) i Malmö, en 6,5 x 7 meter hög vitmålad aluminiumskulptur. Som ett vindarnas luftiga tempel står den stolt vid kanalen utanför Malmö Live.
En mild humor genomströmmade Eva Hilds presentation. Vi skrattar när hon citerade gamla tidningsrubriker, som ”Förut knådade hon muskler, nu knådar hon lera”
apropås att hon har en sjukgymnastexamen i bagaget (båda hennes föräldrar är läkare, sjukgymnast tyckte hon var en lagom lång utbildning).
– Allt man bär med sig gör ens liv fylligare, sade hon och bekräftade att hennes gestaltningar har en tydlig koppling till kroppen och rörelse. Känslor och upplevelser. Ett slags självporträtt, en kropp som blir utsatt för inre och yttre tryck.
Vi fick se många bilder från den rymliga verkstaden i Sparsör, någon mil norr om Borås. Hit flyttade hon direkt efter HDK, här växte familjen och här har hon blivit kvar. Här finns arbetsro och här blir skulpturerna till. De som alltid börjar med en frihandsbyggd form i stengodslera som hon modellerar upp med hjälp av ringling och favoritverktyget, en sken, d v s en njurformad skrapa.
Det handlar mycket om att plasta in och ha tålamod. Leran måste torka mellan påläggen och det får inte gå för snabbt. Därefter följer bränning och ytan slipas mjuk – det är då gasmasken kommer fram. En skulptur tar mellan ett halvår och upp till två år att färdigställa.

foto Johan Wingborg

– Jag är både jättekontrollerande och jätteslarvig! sade hon och menar att man måste vara lite våghalsig också. Hon visar illustrativt med kroppen hur det kan gå när hon chansar och själv lyfter in en stor form i brännugnen. Den knakar till och leran går i tusen bitar! Men Eva Hild har en obändig energi syns det. (Det vittnar också ett ruskigt långt utställnings cv om.)

foto Johan Wingborg

”Tid, tålamod, intuition och våghalsighet” är ingredienser som driver hennes konstnärskap framåt. Vi fick se bilder från många av de platser där hennes konst finns; Japan, Kina, Sydkorea, Tyskland … och inte minst i USA, där hon blev tidigt uppskattad och fick uppdrag. Eva Hilds skulpturer står förstås också på platser runt om i Sverige; i Kungälv, Kungsbacka, Varberg, Västerås, Älmhult (en gul!), Tullinge, Fristad … Och utanför regeringskansliet i Stockholm ligger Binär (2013), en lustigt glad krumelur i aluminium. Men Göteborg har inget av Eva Hild. När ska denna skada repareras? Kanske skulle stan satsa på något i hennes senaste materialuttryck, en skulptur i högblankt stål. Fast själv är hon lite trött på det högblanka sa hon och visade det allra senaste; tvådimensionella arbeten på papper och textil. De ger välbehövlig vila.

foto Johan Wingborg

Att Konstepidemin har en styrelseordförande som jammat med både Ron Wood (Rolling Stones) och Bill Whyman är det nog få som vet om. Vi känner Olle Niklasson kanske främst som journalist och skribent inom konst och arkitektur. Eller som han själv utrycker det ”en diversearbetare i kulturgruvan”. Men denna afton fick vi framför allt höra om hans rika musikaliska liv.
I botten är han alltså musiker, utbildad gitarrist vid högskolan i Göteborg och därefter en eftersökt musiker, som uppträtt både på den ”seriösa” scenen och rockscenen. Ett av hans första engagemang var som flamencogitarrist i ”Mannen från la Mancha”, han var också med i Tottas bluesband, liksom flitigt anlitad turné- och studiomusiker (f f a saxofon) av många kända artister, med mera, med mera … På senare år har hans engagemang dragit mer åt den experimentella, som kompositör. En opera är under vardande.
Det gick sådär med flamencospelandet i Mannen från la Mancha, musikalen som sattes upp på Stora Teatern i Göteborg 1975. Dirigent var amerikanen Stephen Portman som också hade dirigerat originalföreställningen på Broadway.
– Jag skulle vara en gitarrspelande åsnedrivare och vi, jag och tenoren, övade och övade, berättade Olle Niklasson och spelade upp originalet, hur sång och gitarrspel SKULLE ha låtit – i en inspelning från New York. Portman var måttligt entusiastisk över göteborgarnas tolkning; ”Gentlemen this is not a circus” sa han. Men det fixade sig till slut och föreställningen blev en succé.

foto Johan Wingborg

Vi fick höra många roliga klipp och historier från Olle Niklassons musikaliska karriär. Den fortsatte med Skrotbandet, ett proggband som spelade avantgarde musik på skrot och avfall. I början av 80-talet kom hans soloplatta Circusmusik, ett mycket melodiskt och medryckande album. Han skrev också musik för teatern; Stadsteatern, Dramaten och Göteborgsoperan (balettmusik för Ulf Gadd). I slutet på 80-talet turnerade han med Tottas bluesband och genom osannolika tillfälligheter kommer han att spela och turnera med Ron Wood, Bill Wyman och flera andra kända artister som Garry Brooker, Procul Harums sångare.
I början av 90-talet tröttnar han på rock ´n roll-livet och gick, som bliven 3-barnsfar, till arbetsförmedlingen. Han ville bli arkitekt. Men, nä det funkar inte. Istället började han en skrivande karriär. Han fick anställning på Musikmagasinet där han senare blev chefredaktör, och skriver en etymologisk kokbok ”Lök på laxen”. Vid sidan om journalistiken fanns musiken kvar i bakgrunden och han gjorde en del specialinspelningar; blåsriff och blåsfigurer bland annat.
-Ljud är det jag kan. Skapa rum med ljud.

foto Johan Wingborg

Han började arbeta med tonsättaren Åke Parmerud i en mer experimentell anda. De fick ett uppdrag av Sveriges Arkitekter att skapa en ny prisfanfar. Den fick vi lyssna på. Lång och förunderlig! Pristagarna fattade inte att, eller när, de skulle gå upp på scenen!
Ett annat jobb var att ljudsätta Röhsska museets Asiatiska avdelning. Då spelade de in rummets eget brus, och bearbetade det. Ljudet ska upplevas inte ”höras” menar han.
Tillsammans med Åke Parmerud dokumenterade han också ljudet inuti gasklockan i Göteborg, innan den revs. En unik inspelning, ett dovt muller med en otrolig efterklang, som de använde som utgångspunkt för ett ljudverk där alla ljud på något vis var relaterade till gasens betydelse. Dokumentära ljud intresserar honom särskilt.
– Vi äger gasklockans ljudegenskaper!
Olle Niklassons senaste projekt är en opera som från början spelades fram på ett flipperspel men som utvecklats till en scenföreställning. Han har skrivit librettot och nu håller han på med musiken. Premiär blir nästa år i oktober på Atalante. Då är vi alla inbjudna!

ANNA-STINA LINDE´N IVARSSON