Jag ser mig själv i bilden, men vem är jag? Vilka krafter och känslor dirigerar mig och mitt liv?

Så skulle man förenklat kunna sammanfatta temat för fotografen Lina Ikse och konstnären Nils Ramhøj. På årets andra vänträff bjöd de generöst på sig själva och illustrerade på ett berörande sätt de ofta såriga drivkrafterna bakom deras bilder.

foto Kerstin Olsson

Lina Ikse har sin atelje´på Konstepidemin och arbetar som frilansfotograf med porträtt, reportage och scenkonst. Men mellan de offentliga uppdragen fördjupar hon sig i personliga projekt som tycks framkallade av ett starkt behov att placera sig själv i världen, att hitta ett sammanhang.

Hon berättade om några av sina projekt, bland annat den underbara dokumentationen av stinsar i Lettland, kallad ”Kära Stinsar”.  I Lettland finns det gott om små röda stationshus på landet och vid varje station regerar en stins. Han är ortens kanske viktigaste person eftersom han sköter posten, vet vad som händer och känner alla. Lina blev nyfiken på dessa herrar i sina uniformer och bad att få porträttera dem. De blev till slut en ganska stor samling stinsar och en utställning i Göteborg.

Lina har sina rötter i Lettland, på mammans sida, och denna rottråd drev henne vidare till nästa projekt, ”Hemland Lettland – eller inte ?” Tillsammans med bildkonstnären Emmeli Malmqvist intervjuade och porträtterade hon första, andra och tredje generationens letter i Sverige om deras historia, relationen till det gamla hemlandet men också till Sverige. Resultatet blev en uppmärksammad utställning. Porträtten av framför allt den äldre generationen letter, som flydde hit vid krigsslutet, är starka och gripande men också oerhört vackra.

foto Kerstin Olsson

I projektet ”Bara Jag” återkallar Lina minnen, både roliga och mindre roliga händelser, som haft betydelse för henne. Bland de roliga minnena valde hon ut en bild från en bar där hon sitter uppklädd och berusad inför Hallowen med djävulshorn på huvudet. Hon spanar in en snygg kille och på lite ostadiga ben ger hon honom sitt telefonnummer och uppmanar honom sluddrig att ringa henne. Vilket han inte gjorde, konstigt nog.

foto Kerstin Olsson

Två andra projekt, ”Rött Rum” och ”Flickan Mittemot”. är mer nerviga till sin natur. Där gestaltar hon en separation och sin längtan efter barn, hon utforskar sitt liv in på huden via drömmar, fantasier, önskningar och transformerar dem till ett slags verklighet.

Linas berättelse och bilder var oavbrutet fängslande. Med små medel och en portion humor lösgjorde hon de dunkla känslor och krafter som utgjorde själva grundackordet till bilderna.

Nils Ramhøj är ett välkänt namn för många konstintresserade efter över 30 år på Konstepidemin och åtskilliga utställningar. Det är ingen överdrift att påstå att han är väletablerad i Göteborg och förväntningarna var mycket höga. Och Nils gjorde ingen besviken. Han berättade lugnt och sakligt om sin konst, sina drivkrafter och källan till hans konstnärliga verksamhet.

foto Kerstin Olsson

Redan som 12-åring ingick han en pakt med sig själv om att bli konstnär. Det ägde rum i husets källare dit han ofta smög sig undan. Där fick han vara ensam och kunde måla i timmar.  Upplevelsen stannade kvar i honom, ensamheten, tystnaden och tiden som stod still. Den känslan gav honom ett riktmärke – konst är på allvar och den inställningen har följt honom genom åren: ”Jag är både humor- och ironibefriad i mitt måleri”.

Många känner till Nils porträttserie av pappans sista tid i livet, en dokumentation som resulterade i boken ”Bilder av en far”. Det är starka målningar, expressiva med kraftfulla färgpåslag som gör det nästan omöjligt att värja sig. Den skröpliga mannen i sin sjuksäng tränger sig på och kräver vår uppmärksamhet.

foto Kerstin Olsson

Den röda tråden i mitt konstnärskap, berättade Nils, är människan och relationer mellan individer. Människor är inte endimensionella. Vi är som vattnet som speglar grönskan, vi har en yta som skimrar i olika färger och mönster. Men när vi titta djupare ned i vattnet upptäcker vi skikt på skikt av något annat och nånstans långt där nere finns en botten.

foto Kerstin Olsson

Han illustrerade detta med en utsökt vacker flodmålning, nästan romantisk i sin klara och betagande färgsättning. Men tittar man lite närmare på målningen så börjar man faktisk skönja skikten och djupet därunder. Nils använde denna dubbelhet i många porträtt för att understryka djupet i oss, men också den unika samhörigheten som uppstår i nära relationer. Pappa finns i mig och jag finns i min son, vi är närvarande i varandra.

På senare tid har han alltmer börjat intressera sig för politik, religion och globala frågor om makt och icke-makt. Kanske är det en reflex från hans ungdom när han var aktiv i Majorna för att rädda de gamla husen från rivning. ”Vi var maktlösa mot politikerna och min protest var att måla av de hotade husen”.

Det är underbara målningar i klassisk göteborgsstil från 50-talet, koloristiska och formsäkra. Vi känner doften av kaffe med kanelbulle, av gemenskap och framtidstro. Bilderna kan få även härdade göteborgare, kanske också politikerna, att längta tillbaka till en tid när varje hus hade en historia och ett slags själ. Och hyrorna var anständiga.

Efter 55 minuter i Nils sällskap var vi uppfyllda med intryck och avtryck, det var en presentation där det stundtals var knäpp tyst i den fullsatta Paviljong 8, en stum beundran för hans konstnärskap.

Roland Arvidsson