Ett lekfullt sinnelag och ett stort intresse för rumsgestaltning förenade Vännernas sista gäster för säsongen; Karin Agélii och Jens Fänge. Två konstnärer med en varm och generös inställning till livet, konsten och medmänniskorna. Det blev en helafton med stor plats för reflektion, humor och mycket glädje!

foto Björn Hellström

Kvällen var mer än fullsatt. Mackorna tog slut och nästan drycken också …

Karin Agélii var först ut. Hon har sin ateljé på Konstepidemin sedan 2004 och hennes skapande går i två parallella spår. Dels arbetar hon med kostym, scenografi och perukmakeri för teatern. Därutöver jobbar hon med skulpturala arbeten för offentliga miljöer; det har blivit många förskolor, men också äldreboenden, parker och bostadsgårdar över hela landet.

foto Björn Hellström

Leran är hennes ”ursprungsmaterial”, den längsta utbildningen har hon vid HDK och keramikkonst. Men Karin Agélii har också en trädgårdsutbildning vilken ger henne extra kompetens att integrera mark och växtlighet i de offentliga gestaltningarna.

– Jag gillar att jobba i olika material, vill inte välja bara ett. Jag trivs med att treva mig fram, det blir bättre nerv i att inte vara alltför säker, sade hon.

Att växla mellan ensamarbetet i ateljén och att jobba tillsammans i teaterkollektivet är ett idealläge menade hon. Redan på HDK tog hon ett sabbatsår och vikarierade som dekormålare vid Stora Teatern. Det födde mersmak och sedan 2009 har hon arbetat med Big Wind, teatersällskapet som också har sin plats här på Konstepidemin. Vi fick se kostymbilder från flera produktioner, som Askungen, Den anarkistiska julgruppen och Hans och Greta. Genialiskt fantasifulla kostymer med starka uttryck och smarta lösningar för att möjliggöra snabba kostymbyten för skådespelare som ofta har flera roller. Askungens kroppsstrumpa gick i guld, prinsens i silver och därtill adderades eller drogs ifrån olika accessoarer beroende på rollen. De två styvsystrarnas stickade (ja, stickade!) frisyrer var obeskrivligt charmiga. Frisyrer verkar hon ha en särskild kärlek till. En peruk var gjord av målarrollers!

foto Björn Hellström

– Man letar efter former som är kul, sade Karin Agélii och visade en gigantisk mossliknande huvudbonad inspirerad av Karl-Bertils (han i julsagan) mossiga hår.

”Förvandling” var en annan produktion, från 2019, där Karin Agéliis uppfinningsrikedom syntes gränslös. Märkliga varelser stretade i kostymer som förvandlades på olika sätt efter tillstånd och stämningar.

Att Karin Agélii har en speciell känsla för djur märktes också i flera av de offentliga gestaltningsuppdrag hon visade bilder från. Vi fick följa arbetsprocessen med Vid källan, en installation skapad 2017 för en inglasad innergård vid Söderströmsgårdens äldreboende i Stenhamra utanför Stockholm. En fin och ömsint scenbild, som en liten ö bestående av en vattenspegel och vid sidan om den; tre fem meter höga furustammar, en samling stenar och en räv som sitter kontemplativt och tittar ner i dammen. Två ekorrar skuttade omkring på olika nivåer i miljön. Vid invigningen var en grupp förskolebarn närvarande. De klappade räven och gjorde sig väl hemmastadda i installationen. Sådant glädjer konstnären. Extra glad blir hon om det hon skapar fungerar för alla åldrar. Och det har hon fått många bevis för genom åren.

foto Björn Hellström

Bildkonstnären Jens Fänge är göteborgare i förskingringen. Nu bosatt i Stockholm, där han gjort stor karriär, senast med en omfattande utställning på Bonniers konsthall 2018 (och året före invald i Konstakademin). Men han är uppväxt i Änggården och utbildad vid Hovedskous målarskola och konsthögskolan Valand. Och vi fick höra många roliga anekdoter från uppväxten i Göteborg.

Som när han var på utflykt med Nordhemsskolans kurs i ”frivillig teckning”, till Amundön, och upptäckte att man inte nödvändigtvis behöver få ner allt man ser, hela landskapet, på sitt ritblock. Man kan nöja sig med ett utsnitt bara, microperspektivet, som några cigarettfimpar i en skreva, precis som klasskamraten Per Agélii gjorde.

– Det var en ögonöppnare, sa Jens Fänge och man anade en liten glimt i ögat. Inte bara denna gång …

Nu sysslar han gärna med, vad han kallar för, ”falska perspektiv”, han laborerar med utställningsrummet, scenograferar det, målar väggar och golv i förvillande linje- och färgspel som får rummet att svänga och kränga runt målningarna. De blir som delar i ett större motiv. Så gjorde han i Bonniers konsthall och vi kunde se det nyss i Göteborgs Konstmuseums jubileumsutställning för Stenas kulturstipendium, det fick Jens Fänge år 2000. Målningarna, ja, de senare är egentligen collage, assemblage, d v s han sågar ut sina olika formelement i masonit och möblerar sedan runt dem, testar in och ut med figurerna i de redan påbörjade målningarna, ” som en teater”, tills han känner sig nöjd. Då limmar han fast dem. Det kan vara totalt kaos just innan vernissage, allt är öppet, innan allt är limmat, berättade han och visade en serie med målningar som tillkommit på detta lekfulla vis.

– Jag tänker ofta bort vad det föreställer, arbetar med dem som figurativa element.

foto Björn Hellström

Jens Fänge brukar omtalas som en målare i en surrealistisk bildtradition. Det var inget han kommenterade. Dock berättade han vad han brukar uppmana sina konststudenter, de som ängslas över att inte ha tillräcklig teoretisk täckning för sina idéer och därför tvekar:

– Man behöver inte veta varför man gör en sak! Gör det bara! Efteråt kan du ta ställning till varför det blev så här. Eller så kan du hitta på en historia vad det handlar om.

– Jag försöker tillämpa det synsättet när jag arbetar. I bästa fall har mina målningar fler lager än vad man är medveten om …

Han är snäll mot sig själv. Har inte längre dåligt samvete för att det är stökigt i ateljén, det har istället blivit hans metod: När han letar efter en sak, hittar han ofta något annat och så börjar han arbeta med det istället. ”Det är ju lika mycket verkstad!”

– Något jag lärt mig, är att vända sina begränsningar till sin fördel; Kan jag inte göra en volym gör jag ett mönster i stället.

Att balansera mellan motsatspar tilltalar honom. Hög och lågt. Konsthistoriskt material och veckotidningar. Alfred E Neuman och Caspar David Friedrich. Parera det mörka i en målning med en ljus och tilltalande titel (som Våren!) Titlarna kommer ofta sent i processen. Han har en titelbank i sin telefon, där skriver han ner saker han kommer på.

När är en målning klar?

– Det måste finnas dissonanser för att det ska bli intressant. Om det finns något som jag själv är nyfiken på, då är den klar.

Han lyssnar mycket på musik i ateljén och tänker ofta på hur musik är uppbyggd. På relationen mellan vers och refräng till exempel.

– Det sättet kan jag tillämpa i mitt måleri. Som att ”den här figuren får vara med en gång till”, precis som en refräng. Man behöver inte hitta på nytt varje gång, menade Jens Fänge.

Som, innan han avslutade med sin egen, smått surrealistiska dikt, Fröjdefulla blomma, passade på att citera sin gamla lärare från Hovedskous målarskola; Carl-Erik Hammarén: ”Konst föds av tvång men dör av för stor frihet.”

Det, och mycket, mycket mer, tog vi med oss från denna superkväll med Vännerna i åttan.

ANNA-STINA LINDÉN IVARSSON