Vilken fantastisk resa vi bjöds på! I ett omtumlande tempo genom yttre och inre världar, guidade av två fantasieggande konstnärskap. Och ändå satt vi alla ur Konstepidemins Vänner bekvämt stilla i rummet medan berättelsen förde oss in och ut ur kroppar och ting, vida ut över världen – fjällen, Haiti, Skaraborg, djupt ner i gruvan i Kiruna, Senegal, Norge, Örebro samt en för den samlade upplevelsen betydelsefull avstickare till Katrineholm. Och så sjöng vi. Jojomensan, en kanon och bön med influenser från Voodoo…

foto Björn Rantil

Eva Dahlin, målare och Sten Källman, musiker – båda verksamma på Konstepidemin sedan länge – samlade Vännerna till en väldigt givande kväll och säsongsavslutning. Trångt i salongen förstås som brukligt numera, men härligt och gött. Inte minst det juliga tilltugget i pauserna.

Resan, ja. I Eva Dahlins fall började den i Örebro. Tidigt sökte hon sin identitet i naturen, tecknade. Men hur får en ung tjej utlopp för lusten av att skapa och kombinera intresset för skogen och bilden?

”Jag utbildade mig till modedirektris för att få jobba med form och teckning.”

Så blev det: damskräddare, tillskärarakademi, textilinstitut… Men där tog det stopp med nål och tråd. Eva drogs allt starkare till ett vidare konstnärskap. Så småningom blev det Hovedskous och Valand i  Göteborg. Valand på 70-talet, med sin tydliga politiska konstinriktning, passade Eva. Hennes målningar från den tiden, från gruvan och kemifabriken, är storslagen konst. Så också hennes senare inriktning med bilder burna av motiv från livets både inre och yttre världar. Bilder av djur vars inälvor och skelett i förening med den yttre formen fångas och åskådliggörs. Ett röntgenperspektiv, om man så vill. Fantastiskt att se. Gränslöst och väldigt fantasieggande.

foto Björn Rantil

I Evas ateljé på Konstepidemin finns ett högt tittskåp, där hyllorna är fyllda av glasburkar. En samling med döda smådjur bevarade i formalin. Samt på golvet intill en vägg ett skelett av en ren i full skala. Och tittar man närmare så tycker man antagligen som Eva

”Det är så väldigt vackert. Jag vill att det jag gör skall vara vackert.”

Jag tror att Eva lyckades vidga synen hos många av oss som deltog i Vänträffen.

Foto Björn Rantil

Så gjorde också Sten Källman i hög grad. Multimusikant är ett så slitet uttryck idag, men jag frestas ändå använda det om Sten. Att han synnerligen aktivt medverkat till att vidga vår lust att lyssna till musik från kulturer och traditioner långt bortom det egna hemmatunet, är både välkänt och väl dokumenterat. Alltifrån J.S Bach till ”Hönsafötter och gulerötter”.

Hemma i Katrineholm under barn- och ungdomsåren var det i huvudsak Bach på tvärflöjt som slukade Stens musikalitet, Ända fram till den där omtumlande liftarresan till London, Sten nyss 16 fyllda. Det var då ynglingen från Katrineholm drabbades – av Jethro Tull, flöjtisten som var en ikon i rockvärlden då det begav sig. Så kunde man alltså spela flöjt, insåg Sten. Och där började en väldigt skiftande musikalisk resa, skulle man kunna gott kunna påstå. Folkmusik, världsmusik, körmusik, trummor, flöjter, saxofoner…

foto Björn Rantil

Som arrangör och kompositör är Sten Källman ett begrepp i den skandinaviska musikvärlden. Plus Haiti, förstås. Till denna spännande värld kom Sten som stipendiat på 70-talet. Fångades av rytmerna, sångerna, kreolspråket. En kultur med rötter i både katolsk kristendom och voodoon. Ursprunget från Senegal och Västafrika är lätt spårat och en del av bagaget från slavhandeln.

Sten återvänder ofta till det så hårt drabbade Haiti. Där har han nära kontakt med musiken och musikerna, hans vänner. Inspirationen har lett till många uttryck i Stens karriär.  Ofta resulterat i kreativa och nyskapande möten mellan folkmusik från den kreolska världen, Balkan, Norge, Sverige, Levanten (Mellanöstern)…

Idag kan vi höra det i verk med sångkören ”Amanda” som exempel. Också i musik i salig åminnelse av grupper som ”Text och Musik”, ”Filarfolket, ”Trio Samara;  och – inte minst – ”Den Fule.” Den som har öron han höre. Om inte annat på nätet.

När Sten avslutade sin berättelse för Vännerna satt polskan ännu kvar i månget öra och rytmen i kroppen. Ljudet av publikens taktfulla tramp i trefjärdedelar hördes till och med när musiken tystnat. Så fint kan det vara när Konst är som bäst.

– Tomas Rubin