I gryningen dundrade likvagnarna fram genom gatorna. Hästarna drevs i rask trav av berusade kuskar, på väg till nygrävda massgravar med nattens skörd av lik. Över hela staden hördes skramlet från dessa skräckinjagande foror ofta flera i rad, föregångna av en beriden artilleritrumpetare som blåste smattrande alarmsignaler. Ofta stoppades kortegen av rop från något hus: ”Vi har lik!”

Koleran svepte genom Göteborg. Somliga dagar räknades farsotens offer i hundratal och kyrkklockorna klämtade oavbrutet i själaringning. Den heta sommaren 1834 kom med fasa och död över Sverige. I juli nådde den fruktade Asiaten (Cholera Asiatica) riket och krävde snabbt sitt första offer, timmermannen Anders Rydberg vid Nya Varvet i Göteborg. Trots att farsoten tidigare härjat med förödande kraft helt nära landets gränser, bl a i Norge och Finland, var epidemien ändå oväntat och beredskapen påfallande låg. Kungen, Carl Johan, uttryckte i sitt trontal i januari detta koleraår sin stora tacksamhet över, att Sverige undsluppit smittan:

”…Farsoten Cholera Morbus har hotat detta Rike men af den Högstes Nåd blifwit afwänd. Ehwad meningsstrider varit förda om denna landsplågas smittsamma eller icke smittsamma egenskaper har jag ansett tvifwlet tillräckligt för att anbefalla och i werket ställa nödiga försigtighetsmått…”

I mars 1834 hölls efter kunglig befallning tacksägelsegudstjänster i samtliga kyrkor… ”i anledning af Rikets förskonande från Farsoten Cholera”. Men på denna sot bet varken böner eller kungsord. Inom ett halvår efter tacksägelsebönerna hade sjukdomen tagit livet av 1 834 män, kvinnor och barn enbart i Göteborg närmare en tiondel av stadens invånare. I ett brev daterat Stockholm den 20 augusti 1834, skriver östgötaprosten och riksdagsmannen Christian Stenhammar bl a:

”…vi skola dock väl icke blifva så alldeles öfverraskade och befinnas så oförberedda till fiendens mottagande, som Götheborgarna voro. Deras olycka var, att alla deras dristiga män och auctoriteter voro frånvarande. När farsoten der började fälla en mängd offer, råkade alla i förvirring. Intet var i ordning ingen läkarvård blef använd, inga sjukhus funnos, förskräckelse verkade så att menniskor öfvergåfvo hvarandra i nöden och sprungo sin kos. Bagare, bryggare och slagtare tillstängde sina bodar och begåfvo sig på flygten, så att det fattigare folket under fleri dagar voro blottställda för hungerns död jemte sjukdomens, så mycket mer som förskräckelsen hos den kringboende allmogen vållade, att all tillförsel upphörde. I början ville också ingen bortföra de döda, och Iydnadens och ordningens band voro upplösta. Ett jämmer öfver all beskrifning har det varit. Jag har sett enskilda bref från sansade personer som försäkra, att de dock aldrig kunna föreställa sig ett dylikt elände.”

Fienden – kolerasmittan – nådde kort därpå även Stockholm och huvudstaden kunde snart, sin höjda beredskap till trots, räkna 3 665 koleradöda. Den totala dödssiffran för hela riket var 12 637 då epidemien klingade av i oktober månad. Läkarna i Göteborg var till en början osäkra på vilken sjukdom som drabbat staden. Den allmänna uppfattningen var att det rörde sig om den Cholera nostras, eller ”Puken”, som brukade härja i rötmå-naden. Först den 4 augusti, då farsoten rasade i Göteborg på tionde dygnet, begrep alla att det handlade om den asiatiska koleran. Samma dag öppnades det första provisoriska kolerasjukhuset, ett skolhus i Majorna, med 60 sängplatser. Sundhetsnämnden hade kallats samman och var nu ansvarig för vården av de smittade och begravningen av de döda. Antalet sjuka och döda växte lavinartat och de 60 vårdplatserna i Majorna var som en droppe i havet. Utrymmesbristen tvingade de tvångsinkallade bårbärarna att lägga 2-3 patienter i samma säng.

Människor dog som flugor. Snickarna fick inställa andra arbeten och helt ägna sig åt att tillverka enkla likkistor, men trots att livstidsfångarna på Älvsborgs fästning kom-menderas till hjälp, måste de snart övergå till att snickra ihop stora packlådor. Dessa kollektiva kistor ställdes på stora rustvagnar som nattetid avpatrullerade gatorna. Nätterna var fruktansvärda med vagnarnas skramlande, likbärarnas bultande på portarna och stanken obeskrivlig i den extrema värmebölja som plågade landet samtidigt med Asiaten. Såväl Sahlgrenska sjukhuset som Garnisonssjukhuset och Fattigbaracken öppnades för kolerasjuka, men inte heller dessa kunde ta emot alla smittade som sökte hjälp.

Värst drabbad var befolkningen i Majorna, Masthugget, Haga, Albostaden (Annedal) där trångboddheten, fattigdomen och en synnerligen usel sanitär standard snabbt förvandlade dessa stadsdelar till jättelika smitthärdar. Behovet av ett större kolerasjukhus i närheten av dessa överbefolkade kåkstäder var av nöden. Nedanför Masthuggsbergen, nära gränsen mot Hagorna, låg den så kallade Möllerska plantagen, en större byggnad i en vacker park. Ursprungligen en herrgård, men på 1820-talet förvandlad till krog och förlustelseställe. Här fick Göteborg sitt första egentliga epidemisjukhus.

Kroggästerna och groggbord. fick maka på sig tills vidare. Den 9 augusti började doktorerna P. Westring och C.F Ewert ta emot kolerasmittade och redan första dagen var sjukhuset snabbt överbelagt. 53 patienter måste då dela på 50 sängar. Fyra dagar senare hade sjukhuset 156 inneliggande patienter!

Fram till slutet av september hade 484 kolerafall skrivits in på Möllerska plantagen. Av dessa dog 229. På Sundhetsnämndens övriga provisoriska sjukhus intogs under samma tid 400 patienter. 173 avled. Helt utan beredskap var Sundhetsnämnden inte. Redan 1831 hade nämnden gjort upp med änkan Möller, krögerskan på det forna landeriet, om villkorligt köp av hennes egendom.

Om änkan Möller och hennes krog kan berättas att etablissemanget låg vid Breda vägen, mellan Tredje och Fjärde Långgatorna. Här hade den glada änkan, gemenligen kallad ”Portstjärnan”, byggt upp sin rörelse. Ett ställe som kom att tjäna Bacchus och andra nöjets gudar, enligt en samtida skildrare. Änkefru Möller engagerade harpolekerskor och sångerskor. Det var musik och glam i skuggiga bersåer, i synnerhet då den i staden populäre skalden Wadman och hans dryckesbröder gästade änkan, berättas det. ”Portstjärnan” själv beskrivs som en sträng och respektingivande Bacchi prästinna. ”Vid kolerans utbrott 1834 öfvergick plantagen definitivt i stadens hand och har sedan dess vanligen stått till Sundhetsnämndens förfogande”, heter det i Stadsfullmäktiges handlingar.

Men Möllerska plantagen var ett seglivat nöjestempel och fortsatte ännu flera år att erbjuda göteborgarna förluster och servering. Sundhetsnämnden ansåg sig nämligen inte ha behov av ”sjukhuset”, annat än då koleran och kopporna grasserade. Resten av tiden hyrdes plantagen ut som Café chantante.

Dock inte till änkan Möller. ”Portstjärnan” föll själv offer för koleran. Skalden Wadman, som så ofta diktade och drack i änkans bersåer, skall enligt osäkra uppgifter ha blivit Möllerska plantagens förste sjukhusintendent. Om detta stämmer, så blev det under alla omständigheter en lika kort som olönsam tjänst för den törstige skalden. Han dog nämligen 1837, märkt av sjukdom och i djupaste armod. Den första koleraepidemien som drabbade Göteborg och landet blev också den värsta, men 1850, 1853, 1855 och 1866 plågades staden på nytt av den asiatiska smittan med många dödsfall som följd.

Vid varje farsot förvandlades nöjestemplet vid Breda vägen till sjukhus. Från 1857 gjorde Möllerska plantagen, med undantag av åren 1860-62, tjänst som sjukhus varje år. Huvudsakligen var det smittkoppsfall som togs in för vård. 1870 fylldes sjukhuset till bristningsgränsen under en svår tyfusepidemi. Sahlgrenska sjukhuset var lika överbelagt med tyfussjuka, så Sundhetsnämnden tvingades denna gång snabbt upprätta två provisoriska sjukhus i Masthugget och Majorna. 1872 och 1874 kom tyfusen åter, men härjade inte lika vilt. När inte vårdplatserna på sjukhusen räckte, anställdes sköterskor utan egentlig utbildning för att avhjälpa den värsta nöden och ta hand om de sjuka i hemmen, en sorts föregångare till distriktssköterskorna och senare tiders hemsamariter.

Under hela 1800-talet, med undantag för koleraåret 1834, ökade Göteborgs befolkning för varje år. Från mitten av seklet var tillväxten nästan explosionsartad, främst på grund av industrialiseringen och de förbättrade kommunikationerna. 1850-1875 steg befolkningssiffran i staden från 26 000 till 66 000. Den snabba utvecklingen skapade mängder av problem, inte minst på hälsosidan. Allt fler sjukdomar av mer eller mindre smittsam art härjade. Den sociala nöden och fattigdomen bredde ut sig och bristen på fullvärdiga bostäder och tjänliga livsmedel skapade grogrund för allehanda farsoter. Trycket på stadens styrande ökade i takt med det skriande behovet av sociala reformer och en allmän modernisering av Göteborg.

Okunnigheten om smittsamma sjukdomars uppkomst och spridningssätt var närmast total. Allmänt trodde både lekmän och läkare, att all smitta överfördes med luften; att skämd luft var sjukdomsalstrande och att ett osynligt ämne – miasma – var den egentliga hälsofaran. Skämd luft fanns det gott om i 1800-talets Göteborg, eller ”osunda utdunstningar” som stanken från kanalerna kallades. Vattnet stod nästan konstant stilla i dessa stinkande kloakdiken, där åtskilliga göteborgare släppte ut sitt latrin- och spillvatten men också hämtade sitt dricksvatten. Inne på gårdarna i staden fanns ofta både stall och stior. Gödselhögar och avfallsgropar förpestade luften, likaså de öppna kloakerna från bostadshusen.

Koleraepidemierna i mitten av förra seklet hade ändå det goda med sig att de startade en livlig debatt om de sociala och sanitära förrhållandena i Göteborg. Rädslan för nya farsoter var stor och riskerna överhängande. Trots vetskapen om detta såg de ansvariga politikerna med skräck på de kostnader som var förenade med de nödvändiga reformerna på hälsosidan. Främst då bättre bostäder och sunda livsmedel för den växande arbetarklassen. Det snabbt ökande behovet av sjukhus och vårdlokaler sökte de ansvariga in i det längsta lösa med hjälp av provisorier.

1875 undertecknade Konung Oscar II en lag som satte hård press på de kommunala myndigheterna, inte minst i Göteborg. I lagen slogs fast att Sundhetsnämnden, som från och med nu kallades Helsovårdsnämnd, var skyldig se till att personer som drabbades av antingen kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri) genast intogs på särskilt sjukhus. I praktiken innebar detta för Stadsfullmäktige i Göteborg, att de sna-rast måste besluta om uppförandet av ett permanent epidemisjukhus. En både dyr och krånglig historia, ansåg många av de styrande i staden. Men kungen hade sagt sitt, så byggas måste det. Och så drogs den stora utredningsapparaten igång. Det skulle ta drygt 10 år innan frågan om ett nytt epidemisjukhus i Göteborg var löst.

Först fick Hälsovårdsnämnden order att utreda sjukhusfrågan. Nämnden handlade snabbt. Redan i juli 1875 var förslaget klart: Det nya sjukhuset borde byggas som ett ”pavillionsystem” på Möllerska plantagen. En ny administrationsbyggnad behövdes också. Ett av skälen till valet av denna plats var att den låg centralt. Någon smittorisk eller annan fara för de omkringboende trodde Helsovårdsnämnden inte förelåg. I anslutning till det nya sjukhuset borde också uppföras en desinfektionsugn, löd förslaget i korthet. 44 070 kronor beräknades hela kalaset kosta. I samband med utredningen hade Helsovårdsnämnden fått en skrivelse från chefen för stadens brandkår, Oscar Lindhé:

”Enär lukten från det under brandmanskapets boningsrum varande likrummet i Stadshuset är i synnerhet under den varmare årstiden i hög grad vämjelig för dem som äro nödsakade att bo öfver nämnda rum, och ett sådant grannskap icke kan vara annat än skadligt för brandmanskapets helsa, får jag härmed vördsamt anhålla, att Helsovårdsnämnden måtte vidtaga åtgärder för likrummets förläggande till annan plats.”

I själva Stadshuset stank det alltså av förruttnelse. Helsovårdsnämnden föreslog genast att det skulle byggas ett likrum, en så kallad ”morgue”, i anslutning till ett nytt epidemisjukhus på Möllerska plantagen. Stadsfullmäktige lade hela ärendet på is. Motiven som redovisades var att man ville avvakta den nye Stadsläkarens tillträde och att man ville ha bättre beslutsunderlag. Bland annat efterlystes ritningar och kostnadsförslag över det föreslagna likrummet och desinfektionsugnen. Kort sagt – ett längre utredningsförfarande var önskvärt. Därmed blev det och frågan vilade till 1877. Då hade en ny, stridbar och mycket duglig 1:e Stadsläkare vid namn A. Kullberg trätt i tjänst.

I en utförlig skrivelse gjorde Kullberg klart för makthavarna i stadens styrelse, att de tänkt både kort och fel. I stället för Möllerska plantagen borde ett nytt och ändamålsenligt epidemisjukhus byggas på helt annan plats. Nämligen på lägenheten N:o 81 i förstaden Annedal. Helsovårdsnämnden förkastade omedelbart sin gamla idé och understödde doktor Kullbergs förslag.

Om sjuka människor med lagens hjälp skulle tvingas till sjukhusvård vid smittosamma sjukdomar, så var det myndigheternas plikt att ge lämplig vård i ändamålsenliga lokaler. Inte minst med tanke på smittorisken, ansåg stadsläkaren. Överbelagda sjuksalar med ”blandade” sjukdomar var av ondo. Den största faran i samband med en epidemi i Göteborg var att bli inlagd på Möllerska plantagen. Den åsikten var allmän bland göteborgarna. Var man inte riktigt smittad när man kom till sjukhuset, så blev man det snabbt, ansågs det och talesättet var absolut inte ogrundat. Det visade doktor Kullberg. Åtskilliga patienter som lagts in på Möllerska plantagen för vård hade under sjukhusvistelsen också angripits av smittkoppor. I samband med en av de många smittkoppsvågorna över staden hade äkarna lyckats spåra den ursprungliga och värsta smitthärden till Göteborgs eget epidemisjukhus.

Kullberg skriver:

”Att sådant inträffar, måste beklagas, men kan på det nuvarande epidemisjukhuset icke förekommnas, så länge de ofvan nämnda 7 sjukdomarne skola vårdas under samma tak och sålunda sjuke i tyfus, tyfoidfeber m m förläggas i samma byggnad, som de av smittkoppor och kolera angripna.”

Doktor Kullberg visar sedan, med exempel från London och Köpen-hamn, hur modern och vetenskaplig epidemisjukvård bör bedrivas. I dessa städer hade just nya sjukhus för smittosamma patienter uppförts och erfarenheterna därifrån borde utnyttjas i Göteborg. Ett epidemisjukhus måste byggas i flera mindre enheter så att patienter med olika sjukdomar hölls trängt avskilda från varandra, poängterade stadsläkaren. Tomten på berget i Annedal skulle vara utmärkt med ”ett högt och sundt läge.” Kullberg överlämnade ett noga utarbetat förslag hur hela sjukhuset borde utformas. Isolerade envåningspaviljonger var att föredra och en sådan byggnad borde vara 100 fot lång och 40 fot bred. Ventilationen var synnerligen viktig men måste ske så att den inte ”framkallade ett för de sjuke obehagligt drag.” Doktor Kullberg redovisade hur en lämplig inredning borde vara och med den skulle man nå följande fördelar, underströk han:

”att den naturliga ventilationen kan blifva fullständigare; att sjuksalama för de olika könen äro mer skilda från varandra; att badrum och kök äro gemensamma för båda avdelningarna, komma att ligga emellan sjuksalarne;
att 4 isolerade rum, hvardera med en säng, finnas, och att hvarje byggnad lemnar plats för 28 sjuke;
att sköterskan kan från sitt rum genom ett fönster öfverse hela sjuksalen; samt att klosetterna komma att ligga i ändarne av byggnaden. I afseende på sjuksalarnas ventilation och uppvärmning får jag föreslå; att fönstrena så inrättas, att deras öfre del kan fällas ner inåt sjuksalen; att öfver hvar och en af sjuksalarne anbringas en takryttare med fönster, som kan öppnas och stängas från salen.
att hvarje sjuksal förses med 2:ne ventilationsugnar och att till hvar och en af dessa frisk luft föres genom en under golfvet gående murad kanal av 2 fots vidd, som utmynnar på ömse sidor av byggnaden; att den förskämda luften bortföres genom en nära golfvet befintlig öppning, hvilken leder till en kanal, som genom skorstenen utmynnar över husets tak. Klosettväsendet synes mig böra inrättas enligt Marinos system, så att urinen går i allmänna afloppsledningen och skiljes från de fasta ämnena, hvilka uppsamlas i lämpligt stora, med handtag försedda, emaljerade jernkärl, som tömmes på utsidan af byggnaden…”

Kullberg hade helt klart för sig hur ”hans” sjukhus skulle se ut. In i minsta detalj. Två sjukhuspaviljonger borde byggas. En tvåvånings administrationsbyggnad med bl a kök och bostad för kokerskan och matsal för betjäningen; ett rum för läkaren och expedition. På övervåningen bostad för kommissarien och en tvårummare för en underläkare.

En desinfektionsanläggning borde byggas på sjukhusområdet, ansåg Kullberg, med en förbränningsugn för smittoförande kläder, dessutom tvättanstalt, likbod och avträde. Någon allmän obduktionslokal för Göteborgs stad, en morgue, kunde inte Kullberg tänka sig i anslutning till epidemisjukhuset. Den byggnaden borde förläggas på en helt annan tomt, ansåg han. I januari 1879 behagade fullmäktige ta upp Helsovårdsnämndens och Kullbergs propå om ett sjukhusbygge på tomten n:o 81 i Annedal till diskussion. Förslaget vållade viss uppståndelse. Oroliga röster höjdes för att smitta skulle föras med vinden ner över Annedal och Haga.

Ja, var det inte direkt farligt att i fortsättningen promenera i Slottsskogen med Epidemisjukhuset så nära inpå. Blotta åsynen av en så skrämmande anstalt skulle kunna inverka menligt på flanörernas hälsa, skrev en upprörd göteborgare i en insändare. Många liknande röster höjdes i protest mot placeringen av det nya sjukhuset, men det övervägande flertalet var förmodligen nöjda med att Möllerska plantagen skulle upphöra som vårdinrättning.

”Sjukhuset har råkat i ett sådant vanrykte att det vållar besvär vid rekrytering av tjänstefolk”, rapporterade förste stadsläkaren för att ytterligare understryka behovet av ett nytt epidemisjukhus i Göteborg. Stadens store arkitekt vid den här tiden, Adrian C. Pettersson, fick uppdraget att rita det nya Epidemisjukhuset i Annedal. Han satte igång med stort intresse och i nära samarbete med stadsläkaren Kullberg.

Snart hade Helsovårdsnämnden ritningar över ett komplett sjukhus på sitt bord. Kostnaderna för hela komplexet beräknades till 42 450 kronor. Den summan var tydligen för magstark för nämnden. Adrian C. Pettersson fick omläxa.

Nya och nedbantade förslag förväntades av honom. Billigare fasader och enklare inredningar kunde spara en ordentlig slant, ansåg beslutsfattarna. Adrian Pettersson kom snart tillbaka med nya ritningar och hade lyckats banta sitt sjukhusprojekt med 11 250 kronor. I arkitektarvode begärde Pettersson 11 650 riksdaler. På en punkt ville Adrian Petterson inte ändra sitt förslag. Han vid-höll bestämt att Epidemisjukhusets byggnader skulle uppföras i sten. Helsovårdsnämnden lät sig övertygas.

Mot detta invände stadsarkitekten Viktor v. Gegerfelt bestämt. Träbyggnader av mera provisoriskt slag skulle spara stora pengar åt stadskassan, hävdade Gegerfelt i polemik med Adrian Pettersson.

 

Göteborg fick nu ny 1:e Stadsläkare. Kullberg lämnade sin post och efterträddes av E Almquist, som snabbt gick till attack mot Gegerfelt. 1883 var Stadsfullmäktige redo till beslut. Sjukhuset skulle byggas i sten och uppföras efter Adrian C. Petterssons omarbetade förslag. Medel beviljades och bygget påbörjades under 1884, under ledning av en särskild byggnadskommitté. I oktober 1886 meddelar Göteborgs-Posten:

”Det nya epidemiska sjukhuset är nu i det allra närmaste färdigt och kommer inom kort att överlämnas till Helsovårdsnämnden, hvarefter inflyttningen dit omedelbarligen kommer att ske. Det är byggdt efter paviljongsystem å trenne större bergsplatåer i olika höjder, med en fri och utmärkt vacker belägenhet midt för Slottsskogen.
Till den nya sjukvårdsanstalten leda tvenne, med stor kostnad och mycket arbete nyanlagda uppfartsvägar, deraf den ena löper i fortsättningen af Haga Kyrkogata i Annedal och är afsedd för anstaltens ekonomiafdelning samt går den andra från Allmänna vägen i fortsättningen af Öfra Husargatan. Vid slutet af den senare uppfartsvägen, som hufvadsakligen är afsedd för forsling af de sjuka, hvilka man ansett det vara riskabelt att transportera genom det tätt bebyggda Annedal med dess talrika folkmängd, ligger å ena sidan Portvaktarestugan och andra sidan ett Väntskjul, afsedt för besökande anhöriga och bekanta till de å anstalten intagna patienterna, hvilka i de flesta fall icke få mottaga några besök inom sjukhuslokalerna.”

GP:s utsände skildrar sedan i imponerad ton stadens nya sjukhus. 231 200 kronor har Stadsfullmäktige anslagit, berättar tidningen. Och för den summan har göteborgarna fått ett fint sjukhus med två sjukpaviljonger i sten (Rohbau med gulstensytor), en isoleringspaviljong, en administrationsbyggnad i två våningar, tvättinrättning och desinfektionsbyggnad, stall, likhus och förrådskällare. Den senere förlagd ”i en af de kolossala terrassmurarne.” Till det nya sjukhuset hade också flyttats två baracker från Möllerska plantagen, två paviljonger som snabbuppfördes vid koppepidemrien 1883. På sin nya plats slogs dessa två paviljonger samman till en. Med denna träpaviljong inräknad, hade det nya sjukhuset utrymme för 128 sängplatser.

De större sjukpaviljongerna hyste vardera två vårdavdelningar med 15 sängar i varje. Observationsavdelningen var delad i två avdelningar med fyra mindre vårdrum, avsedda för en säng i varje. Här placerades bättre bemedlade patienter i enskilt rum. Patienter som kunde finna det generande eller motbjudande att vårdas på allmän avdelning. Drygt en krona dygnet kostade det patienten att få eget rum. ”Alla sjukrum, tvättrum, stallet och likrummet äro belagda med golf af äkta asfalt. Alla afträden till sjukhuspaviljongerna äro inrättade i särskilda utbyggnader till paviljongerna”, rapporterade GP:s reporter. Stadsfullmäktige hade beviljat ett tilläggsanslag på 15 000 kronor för sprängning och planering inför en eventuell utbyggnad av sjukhuset. Om detta berättar GP-journalisten följande:

 ”Detta senare anslag, hvilket dock visat sig vara otillräckligt, beviljades af skäl dels att det skulle falla sig billigare att utföra planeringsarbetet under det pågående hufvudsakligaste stora arbetet, innan de först bestämda byggnaderna tagits i besittning och inflyttningarne egt rum, samt dels för att bereda arbetsförtjänst under vintermånaderna åt en del sysslolösa arbetssökande.”

Till tack för denna erkännansvärda och menniskovänliga åtgärd tillställde emellertid just åtskilliga av dessa arbetare (s k grundläggare) i början af sommaren under den brådaste tiden, en strejk för att tilltvinga sig större förmåner, oaktat samtliga arbetarna redan förut, sedan den ljusare årstiden inträdt, blifvit beviljade kortare arbetstid, än samtidigt under de föregående åren, samt till dels äfven högre betalningsvillkor för de dugligaste arbetarne inom facket; men derefter ville alla, jemväl nybörjare, hafva lika stor aflöning, som de i yrket mera hemmastadda.” GP-medarbetarens harm över detta ”tilltag” är inte att ta miste på. I november 1886 kunde äntligen Nya Epidemisjukhuset i Annedal invigas, det första moderna epidemisjukhuset i landet.

Inför öppningen av det nya sjukhuset skrev 1:e stadsläkaren Almquist:

”Vi torde nu hafva alla hufvudsakliga faktorer, som vi kunna erhålla till beräkning af, huru för den närmaste framtiden sjukvården med avseende påifrågavarande sjukdomar kommer att gestalta sig. Vi finna, att sjukhusets användning blir af två slag och afser dels de stora epidemierna och dels de nästan alltid i staden förekommande smittosamma sjukdomarna, hvilka under de sista åren lemnat årligen 400-700 personer att vårda. Det är sannolikt, att äfven för vanliga år antalet sjuka till det nya sjukhuset blir större än till det gamla, då det kan antagas att allmänheten får större förtroende för det nya, och då helsovårdsnämnden kan strängare påyrka de sjukas inläggande på detta sjukhus, samt då vi sett, att sjukdomarna, särskilt skarlakansfebern, årligen uppvisat ett mycket större sjukantal än dem, som hittills intagits å epidemisjukhuset.”

Doktor Almquist fick rätt. Patienttillströmningen ökade kraftigt till sjukhuset, en utveckling som fortsatte långt in i det nya seklet. Ernst Almquist var Göteborgs förste vetenskapligt utbildade bakteriolog och hygientekniker, sedermera professor i hygien. Med Almquist kan den tillämpade bakteriologin sägas ha blivit introducerad i stadens hälso- och sjukvårdsväsen, sägs det i Hälsovårdsnämndens jubileumsskrift vid 100-årsjubiléet 1975. Almquist hade besökt forskarna Louis Pasteur i Paris och Robert Koch i Berlin och tagit starkt intryck av deras forskning. Almquist ägnade sig intensivt åt studier av epidemier, bl a genom att renodla bakterier och färga dem, då helt nya försök som han utförde i ett donerat laboratorium.

Sina forskningsrön förde han ut i praktiken till fromma för epidemivården och livsmedelskontrollen i Göteborg.

Under senare hälften av 1800-talet gjordes en rad medicinska upptäckter som skulle få stor betydelse för den framtida hälsovården. 1876 fann t ex den tidigare nämnde Robert Koch mjältbrandsbacillen, och därefter kom nya betydelsefulla rön slag i slag. Så småningom kunde ett streck dras över de gamla mer eller mindre fantastiska förklaringarna till farsoternas uppkomst och utbredning. När det gällde den praktiska sjukvården gick utvecklingen väsentligt långsammare, jämfört med de framsteg som gjordes i laboratorierna vid den här tiden. Den dagliga vården på det nya epidemisjukhuset i Annedal skilde sig inte på något avgörande sätt från behandlingen som patienterna på Möllerska plantagen fick.

Det huvudsakliga syftet med epidemisjukvården i sin helhet var, att isolera befarade och verkliga smittospridare. Några fungerande botemedel för de redan smittade hade man inte tillgång till. Det skulle dröja åtskilliga decennier innan vetenskapen hunnit så långt. I avsaknad av verksamma mediciner fick vården inriktas på omvårdnad, baserad på tidigare erfarenheter. Personalen på det nya sjukhuset uppgick under de första åren till cirka ett dussin; åtta sköterskor, kokerska, kommissarie, eldare, dräng och gårdskarl. Överläkaren hade sin sjukhustjänst på deltid och hade egen privatpraktik i staden. Underläkare och ytterligare vårdpersonal kallades in vid behov. Så skedde också vid flera tillfällen under slutet av seklet. Bl a 1892 då Göteborg drabbades av en stor smittkoppsepidemi, som varade till 1894. Under de här åren, då sjukhusets resurser utnyttjades till bristningsgränsen, uppdagades att det nya sjukhuset var behäftat med en rad allvarliga brister. Värst var att isoleringsmöjligheterna var långt ifrån tillfredsställande.

Påfrestningen på sjukhuset ökades också därigenom, att samtidigt med smittkoppsepidemien härjade en utbredd difteriepidemi. Som ytterligare påbröd hotade en ny koleravåg. Beredskapen höjdes. På Epidemisjukhuset ökades personalen till 24 på vårdsidan. Kolerabyåer förbereddes på flera håll i Göteborg och isoleringslokaler hölls i beredskap. Sex extra sundhetskonstaplar anställdes för att övervaka renhållningen. Vakthållningen över resande- och fartygstrafiken skärptes. Samtidigt upprättades tva vaccinationscentraler i staden och sundhetspolisen sökte igenom hela Göteborg på jakt efter ovaccinerade barn.

Resultatet blev att över 3 000 barn utan skyddskoppsympning spårades och vaccinerades. Smittkoppsepidemien 1892-1894 blev också den sista koppepidemien i Göteborg. Vid den här tiden började man även behandla difteri med serum som importerades från Tyskland. En åtgärd som skulle få stor betydelse vid behandlingen av det stora antalet difteripatienter som skrevs in på Epidemisjukhuset varje år. 1896 rapporterar sjukhusläkaren vid Epidemisjukhuset, doktor A. R Backlund, att sjukhuset detta år vårdat 1 408 patienter för smittosamma sjukdomar. Av dessa var 638 difterifall. 11 dog, läser vi i rapporten. Bara 11, kunde man tillägga. Av Backlunds berättelse framgår det nämligen, att dödligheten i difteri på sjukhuset sjunkit dramatiskt jämfört med föregående år. Från en mortalitetsprocent på 13 till mindre än 2 på två år. Tillgången på serum var ojämn och otillfredsställande låg i förhållande till behovet, klagade doktor Backlund. Som tidigare påpekats var smittospridningen inom sjukhuset anmärkningsvärt stor före sekelskiftet. Bristen på effektiva isoleringslokaler var länge ett akut problem. 1896 stod en ny observationsklinik klar.

I sin årsberättelse skriver sjukhusläkaren följande: ”Sedan 1 november har den nyuppförda observationspaviljongen tagits i användning och har den visat sig på ett förträffligt sätt uppfylla sitt ändamål. Sedan denna tid har sålunda ej något fall af skarlakansfeber och ej heller – trots den pågående mässlingsepidemien – något fall af mässling aqvirerats å sjukhuset. I paviljongen hafva inlagts alla för difteri inskrifvna sjukdomsfall – å hvilka bakteriologiska undersökning ej redan varit gjord – till dess den bakteriologiska undersökningen bestämt diagnosen, samt alla sjuka från sådana hem der samtidigt annan smittosam sjukdom förefunnits än den, för hvilken den sjuke blifvit insänd till sjukhuset.”

I byggnadsbeskrivningen över den nya observationspaviljongen berättas att vart och ett av de 8 väl isolerade rummen har egen förstuga och entré från gården. Inredningen i rummen utgjordes av en järnsäng, järnbord med cementskiva, nattduksbord med råglasskiva samt ett par pinnstolar. Rummen var stora nog att rymma två sängar (barn jämte vårdarinna). Kostnaden för nybygget anges till 41 000 kronor. Nästa stora om- och tillbyggnad av sjukhuset gjordes under åren 1906-1908, då två större sjukpaviljonger i trä uppfördes. Två större flyglar sammanbundna på mitten. Sammanlagt fick man här plats med 80 patientsängar, fördelade på fyra större vårdsalar. Dessutom rymde dessa flyglar dagrum, badrum, rum för nattsköterskan, förrådsrum, operations- och sköterskerum i varje flygel samt ett mindre isoleringsrum. Paviljongen för enskilda patienter byggdes på med en våning.

En stor nyhet var att elektriskt ljus installerades i nya paviljongen, enskilda paviljongen, administrationsbyggnaden, bostadsbyggnaden för sköterskor och tvättstugan.

I september 1908 fick en av träpaviljongerna ytterligare en tillbyggnad, avsedd för isolering av kolera- respektive smittkoppsfall. Efter om- och tillbyggnaderna hade sjukhusets totala kapacitet ökats till 264 vårdplatser, fördelade på 6 sjukpaviljonger; 2 observationsavdelningar och 11 från varandra fullt avskilda sjukavdelningar. Trots den kraftiga utökningen av sjukhuset visade den sig snabbt vara otillräcklig. Epidemisjukhust var som regel överbelagt, från invigningsåret 1886 till långt in på 1900-talet. Den ständiga överbeläggningen slet hårt på anstalten.

1908 rapporterar sjukhusets överläkare, Hjalmar Wennerberg, att sjukhuset under året vårdat 1 472 patienter varav 1 363 varit inlagda. Nervfeber, scharlakansfeber och difteri var detta år de vanligaste diagnoserna. Mortaliteten på sjukhuset var 1908 6,67 procent. Difteri, strypsjuka (croup) och nervfeber var de vanligaste dödsorsakerna. I årsberättelsen redovisar doktor Wennerberg också en bekymmersam gonorreepidemi som härjat inom sjukhuset. Alla smittade var barn, sammanlagt 30 stycken varav 26 minderåriga flickor. I rapporten understryker Wennerberg att smittan överförts från barn till barn på ett fullkomligt oskyldigt sätt, utan intimare beröring barnen emellan.

Överbeläggningen fortsatte att vara ett stort bekymmer och utrymmet för ytterligare tillbyggnader på sjukhustomter var begränsat. Redan 1908 hade diskussioner kommit igång som resulterade i planer på ett helt nytt sjukhus; ett nytt stort epidemisjukhus på ny plats i utkanten av Göteborg. Något riktigt konkret förslag kom ändå inte på Stadsfullmäktiges bord, men ingående diskussioner fördes under en följd av år. Första världskrigets utbrott satte punkt för nybyggnadsplanerna denna gång. Behovet av ytterligare lokaler löstes tills vidare, dels genom anskaffande av reservlokaler på annat håll i staden, dels genom nybyggnader på sjukhusets område. En ny bostadspaviljong för sköterskor byggdes (16 rum).

1920 tillkom en större sjukpaviljong med tre sjukavdelningar, en badavdelning för vårdpersonalen samt några bostadsrum. Den nya vårdpaviljongen var avsedd uteslutande för scharlakanssjuka. Ytterligare ett bostadshus byggdes 1921 för ekonomipersonalens räkning. Den personalgruppen ökade kraftigt under dessa år på grund av den lagstadgade begränsningen av arbetstiden. 1923 var antalet anställda vid sjukhuset: 3 läkare, 42 sköterskor och sjukvårdsbiträden och 52 på ekonomi- och förvaltningssidan.

När det gäller personalens historia inom epidemisjukvården i Göteborg är uppgifterna knapphändiga, åtminstone från tiden före 1920. Trots en ganska utbredd fruktan hos allmänheten för det isolerade sjukhuset och de smittosamma sjukdomar som behandlades där, så tycks personalrekryteringen inte vållat de ansvariga några större bekymmer. När tjänsten som eldare utannonserades i början av 1900-talet fanns över 60 kvalificerade sökande.

Av en personalinstruktion från 1918 för avdelningssköterskor på sjukhuset framgår det att sköterskor och övrig personal levde under ett strängt regemente. För att bli antagen som avdelningssköterska krävdes vid denna tid en tvåårig teoretisk och praktisk utbildning. Dessutom skulle den ökande vara i åldern 25-30 år. Enligt instruktionen fick sköterskan endast lämna sin avdelning mellan kl 14.30 (på eftermiddagen förmodar jag), om hon inte hade särskilt tillstånd av sjukhusets läkare.

”Då en sköterska önskar göra besök i samlingsrummet eller gå ut i staden, bör hon dessförinnan bada, noga skölja munnen, rengöra händerna och håret, samt ikläda sig rena kläder.”

”Sköterskor, elever och biträden får ej göra besök hos varandra på de olika avdelningarna. Ute på sjukhusets område får ej någon förbindelse ega rum mellan avdelningarnes sköterskor eller biträden; vid samtal må ett avstånd på minst två meter iakttagas.”

Arbetet vid sjukhuset var tungt och noga reglerat, vårdpersonalens rörelsefrihet begränsad. Ändå lär personalomsättningen vid Epidemisjukhuset varit påfallande låg. Många sköterskor och ekonomianställda stannade länge nog för att bli betraktade som trotjänare. I boken ”Sjukvården i Göteborg 200 år”, berättar Ingemar Håvik om sin barndom på Epidemisjukhuset. Ingemar Håviks pappa var snickare på sjukhuset och 1921 flyttade familjen in i det nyuppförda bostadshuset inne på sjukhusets område.

Håvik skriver:

”…Samtidigt var det något unikt med att familjer skulle få bo inom Epidemisjukhusets område. Med barn. De epidemiska sjukdomarna var tydligen under bättre kontroll. Tidigare hade patienternas anhöriga inte ens fått komma innanför grindarna. Rädslan för smittosamma sjukdomar var så stor att då man på 1880-talet uppförde sjukhuset byggde en liten besökshall vid portvaktsstugan vid Haraldsgatan. Dit kunde de anhöriga gå för att läsa de anslagna rapporterna över patienternas hälsa. Nu var koleraskräcken borta och vi skulle flytta in i den stora parken.”

”De allra flesta anställda var unga och ogifta och bodde inom området. Ett litet rum med tvättställ och möjlighet att koka kaffe i korridoren. Sjukhusets vita möbler. Läkare och sköterskor hade egna matsalar. Övriga åt i stora personalmatsalen. Det var dit hela personalen med sina familjer inbjöds till minnesvärda julfester…”

Som arbetsplats ansågs sjukhuset vara trivsamt, men väldigt tungarbetat. Slitaget på byggnader och utrustning var stort, samtidigt som viljan hos de anslagsbeviljande politikerna mattades med åren när det gällde att ställa nödvändiga ekonomiska resurser till Epidemisjukhusets förfogande. Sjukhusets karaktär som förvaringsanstalt ändrades inte, trots en iver hos sjukhusets läkare och personal att modernisera vården. Under rubriken ”Om den offentliga sjukvården” skriver Anders Åman om epidemisjukvården i Sverige vid slutet av 20-talet:

”Att veckorna gick tills patienten inte längre var smittförande och med nydesinficerade ägodelar kunde släppas ut genom grindarna, det var i de flesta fall hela ändamålet med sjukhusvistelsen. Difteri och nervfeber avtog i betydelse, endast scharlakansfebern förblev en vanlig sjukdom.”

Utgår man från den situation som rådde i Göteborg i början av 1920-talet så hade Epidemisjukhuset ändå långt ifrån spelat ut sin roll som viktig vårdinstitution. Patienttillströmningen var, som tidigare understrukits, stor och gång på gång fick sjukhuset öppna grindarna för betydligt större skaror vårdsökande än vad resurserna egentligen tillät. 1915 rapporterade överläkare Wennerberg att antalet difteripatienter var så stort att sjukhuset inte kunde ta emot alla som behövde hjälp. Resultatet av detta ”nödrop” blev att Epidemisjukhuset i fortsättningen fick rätt att utnyttja såväl Sahlgrenska sjukhusets isoleringsavdelning som Majornas sjukhus vid behov. Även Handelsinstitutets byggnader fick tas i anspråk om så erfordrades.

När Spanska sjukan rasade 1918-19 var samtliga dessa lokaler överbelagda. Om lokalfrågan var ett bekymmer, så överskuggades den ändå av bristen på verklig kurativ behandling av de sjukdomar som sorterade under epidemilagen. Sådana resurser kom först med sulfan i slutet av 30-talet och penicillinet under 40-talets senare hälft. Dessförinnan fanns inte många verksamma mediciner. Olika medel för att motverka diarréer var kända sedan länge, liksom laxativa preparat. Mot feber användes salicylsyremedel. Lindrande salvor var flitigt i bruk. Morfin i olika koncentrationer var också ofta använda. I dag vet man att morfinet många gånger förvärrade sjukdomsförloppet, i synnerhet vid svåra tarmsjukdomar då giftet ofta orsakade inre blödningar som snabbt försvagade patienten och ökade dödssiffrorna. Difteripatienter behandlades som regel med ångtält, vilket underlättade andningen.

I takt med att hygienen och de allmänna levnadsvillkoren förbättrades i staden samt att de nya medicinska rönen omsattes i den praktiska sjukvården, ändrades bilden successivt inom epidemisjukvården. Tyfoidsmittan, som länge varit ett av göteborgarnas värsta gissel, lyckades man på 30-talet lära känna upphovet till. När man fann att sjukdomen spreds med mjölken blev det lättare att inringa smittobärarna. De senare isolerades ofta halvårsvis på Epidemisjukhuset. Ofta kunde smitthärden spåras till gallblåsan och ofta fick patienten finna sig i att hans/hennes gallblåsa helt sonika avlägsnades genom operation, oavsett om smittbäraren var sjuk eller inte. Det var långt ifrån alltid som operationen gav önskat resultat. Pastörisering av all mjölk och hård utgallring av smittbärande djurbesättningar blev den slutliga lösningen. 1936 avgick Wennerberg som överläkare och efterträddes av Nils Faxén.

Faxén var en i alla avseende modernt arbetande läkare och han gjorde under sin tid på Epidemisjukhuset stora ansträngningar för att rusta upp det hårt slitna sjukhuset. I en artikel, införd i Handelstidningen 1936, förklarade Nils Faxén att ingen med Göteborg jämförlig stad torde ha så primitivt ordnat med epidemisjukvården. Efter 50 år hade landets modernaste epidemisjukhus förvandlats till en hopplöst urmodig institution.

Med stöd av sin företrädare, Hjalmar Wennerberg, och 1:e stadsläkaren Göthlin, riktade Nils Faxén en ordentlig bredsida mot politikerna, som motsatt sig en genomgripande upprustning av Epidemisjukhuset. Stadsläkare Göthlin gick så långt i sin kritik att han påstod att Göteborgs stads epidemipolitik var direkt farlig.

I HT-artikeln påstås det, att det bland politikerna fanns en utbredd uppfattning att ett epidemisjukhus inte behövde vara lika modernt utrustat som andra sjukvårdsanstalter.

Detta hade bl a tagit sig uttryck i att överläkaren vid stadens Epidemisjukhus hade väsentligt lägre lön än övriga läkare i motsvarande ställning, påpekade Hjalmar Wennerberg. Doktor Faxéns hårda kamp för att höja sjukhusets anseende misslyckades stort sett. Till slut kände han det som han talade för döva öron. Medicinhistorikern och göteborgsläkaren Lars Öberg berättar: Epidemisjukhuset var välskött under Faxéns tid, men bristen på adekvata behandlingsmetoder plus att sjukhuset var tungarbetat i största allmänhet gjorde, att sjukhuset förlorade mycket av sin medicinska status. Nils Faxén kallade själv Epidemi-sjukhuset för ”Kulturreservatet”, därför att det var så otidsenligt.

Bland läkarkollegerna i Göteborg hade Nils Faxén ett mycket gott anseende. Han var dessutom känd för sin hjälpsamhet. När någon av distriktsläkarna träffade på en gammal, svag patient som var svårplacerad så kontaktades i regel Faxén. Överläkaren på Epidemien var oftast redo att hjälpa till. – Har de bara litet feber så ska jag nog kunna placera dem här, brukade Faxén svara.

Överbeläggningarnas tid var över. Det huvudsakliga skälet till politikernas njugghet mot Epidemisjukhuset var, enligt doktor Öberg, att Sahlgrenska sjukhuset vid den här tiden också var i dåligt skick och måste rustas upp för stora summor. Detta stod klart redan före andra världskriget, men krigsutbrottet satte stopp för alla ombyggnadsplaner. När kriget och byggstoppet var över ansåg sig politikerna tvingade att prioritera Sahlgrenskas upprustning. Den slukade nästan alla tillgängliga medel. Epidemisjukhuset lämnades mer eller mindre åt sitt öde, ansåg sjukhusets personal. Efter kriget utarbetade Nils Faxén en långtgående plan för en modernisering av sjukhuset.

Förslaget vann inget påtagligt gehör hos de kommunala makthavarna och Nils Faxén resignerade allt mer. I början av 50-talet kom Medicinalstyrelsens epidemiexpert på inspektion till Göteborg och bedömde, efter genomgång av sjukhuset, hela vårdinrättningen som kassabel. Ytterligare en farsot skulle drabba landet då Epidemisjukhuset skulle komma att spela en betydande roll – nämligen i samband med polion. Sjukdomen hade varit känd i Sverige genom mindre epidemier sedan slutet av 1800-talet. Under de första årtiondena av 1900-talet skedde en snabb ökning av antalet drabbade. Sverige skulle bli världens mest poliohärjade land. Av dem som föddes 1930 hade 1 procent drabbats av förlamningar innan de uppnådde 25 års ålder. Under slutet av 30-talet ökade antalet poliopatienter på Epidemisjukhuset i stor omfattning. Vid den tidpunkten saknades ordentlig kunskap om sjukdomen och teorierna om hur barnförlamningen spreds var många. Bland annat noterade man med förvåning att ingen i sjukhusets vårdpersonal drabbades.

Nils Faxén uppges ha varit mycket skeptisk till respiratorbehandling av poliofall. Detta i början av ”poliovågen” under 30-talet. Sedan ändrade han sig snabbt, då han såg de lyckade behandlingsresultaten. Vid nästa stora polioopidemi, 1953-54, hade personalen på Epidemisjukhuset betydligt bättre kunnande och resurser till sitt förfogande. En särskild behandlingscentral för poliofall inrättades vid sjukhuset, där respiratorvård gavs i stor skala.

Utvecklingen på diagnos- och behandlingssidan, bakteriologi och immunologi, gjorde att allt fler sjukvårdsansvariga ansåg att renodlade epidemisjukhus var mindre behövliga. De ekonomiska anslagen blev därefter. 1947 överfördes Epidemisjukhusets förvaltning från Hälsovårdsnämnden till Sjukvårdsförvaltningen och därmed var hela sjukvårdsadministrationen i Göteborg samlad under en hatt.

I början av 60-talet lämnade Nils Faxén sin post. Ny överläkare på Epidemisjukhuset blev Per Hedlund. Hedlund berättar: Många avrådde mig från att ta tjänsten och visst fanns det tillfällen då jag ångrade att jag inte lyssnat bättre till råden. Redan från början möttes jag av ett otroligt starkt motstånd vid minsta förslag till modernisering av sjukhuset och vården. Antalet vårdplatser för epidemiska sjukdomar hade minskats till bara 20 (!) Resten var uthyrda till andra vårdenheter, bl a öron och neurologi.

Epidemipatienter placerades vanligtvis på ordinarie infektionskliniker, en ovana som spred sig så fort penicillinet kom i bruk. Detta gav stora problem, försökte jag övertyga både kolleger och politiker om. Som bakteriolog visste jag mer än väl hur nödvändigt det var att kunna isolera smittsamma patienter med vissa epidemiska åkommor. Antibiotikan kunde inte lösa alla problem som många tycktes tro. Men den erfarenheten var det inte lätt att övertyga andra om. Jag fick gå många tuffa matcher, till och med på göteborgstidningarnas insändarsidor. Doktor Hedlund fick så småningom bättre gehör för sina erfarenheter och situationen på Epidemisjukhuset förbättrades, men sjukhuset var gammalt och fortfarande mycket tungarbetat. Men fullt användbart ur medicinsk syninkel poängterar doktor Hedlund.

Scharlakansfeber, difteri (vart tredje år) och hjärnhinneinflammationer var vanliga diagnoser under 60-talet på Epidemisjukhuset. Barnförlamning förekom regelbundet. Behandlingen av poliopatienterna, framför allt barnen, var väldigt smärtsam. Bland annat när vi skulle suga upp slem ur patientens lungor. Det var det värsta vi i personalen hade att syssla med. En plåga för alla inblandade parter. Enligt doktor Hedlund är det inte alls svårt att förstå de många otäcka rykten som cirkulerade runt Epidemisjukhuset i forna dagar. Många äldre göteborgare berättar hur de fostrades med en skräck för att hamna på Epidemisjukhuset.

Exempel ”Ta på dig mössan, annars hamnar du på Epidemien!”, ”Olydiga barn blir inlåsta på Epidemien” etc. Doktor Lars Öberg bodde som pojke i Änggården; från 1915 och framåt. Hans skolväg gick förbi Epidemisjukhuset: Det är klart att man som barn såg på sjukhuset med en viss bävan. Jag hade bl a en kusin som hamnade där som patient och vårdades på sjukhuset en tid. Det mesta som berättades om ”skräcksjukhuset” var förstås byggt på fria fantasier och fördomar. Det finns en viss sorts vandringssägner kring sjukhus. Historier som påminner om varandra varhelst i världen de förekommer. För medicinstuderande var det obligatoriskt med utbildning under några månader på Epidemisjukhuset. Immunologer skulle tjänstgöra där under ett par år och provinsialläkare ansåg det meriterande med en tids praktik på Epidemisjukhuset.

Lars Öberg:

”Jag har träffat åtskilliga läkare som betraktar tiden på Epidemisjukhuset i Göteborg som lärorik och synnerligen angenäm. 1964 ändrades namnet från Epidemisjukhus till Infektionssjukhus. I en tidningsnotis anges att skälet till namnbytet var att sjukhuset tog emot alla fall av infektionssjukdomar, inte bara epidemiska.”

Ändringen hade också psykologiska orsaker:

”Ordet epidemisjukhus har avskräckande klang för patienterna och har medfört svårigheter i samband med personalanskaffning”(!). Exakt samma motivering användes mer än 80 år tidigare, då i samband med Möllerska plantagen. När namnändringen gjordes 1964 hade Epidemisjukhusets öde redan beseglats. Så fort Östra sjukhuset och den infektionsavdelning som byggdes där stod klar skulle Epidemisjukhuset upphöra som vårdinstitution, åtminstone av fysiskt sjuka. Så blev det också. 1970 skrevs den sista patienten ut från ”gamla” Epidemisjukhuset i Annedal. Efter 1970 har en del av sjukhusets byggnader disponerats av BUP, Barn- och Ungdomspsykiatriska Kliniken.

 

 

Källor:
Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1874- (Hälsovårdsnämndens årsberättelser) (Stadsarkivet)
Sjukjournaler från Epidemisjukhuset (Stadsarkivet)
Div. bokföring från Epidemisjukhuset (Stadsarkivet)
Div. brevväxling registrerad på Epidemisjh. (Stadsarkivet)
Instruktion för Avdelningssköterskor på Epidemisjh. (Sahlgr. sjh:s museum)
Div. tidningsartiklar och notiser om Epidemisjh. (Medicinhist. muséet)
Arvidsson S-O De svenska koleraepidemierna
Bergmark M Från pest till polio
Carlson G, m fl Sjukvarden i Göteborg 200 år
Dickson C Om allmänna helsotillståndet i Göteborg
Ekman S 100 år för hälsan. Gbgs Hälsovårdsnämnd 1875-1975
Fredberg CF Det gamla Göteborg
Fåhraeus R Läkekonstens historia I-III
Höglund H Göteborgs kommunala sjukvård
Wimarsson N Göteborg. En översikt vid 300-årsjubiléet 1923
Öberg L Göteborgs läkaresällskap. En historik
Intervju med doktor Per Hedlund
Intervju med doktor Lars Öberg