Avslutningen på vårsäsongen med Konstepidemins Vänner blev som alltid när vi träffas ett väldigt lyckat möte med konstutövare och publik .
Två så vitt skilda konstnärskap bland epidemisterna, med helt olika uttryck som en smyckekonstnär och en dokumentärfilmare, kan ändå ha mycket gemensamt i drivkraften som mynnar i skapandet.Det handlar om Berättelsen. Den mer eller mindra synliga och avgörande storyn bakom verket.
Det visade Mona Wallström och Carl Javér generöst och tydligt när de denna härliga vårkväll på Epidemin berättade om sina karriärer och gav prov på höjdpunkter ur en rad projekt.

Mona Wallström. Foto: Johan Wingborg

Foto: Johan Wingborg

Carl Javér. Foto: Johan Wingborg

Foto: Johan Wingborg

Smyckekonstnären Mona Wallström betonade detta med berättelsens betydelse då hon skapar. Hur idén föds och utvecklas i olika tekniker och format. Det må sedan formas i plywood, silver, papper, sten, foto, plast – till föremål av högst varierande format, till exempel det Mona samlat som osorterade reseminnen under rubriken ”Resealbum”. Mona ställde själv frågan var går gränsen för vad som är ett smycke. För henne är svaret enkelt: Vid bärandet. Nu är långt ifrån allt som Mona skapar bärbart, exempelvis de stora skulpturerna i plywood som visats i Göteborg – ”Plywood Palace”. Ett av hennes mest uppmärksammade verk är också i varierande skalor, en illustrerad historia med upphittade föremål. Nu har Mona Wallström några av sina skapelser på internationell turné, senast visade i Litauen och Polen.

Carl Javér är dokumentärfilmare, regissör, fotograf, klippare. Men det är hans dokumentärer som främst vunnit uppmärksamhet och en stor TV-publik. ”Freak out” minns vi särskilt, berättelsen från 2014 om den minst sagt uppseendeväckande hippiekulturen på Monte Verità då förra seklet var ungt. Prisbelönad film av Carl med ett brett internationellt stöd i ryggen. Det för alltför långt att försöka återge innehållet är. Men en uppmaning i all ödmjukhet: Se den när chansen ges!
Carl är också en utpräglad berättare – med berättelser i bild. Sagorna runt lägerelden i annorlunda form, som han själv säger. Men även i ”sagorna” – de bra berättelserna – finns alltid behovet av verklighetsgrundade sanningar. Osminkade, otäcka ibland. Som i ”Sjukhuset” där Carl Javér fångade liv och lidande under ett år.

Projektet som nu är i gång handlar om massmordet på Utøja, här ur offrens perspektiv. Ett väldigt grymt och svårhanterat ämne där flera av överlevarna är engagerade. Tillsammans med Carl och teamet iscensätter de som drabbades, men klarade livet i vansinnesdådet på ön, en rekonstruktion/dokumentär. Det smakprov som Carl Javér visade för Vännerna var tillräckligt för att inse att det är en ny omruskande dokumentärfilm som väntar oss tittare.
Nu är det ”sommarlov” för Konstepidemins Vänner i väntan på höstterminens programkvällar. Jag vet att de är värda att ivrigt vänta på.
Glömde nämna konstresan till Danmark om några veckor. God tur!