foto Björn Hellström

Vilken entré hon gjorde, Kristin Rode, clown, improvisatör, skådespelare …

Iförd de klassiska clownattributen, röd näsa, pösiga kläder och jättestora skor intog hon scenen och bjöd Vännerna på både skratt och stort allvar.

Kristin Rode, som var kvällens första gäst, berättade att hon som liten lovat sig själv att aldrig sluta leka, det vill säga hon lovade att leva livet. Att bli skådespelare fanns inte som en möjlighet när hon som ung tänkte på något framtida yrke, för, som hon sa, hade hon inte som uppvuxen i Moss sett någon teater. Konstnär kanske … Men en dag visste hon precis. Det var när hon på en resa till Paris fick se en mimare vid Centre Pompidou, och uppleva det fysiska uttrycket, mimiken. Hon utbildade sig vid The Commedia School, clownskolan, i Köpenhamn, utbildade sig vidare vid Monsun Schule i Hamburg och gick ett år hos clownpedagogen Sue Morrisson. Dessutom har hon under årens lopp deltagit i en mängd kurser i fridans, releaseteknik och kontaktimprovisation.

Kristin Rode kom till Göteborg 1988 och arbetade bland annat med Teater Kolibri (över 20 produktioner), Teater Eko, Big Wind, Scenkonst Gerlesborg … Hon har varit regissör och hon har undervisat. Just nu är hon, vid sidan om allehanda uppdrag, i full färd med en masterutbildning på Högskolan för scen och musik. Hennes ämne är CLOWNEN.

foto Björn Hellström

År 2001 började hon arbeta som sjukhusclown i gruppen Clownkliniken och gör så fortfarande. Främst arbetar gruppen på barnonkolog- och hjärtavdelningar på olika barnsjukhus i Västsverige.

– Vi jobbar med det friska hos barnen. Det kan vara roligt, fast det är svårt, säger Kristin Rode och fortsätter – Att vara clown är att vara i ett tillstånd, ett tillstånd man kan gå in i. Det främsta verktyget är lyssnadet: Vad händer i mig, vad händer i min partner – vi jobbar alltid minst två och två – vad händer i de man möter? Vi tänker inte pedagogiskt. Vi möter det som krävs i situationen. Några filmer från ett barnsjukhus visar just detta, hur närmandet till barnen kan se ut på olika sätt, hur ett leende, ett skratt lyser upp i barnens ansikten bland droppställningar och syrgasslangar. I en av filmerna får vi också höra både föräldrar och personal vittna om hur viktiga sjukhusclownerna är för de sjuka barnen både i stunden och på längre sikt.

Att sätta på sig clownnäsa är en aktivisthandling, hävdar Kristin Rode. – Man/jag går in i en värld som fyraåring, det vill säga tiden innan man blev uppfostrad. Tillståndet är: Jag kan allt, jag måste prova. Clownarbetet innebär att återintegrera den lilla människan/barnet. Clownen är lika med entusiasm, sårbarhet, nakenhet.

I samband med arbetet för masterutbildningen har Kristin Rode skrivit ett manifest. Hon läser. Det är långt, så här kan bara några nerkortade rader tas med: Lyssna till den lilla människan. Ta risken att snubbla. Livet är för kort för att gömma sig. Håll fast vid drömmarna. Rym från vuxenlivets fängelse. Så kommer hon in på religionshistorikern Ola Sigurdsson som skrivit Gudomliga komedier, en humorns idéhistoria. Människan är en tröskelvarelse som är sig själv som mest när hon är utom sig själv. Essensen är tillgången till humor, att vara porös för att kunna ta emot.

– Clownmänniskor är porösa i kvadrat, säger Kristin Rode.

foto Björn Hellström

På en fråga från publiken om Clownkliniken kommer att fortsätta sitt viktiga, hälsofrämjande och livsbejakande arbete, berättar Kristin Rode att det är kämpigt just nu. Allt ska upphandlas och så även clownverksamheten. Och allt ska vara effektivt enligt den rådande New public mangement-filosofin. Kravet nu är att man bara ska vara en clown, något som de i Clownkliniken aldrig kan gå med på.

Den röda näsan är en motståndshandling. Tanken väcks. Vi borde kanske alla ha en sådan?

foto Björn Hellström

Johan Lagergård slog redan i sin inledning fast att vi har avlägsnat oss från den värld vi är skapade för. Människan existerar bara på en begränsad sträcka av jordens tidsaxel. Vi plundrar naturen med raska steg, utplånar både växter och djur och vi kommer också att utplåna oss själva. Två författare vi borde läsa på vår väg mot apokalypsen är Timothy Morton och George Monbiot. Johan Lagergård understryker budskapet med att visa en tecknad bild på en bostad byggd av djurben. Som en motsats till denna bild visar han en tecknad kopia av en grottmålning från san-folket, en målning där djur och människor lever i balans. – Gamla grottmålningar och målaren Bonnard är mina ”älsklingar”. De står för en antihierarkisk värld. Bonnard tog intryck av Gaugain som arbetade med plana ytor, som tonade ner perspektiv och volym.

Johan Lagergård gick på Valand 1972-78, en turbulent tid där politiken spelade stor roll. Efter Valand drog han till Dalsland och som han säger, målade träd och myrar. Dessförinnan deltog Johan Lagergård 1980 med ett verk till utställningen Härlig är jorden som visades på Frölunda kulturhus, en provokativ protest mot Sovjetunionens övergrepp på Afghanistan. Verket föreställer en blodig hjärttransplantation där Brezjnev är en av kirurgerna och den döende patienten Afghanistan. Den ryske generalkonsuln protesterade högljutt mot utställningen och Åke Norling, dåvarande ordförande i kommunfullmäktige, hävdade att han gärna stoppat utställningen. Efter Dalsland blev det USA, Washington närmare bestämt. Där hyrde Johan Lagergård ateljé, ställde ut på Howard University, ett universitet med stor andel afroamerikanska studenter, kom i kontakt med en afrikansk dans- och teatergrupp och hjälpte dem genom att skapa affischer och reklam. Här väcktes och växte intresset för det afrikanska som sedan dess följt honom.

foto Björn Hellström

Att Johan Lagergård studerat geovetenskap och paleontologi är märkbart. Han rör sig över eoner av tid i sina målningar och vid mitten av 90-talet skapade han en projektutställning om jordens ekokollaps. Huvudnumret var en stor installation, gjord främst i lärkträ och bly, som framställer en karg värld med sprickor och kratar. I utställningen ingick också målningar, bland andra en som försöker fånga och väcka till liv det sedan länge utdöda grottlejonet, Världsomvandlaren. Utställningen visades först på Göteborgs konstmuseum och turnerade sedan också till Växjö.

Vännerna fick se olika målningar, präglade av allvar en slags antydda landskap med spår av djur och människor, med linjer och förbindelser mellan tidsåldrar, men också några som vittnar om att Johan Lagergård också har en lekfull och humoristisk sida. – Vad gör djuren när människorna försvunnit? Svaret: En målning föreställande en ”fågelbiograf”.

Lejon är en återkommande gestalt i Johan Lagergårds bildvärld. – Vad är det med dig och lejon? undrade Marie Holmgren. – Det är inte någon psykisk sjukdom jag lider av. Assyrierna och egyptierna vördade lejonet, det stod för det vackra, det kraftfulla. Det gör det för mig också. Och jag är nästan född i Lejonets tecken. Jag ritade hästar som barn, nu ritar jag lejon.

Vid sidan av sitt konstnärskap har Johan Lagergård verkat som pedagog och föreläsare. Han har också varit rektor på Dômen konstskola i tio år.

På frågan om vad Johan Lagergård nu har på gång, ville han inte avslöja mer än att han ska ställa ut på Galleri Aveny om ett år.

Jag tror att Johan Lagergård också han har en röd näsa i beredskap.

Ulla Forsén