Solen sjönk sakta och allt kändes väldigt bra när Vännerna träffades för säsongens sista träff. Två epidemister, Gunvi Bengtsson och Nikolas Nilsson, berättade om sina konstnärskap och det blev intressanta tidsresor, tillbaka och framåt, bland både ljusa och mörka minnen.

foto Johan Wingborg

Gunvi Bengtsson är skulptör, utbildad vid Valand och med ateljé på Konstepidemin sedan 20 år tillbaka. Den första bilden hon visade var ett foto på en samling virkade spetsar och provlappar, som tagen ur en handarbetskorg.

– Det här var starten på allt, mormors lilla blå, handarbeten som mamma sparat och som jag ärvde, sade Gunvi Bengtsson och berättade om hur hennes farmor virkade jämt, in i det sista.

– Så mycket tid, så mycket arbete av kvinnohänder – hur värderar vi det?

Och blir det mer värt om jag gör det i brons, sten och betong?

Den reflektionen utvecklade hon i utställningen ”Tidsöglor och efterstygn” som hon visade på Konstepidemins galleri 2010. Hon knöt ihop då och nu, och berättade, i hårda material och abstrakt form, om kvinnors arbete i vilket hon själv ser sig som en del i en länk.

Gunvi Bengtsson arbetar också med papper, teckning, tryck och foto. Tidens flöde (då-nu-sedan) och minnet är centrala begrepp i hennes konstnärskap. Ibland är det en tanke som sätter igång arbetsprocessen, ibland är det en bild som dyker upp i huvudet. Platsen är också av stor betydelse för vart det tar vägen.

– Materialet är viktigt för mig, varje material bär med sig sitt eget uttryck. Brons är det som följt mig mest genom åren. Det är både mjukt och hårt på samma gång. Det kan skapa rörelse och man kan jobba med ytan.

Flera av Gunvi Bengtssons verk tar avstamp i minnet av personer och händelser som funnits i hennes närhet.  Som (stopp)svamparna i skogen. Eller den lilla farkosten gjord av mors vävskyttel; ”Genius Loci” .

Ett återkommande tema var en barnklänning i papper i 50-talssnitt där tygets mönster i collageteknik speglade förfluten tid, besökta platser, kartor, händelser. Plagg och föremål som bärare av minnen, tid och känslor.

foto Johan Wingborg

Bland Gunvi Bengtssons offentliga utsmyckningsuppdrag fick vi se ”Sitt och Titt och Tänksten” som hon skapat för Rågården i Olofstorp, ett rättpsykiatriskt boende. Två fint bearbetade stenar att sitta på, den ena i röd bohusgranit med polerade och blästrade bilder, den andra i grå bohusgranit med inläggningar av mosaik i färg.

– De skulle ha en praktisk funktion också.

Gunvi Bengtsson avslutade med en poetisk teckning som fick illustrera det japanska ordet ”komorebi” som betyder ”ljus som skiner genom lövverk”.

– Det ordet är en bra sammanfattning för tidsrörelsen – då, nu, sedan – menade hon, och så fick publiken frågan om de också undrat varför man minns konstiga, obetydliga saker, men inte alltid de viktiga? Vi var många som instämde!

foto Johan Wingborg

Också Nikolas Nilsson öppnade sin presentation med barndomsminnen, bilder som gripit honom som ung. Den ena, en blomstermålning, fanns på väggen hos morfar som var hobbymålare, och den andra, (Picassos Guernica) satt på väggen hos en morbror som gick på Konstindustriskolan.

– Hela mitt liv har jag sagt att jag vill bli konstnär … och, ja .. det har jag ju blivit! sa Nikolas Nilsson, log lite underfundigt och såg väldigt nöjd ut.

Han gick först flera förberedande konstskolor och lärde sig måla ”på klassisk grund” som det heter, innan det sättet blev omöjligt. Duken kändes för trång.

-Jag ville komma bort från det platta, det tvådimensionella. Jag ville lägga till saker!

Så utvecklades konstnärskapet mot mer tredimensionella installationer. Som verket ”Epidemiskt väntrum”, tre gamla stolar översållade med saker; gasbindor, öronproppar, papiljotter (mamma var hårfrisörska) vaxduk …

eller verket ”Någon måste här ifrån” där han använde sig av tekniken att plasta in stora saker, som en resväska.

foto Johan Wingborg

Från installationer var vägen inte lång till rörlig bild och video. Han fördjupade sig i det mediet på konsthögskolan i Umeå, där han tog sin master.

Därefter har han jobbat i de mest skilda material, uttryck och tekniker. Experimenterat med ord, ljud, med landart, foto, film, och inte minst collage.

– Du måste bestämma dig för vad du ville göra sa man på konsthögskolan. Men jag kan inte bestämma mig.

Vi fick höra många kluriga historier och se ett rikt urval av verk som det resulterat i. Han visade också en film från Högskolan för Design och Konsthantverk där Nikolas Nilsson undervisade i konstnärlig gestaltning under många år parallellt med sitt eget konstnärskap.

Musiken har en speciell plats i hans hjärta. Han har till och med undersökt vad det innebär att vara ett fan (till John Lennon), det vill säga, han åkte till New York och filmade utanför Dakota building. Sedan länge spelar han in ett band.

– Musik är kul, det är roligare än konst, skojade Nikolas Nilsson. Men blev snart allvarlig då han talade om konstens mening och betydelse för honom.

– Konsten har varit ett sätt att överleva för mig, ett sätt att utforska både mig själv och sakernas tillstånd. En plats där jag kan vara fri och berätta om hur jag ser på världen och hur den ser på mig.

ANNA-STINA LINDÉN IVARSSON