Den sammanfattningen gäller gott och väl för Konstepidemins vänners möte med Meira Ahmemulic och Gert Wingårdh en marskväll. Två väldigt skiftande konstnärskap och temperament, men ack så intressant.

Meira Ahmemulic i samtal. Foto Björn Rantil

Meiras vardag rymmer en både vid och kampmättad värld, kan man utan överdrift påstå. Inte bara i hennes egenskap av Internationell kontaktansvarig på Konstepidemin, men i ännu högre grad synlig i hennes egen konstnärliga utveckling. Generöst och gripande berättade Meira om sina erfarenheter som konststuderande i Göteborg. En minst sagt knölig stig för en andragenerationensinvandrartjejfrånförortenmedkonstnärsambitioner. Jo, den vägen genom konstskolorna, inte minst Valand, var minst lika svår som att läsa den här långa sammanskrivningen av Meiras bakgrund och vilja. I Meira Ahmemulics fall handlade det om en okuvlig och stark vilja, framgick det av hennes berättelse för Vännerna. Som utgångspunkt för sitt skapande presenterade hon ett projekt från Västerbottens museum. Här har Meira och medskapare i projektet visat hur illa museet och samlingarna tar vara på det moderna – och det historiska – Sveriges berättelse. I Umeå och övriga Sverige. Här är den kulturella mångfalden en oroväckande bristvara i de institutioner som skall vårda vårt gemensamma arv, enkelt uttryckt.

Hur djupa spår har min släkt och andra invandrare gjort i landet Sverige? En fråga som ryms i Meiras konstberättelse. Och berätta kan hon. Väldigt bra texter, en god författare som inte målar så mycket längre. Åtminstone inte just nu.
Gert Wingårdh behöver förmodligen ingen större presentation. En av de stort uppmärksammade arkitekterna i vår samtid, både här hemma och internationellt. Ett storslaget konstnärskap kan man med fog hävda, såväl när det gäller maffiga former och volymer i det offentliga rummet som mindre hus och privatvillor.

Gert Wingårdh. Foto Björn Rantil

Nyligen blev det klart att Gert och hans medarbetare vunnit tävlingen om den krävande tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm. Om detta projekt berättade Gert Wingårdh så engagerat att även vi i Göteborg denna marskväll nickade gillande. Det blir nog bra – även om det här råkar handla om en kåk i Stockholm…

Efter en runda med exempel på spännande konsthus, kosthallar både när och fjärran avslöjade Gert att just utställningshus för konst är ett av hans stora intressen. Både som arkitekt och konstälskare i allmänhet. Malmö konsthall är ett lysande bra exempel, betonade Gert och då är det ändå inte han som ritat det.

Om Göteborg och det framtida stadsbyggandet sa Gert Wingårdh att det är så fantastiskt mycket spännande på gång nu. Utvecklingen längs vattnet, utbygganden och utvidgningen av Linnéområdet till exempel. Runt Heden, stationsområdet etcetera. Nåja kritik finns förstås. Inte minst när det gäller utformningen. Den planerade skyskrapan på Hisingen exempelvis. Inte den heller har Gert Wingårdh ritat, skojade han. Konkurrenten tog hem jobbet, men varför vrida den åt samma håll som Turning torso i Malmö, undrade Gert med ett leende och en blinkning.

Som sagt. Ännu en spännande, lärorik och kul träff med Vännerna. Snart är det dags igen…