Artikel

Gunnar Bergdahl och Gabriela Pichler Film som konst och konsten att berätta en historia

Av Ulla Forsén

Gunnar Bergdahl och Gabriela Pichler

Film som konst och konsten att berätta en historia

Det var en stor och förväntansfull skara Vänner som intog salen denna årets första vänträff. Och förväntningarna kom sannerligen inte på skam. Både Gunnar Bergdahl och Gabriela Pichler delade generöst, roligt och också ödmjukt med sig av sina liv och olika erfarenheter.

Foto Johan Wingborg

Gunnar Bergdahl inledde sitt tänkvärda framförande med att berätta om vad Konstepidemin betytt för honom. Tidigt ingick han i Göteborgs filmfestivalledning och en grådaskig dag i mars 1987 drog Robert Jonsvik upp festivalledningen till epidemin. Tomt, ruffigt och öde, riktigt elände, sa Gunnar. Hur som helst, det blev flytt dit upp från ett trångbott kontor. Miljön på Konstepidemin, med ett ständigt pågående samtal, var inspirerande och väckte kreativitet. 1988 fick filmbranschen upp ögonen för filmfestivalen i Göteborg och det var nu man började låta en konstnär göra affischen, det var nu man startade Filmkonst och tidningen Draken. Sedan bar det spikrakt uppåt under hela 90-talet. Gunnar var chef för festivalen 1994–2002.

– Det är en ynnest att få jobba med sådant som lever vidare, sa han.

2003 fick Gunnar tjänst som kulturchef på Helsingborgs Dagblad och arbetade där i 11 år. När Bonniers köpte upp tidningen blev Gunnar inkallad till en chefsperson. ”Nu ska du gå!” var beskedet. Och det var väntat för Gunnar hade inte hållit tyst om vad han tyckte om uppköpet.

Foto Johan Wingborg

Gunnar delade sedan med sig av sina tankar om filmen som konstform och dess betydelse.

– Som människor är vi som tändstickor i tidens oändliga rymd. Vi har behov av att reflektera över vår existens. Filmen är en konstform som ger incitament för detta. Gunnar berättade att han varje torsdagskväll river biljetter på Hagabion. Där är inte alltid så välbesökta salonger, men om så bara fem personer berörs och kan ta med sig något att lägga i sitt livsbagage betyder det allt.

Nu arbetar Gunnar själv med film. När han bar på en idé till ett filmprojekt och insåg att man måste ha en producent, vände han sig till Fredrik Lange och Vilda bomben och fick ett ja. Så kunde kortfilmen Spår bli verklighet. Idén fick Gunnar när han en tidig morgon blev inbjuden att sitta framme hos lokföraren i en rälsbuss på Kinnekullebanan, en fascinerande upplevelse, men den väckte tankar om hur det är för lokföraren om/när en människa väljer att ta sitt liv framför tåget.

Foto Johan Wingborg

Hur känner och hanterar en lokförare detta? Gunnar och hans hustru Annica Carlsson Bergdahl intervjuade ett tjugotal lokförare. Resultatet blev den 15 minuter långa filmen som Vännerna nu fick se. TV har tackat nej till att visa den med olika motsägande motiveringar. Nästa projekt för Gunnar blev Rekonstruktion Utøya som är en utforskning av vad man kan göra med film. Fyra överlevande ungdomar från detta högernationalistiska terrordåd, Europas 9/11, återskapar i en tom studio sina minnen av händelsen genom att skådespelare får iscensätta dessa. Gunnar avslutade sitt intressanta framförande med att hylla biografen som lokal, som ett inkluderande rum. Här finns ingen fjärrkontroll, ingen reklam. Man sitter där man sitter och ser filmen så som filmskaparen vill.

Foto Johan Wingborg

Efter sedvanlig paus var det Gabriela Pichler, enligt Gunnar bär hon arvet från Widerberg i full sving, som tog plats på scenen. Gabriela började från början: Född 1980 i Flemingsberg. Det var paradiset för henne med höga hus i olika färger och mångkultur. När Gabriela var 8 år flyttade familjen till Örkelljunga. En enorm kontrast! Här sågs hon som exotisk. Hon var den enda som hade föräldrar som invandrat. Gabriela, som inte har några syskon, karaktäriserade sig som ett tevebarn. Det som fanns för henne i Örkelljunga förutom familj, kompisar och biblioteket var teven. Och det hon tittade på var framförallt MTV. Inget där var för knäppt eller galet, sa hon och visade ett litet crazy hopklipp.

Foto Johan Wingborg

Gabrielas föräldrar hade inte gått många år i skolan och var inte insatta i den svenska skolgången, men eftersom kompisarna skulle gå på gymnasiet sökte hon också dit. Sedan började hon jobba hos Gillebagaren. Karaktärsdanande! sa Gabriela. Där stod hon vid bandet, högt tempo, ingen frihet ens att gå på toaletten. Hon sökte något annat.

– Det är svårt få ragg om det enda man kan komma med är att man kan känna när en kakpåse väger 175 gram. Efter Gillebagaren blev det filmvetenskap i Halmstad, dokumentärfilmskola på Öland och sedan Filmhögskolan i Göteborg. I Göteborg (jämfört med DI) blir man bäst på allting. Här är man varandras resurser och detta har hon haft stor glädje av i sitt filmskapande..

Idén till Äta, sova, dö fick hon tidigt. – Jag ville landa i något jag känner är hemmaplan: Fabriksmiljö, gå till arbetsförmedlingen, lära sig fina ord, invandrare på landsbygden. Och hon ville ha ”handplockade” lämpliga personer för de olika rollerna. När hon letade efter tänkbara fabriksmiljöer träffade hon en Krister, som hon sedan övertalade att spela rollen som personalchef i Äta, sova, dö. Det tal han en gång fått hålla för arbetare som måste avskedas, fick han hålla i filmen. Damen på arbetsförmedlingen spelas av castaren. Gabrielas egen mamma fick också hon en roll. – Jag ville ge henne något tillbaka, sa Gabriela och fortsatte berätta att utan ett superbra castingteam skulle hennes metod inte fungera. Inför det projekt som resulterade i filmen Amatörer blev hon kontaktad av Jonas Hassen Khemiri som ville arbeta fram ett manus med henne. Och så skedde.

Foto Johan Wingborg

– Min drivkraft var att göra en film om Sverige, om Sverige i världen, om att göra film. Jag ville försöka problematisera vem som har rätt att skildra samhället. Och så ville jag hitta amatörens energi, berättade Gabriela. – Castingen var så viktig att jag behövde casta en castare. Till slut var det fem personer som jobbade med att hitta rätt personer. Och de kan dyka upp var som helst. Musse i Amatörer jobbar till vardags som kommunal tjänsteman i Svenljunga till exempel. Nu är han Guldbaggenominerad för bästa manliga huvudroll! Det var svårare att göra den här filmen eftersom den rymmer mer. På Filmhögskolan var vi varandras resurser och så var det här också. Vi var tre utbildade regissörer men med olika uppdrag. Nu vill jag förnya mig, men jag vet inte vad det ska bli. Jag tänker inte strategiskt.

Gabriela, som gjort vinjetten till årets filmfestival, illustrerade sitt framförande med olika bilder och korta filmavsnitt ur både Äta, sova, dö och Amatörer.

En bättre upptakt för vårens vänträffar kunde det knappast bli!