Det blev en kontrastrik vänträff på Konstepidemin måndags. Den  lågmälda målaren Kerstin Bratt och den ”djupt materialotrogne” Jonas Liveröd fyllde kvällen med känslor av milt ljus och upprört hav, två skilda temperament som kompletterade varandra.

foto Johan Wingborg

Långsamt leddes vi in i Kerstin Bratts motivvärld, en ljus, omslutande färgskala där naturen, träd och växtlighet spelar huvudrollen, men också en speciell kärlek till djur. Vi fick höra berättelsen om barndomen i Gislaved, vi såg det vackra huset, den stora granen och porträttet på pappan, arkitekten, som uppmuntrade dottern att bli konstnär.

foto Johan Wingborg

Sedan gick flytten till Stockholm och tillvaron blev hårdare. Hon, som var väldigt duktig i skolan och hade tankar på att bli läkare, började skolka efter att fadern dött. Betygen sjönk. Framtiden osäker. Då var Moderna museet en oas. Liksom Christer Strömholms fotoskola, dit hon sökte och kom in. Vi fick se flera fina reportagebilder (det var reportagefoto, inte konstfoto, som gällde vid den här tiden) och porträtt från hennes resa till Bolivia.

”Det var en jätterolig tid, men att bli fotograf hade jag inte tillräckligt vassa armbågar för”. Istället flyttade hon till Göteborg och gick på Valands konsthögskola mellan 1976-1981, en period med bra gästlärare och många studieresor över hela världen. Kerstin Bratt hör till dem som tidigt fick ateljé på Konstepidemin, hon har varit här sedan 1989. Utsikten från ateljéfönstret ner mot området har hon målat många gånger, den fick vi se. Frankrike, främst Bretagne, har varit favoritlandet och därifrån fick vi också se mycket fint måleri, inte minst från Grez-sur-Loing. Hennes arbetsprocess är långsam och sökande, intuitiv och prövande. En form ger en annan. När vet man att en målning är färdig? frågade en i publiken. ”Det vet man inte, men plötsligt känner man det kroppen, nu är den färdig.”

foto Johan Wingborg

Kerstin Bratt avslutade med att visa en samling mycket gripande vita gipsskulpturer. Ett tiotal små flickor som, var och en, bar ett knyte på huvudet. ”De finns så många flickor i världen som måste ta så stort ansvar och bära saker” sade hon och berättade hur vilsamt det hade varit att skulptera. ”Det är ett hantverk på ett annat sätt, att måla är mycket mer ansträngande.”

foto Johan Wingborg

Efter mingelpaus med öl och macka, tog Jonas Liveröd över mikrofon och bildvisning. En överväldigande konstproduktion och ett överväldigande flöde av idéer och infall levererades av denne energiske värmlänning som efter konststudier utomlands, vid Akademie voor Beeldende Kunsten i Holland, 2016 slog sig ner på gården Ågårdskvarn i i Götene kommun och där fått marken att skaka verksamhet och upptåg. Allt händer i Ågårdskvarn. Förutom bostad och ateljé finns här hans växande samling av udda föremål, som indonesiska begravningsrobotar, mexikansk förbannesespray, smycken av människohår, hyllmetrar av dödslitteratur, psykiatrisk konst … och mycket, mycket mer. Ett samlande som drivs av hans stora intresse för relationen mellan människa och ting, liksom för dödskulturer.

Han kallar sin skapelse för Luftslottet: ”Ett tvärkulturellt projekt vars hjärta är ett brokigt museum över det extraordinära under namnet Den Liverödska Wunderkammaren” (Alla Luftslottets publika evenemang – det är många – museivisningar, gästkockar, gästföreläsare, pristagarpresentationer, residens, med mera, med mera, inträffar huvudsakligen på sommarhalvåret och annonseras på Facebook och Insta. )

foto Johan Wingborg

Man kan undra om denne konstnär hinner med något annat än sin egen verksamhet i Ågårdskvarn? Men det gör han. Mycket annat. Både i Sverige och utomlands skapar Jonas Liveröd konst, kurerar, föreläser och skriver. Textil, betong, trä, sten… inget material eller uttryck är honom främmande.

Bland hans senare verk i Sverige fick vi se flera exempel. Bland annat ett uppdrag från Stockholm konst som bestod i att kommentera en redan befintlig bronsskulptur av Eric Grate i Västertorp. Liveröd formade en kraftig och omslutande konstruktion av limträ som gav Grates skulptur en dansliknande rörelse och fick västertorpsborna att se verket med nya ögon.

foto Johan Wingborg

I Alma Lövs museum i Värmland har Liveröd en fast paviljong, den fick vi se, liksom den gigantiska gipsinstallation han skapat för Värmlands museum och den nu pågående utställningen: När cirkeln sluts, Jonas Liveröd möter den arkeologiska samlingen. Samlingar är som sagt hans specialintresse och för Bohusläns museum har han, tryckt på ett 50 meter långt sammetsdraperi, avbildat föremål ur museisamlingen (förutom att han smugit in ett litet porträtt av sig själv!)

Fullt upp som sagt, och mer blir det. Med stor entusiasm berättade Jonas Liveröd om den cermoniella helnatt av skuggspelsteater han planerar i Ågårdskvarn till sommaren. Till denna har han hittat en mängd intressanta föremål, bland annat masker, på sin senaste reseachresa till Indonesien, den han just landat ifrån. Alltid på språng och full av förväntan. Eller som han sa; ”Jag tycker det jag ska göra imorgon är mest spännande.”

ANNA-STINA LINDÉN IVARSSON