Författaren Pamela Jaskoviak och bildkonstnären Tomas Ferm var Vännernas första gäster denna vårsäsong som, trots vaccinationspasskontroller, blev en fin och hoppingivande afton som bevisade fakta; kulturen fortsätter att stå för ljus i coronamörkret!

foto Johan Wingborg

Den som lyssnar regelbundet på ”Godmorgon världen” i P1 på söndagsmorgnarna känner väl igen den vänliga, lite sävligt oskuldsfulla rösten: författaren Pamela Jaskoviaks, som är en återkommande kåsör där.

Med sina suggestiva berättelser, vardagsnära och underfundiga, melankoliskt detaljrika och ofta med en överraskande vändning på slutet, får hon oss lyssnare att sitta kvar och spänt vänta på upplösningen.

foto Johan Wingborg

Så också denna vänkväll där Pamela Jaskoviak var först ut att presentera sig. Hon debuterade som poet 1995 med diktsamlingen Svart tulpan. Därefter har hon gett ut diktsamlingar, romaner och barnböcker.  Hon är också verksam som dramatiker och översättare av dramatik.

– Dramatik har jag en speciell kärlek till, sade Pamela Jaskoviak och nämnde sin pjäs Isadora & Kärleken, om dansaren Isadora Duncan. Den hade urpremiär på Hagateatern i höstas och hyllades av en enig kritikerkår. Ett av flera starka kvinnliga konstnärsöden som intresserat och inspirerat henne. Colette är ett annat, om henne har Jaskoviak också skrivit en pjäs, Colettes kokbok, för Stadsteatern.

foto Johan Wingborg

Den här kvällen fick vi höra två stycken ur en kommande novellsamling; Kvinnor utan män.

– En hälsning till Hemingway som ju skrev Män utan kvinnor, sade Pamela Jaskoviak och berättade att hon egentligen hade haft för avsikt att skriva en självbiografisk roman, men det var svårt, lyckades aldrig riktigt. Så hade hon flera små berättelser liggande och tänkte (i besvikelse efter att ha fått en diktsamling refuserad av förlaget):

– Jag skickar väl in den här skiten, så kan de göra sig av med mig en gång för alla!

Men icke! Förlaget sa ja tack. Och nu kommer novellsamlingen till våren.

”De bruna gardinerna” hette stycket som fick Pamela Jaskoviaks vänliga röst att klinga mjukt i 8:ans svarta lokal.

-Den handlar om konst, sa hon. Och så läste hon den dråpliga berättelsen om en kvinnlig konstnär av det mer pretentiösa slaget (som gjorde avgjutningar i plast av sin egen vagina – inifrån!) och som, för att slippa betala en parkeringsbot efter en vernissage, på ett mycket egensinnigt sätt ”hjälper” en parkeringsvakt att sätta upp gardiner inför en dejt han ska ha.

Ju längre historien drar iväg, ju absurdare blir den. Och ändå inte. Allt runt dessa två personer är vardagligt, självklart och allmängiltigt. Och ändå inte. Men det är svårt att sätta fingret på varför man fascinerad sugs in i historien. Precis så som bra konst fungerar.

foto Johan Wingborg

Vi fick höra ytterligare en novell, Merete, av Pamela Jaskoviak innan Tomas Ferm tog över scenen. Han började med att visa sin parafras på Tizians målning Kristi gravläggning. En tidig målning som följt honom genom livet, inspirerat och utmanat honom. Och gör så än idag. Kroppar och måleriska kompositioner med kroppselement är mycket i hans fokus nu, men så har det inte alltid varit.

Göteborg är hans stad, här fick han sin utbildning och staden har också rent konkret varit hans konstnärliga scen. Tomas Ferm delar in sitt konstnärskap i två fack. I det ena en utåtriktad verksamhet av konstprojekt i stadsrummet, installationer och social skulptur. Här finns också ett redaktörskap för den numera avsomnade kulturtidskriften Presens. I det andra facket finns måleriet.

foto Johan Wingborg

TÄNK PÅ DÖDEN (2011) är kanske hans mest kända installationsverk i Göteborg. Han tog texten rakt av från porten till Stampens kyrkogård, kopierade och placerade den som skylt ovanför gångtunneln mellan Centralstationen och Femman. Den fick sitta kvar i ett dygn innan Gatukontoret tog ner den. Men innan dess var det en strid ström av folk som fotograferade och lät sig fotograferas under texten. Konsten fick avsedd effekt, folk brydde sig, tänkte på annat än shopping och interagerade.

Det fick vi se bilder ifrån, liksom fotodokumentation från Nordstan och Brunnsparken, spelplatser för andra konstprojekt som Talkbox och Spot city. Omfattande projekt som kunde pågå i veckor och var fullmatade med program; konstverk, debatter, diskussioner och samtal med inbjudna gäster. Projekt som Tomas Ferm, med stor entusiasm och i samarbete med andra konstnärer, skapade under det tidiga 2000-talet, det senaste 2015.

-Det handlade om konst och hur den kan kommunicera med människor som normalt inte går på gallerier. Men också om vem som får ta plats i city, och om vad man får göra, och inte får göra? Vi ville testa de gränserna. Normalt är det bara affärsidkare som syns där, sade Tomas Ferm.

foto Johan Wingborg

Avslutningsvis visade han bilder från de senaste årens måleri och teckningar. Sedan 2016 är han mest aktiv i ateljén på Konstepidemin. Målar och tecknar, ofta med kroppen som utgångspunkt. Tecknar aldrig av, utan målar ur minnet. Ytor, former, relationer. Kompositionerna är skulpturala, många påpekar det, säger han, men nej, att skulptera är inte aktuellt.

Anna-Stina Lindén Ivarsson