Ett förväntansfullt sorl hördes i den fullsatta salen denna höstens första kväll med Vännerna. För ovanlighetens skull fick Vännerna möta endast en konstnär: Knutte Wester, som tagit sig hela vägen från Umeå till epidemin. Det kändes som en stor gåva och en ynnest att få lyssna på denna ärliga, ödmjuka människa och få inblick i ett konstnärskap som på ett respektfullt och inkännande sätt lyfter fram och ger värdighet åt dem vars röster ingen hör.

foto Maja Kristin Nylander

Var och hur börjar Knutte Westers konstnärskap? Han ställer själv den frågan och nämner tre betydelsefulla ”avtryck”. Det första är farmor Hervors berättelse för pojken Knutte om en grym och obarmhärtig barndom som s k oäkta barn – kanske är detta själva urberättelsen. Det andra är mötet med brutaliteten parad med framtidsoptimismen i Sydafrika där han insåg berättelsens betydelse. Det tredje är året på Guldgatan 8 i Boliden där han, som fortfarande var konsthögskolestuderande, genom ett projekt med öppen ateljé hittade en arbetsmetod som innebär att han sätter sig i situationer där han tappar kontrollen och där mötet med andra får styra. Knutte Wester tar avstamp i dessa tre ”avtryck” när han berättar om sina processer där liv och konstnärligt uttryck intimt vävs samman.

foto Maja Kristin Nylander

2005 fick Knutte Wester ett stipendium för en vistelse i Tirana. Tidiga morgnar gav han sig ut på folktomma gator på jakt efter nybakat vitt bröd till sin gravida hustru. Han fick då idén att göra en film om hur staden vaknar. En morgon filmar han en gatuhund som troget vaktar/vakar vid sin hundkamrats döda kropp som ligger vid trottoarkanten.  Tiden går, hunden vakar, alltfler människor och bilar pilar förbi. Ingen ser hunddramat. När Knutte Wester visar oss ett avsnitt ur filmen, som fått namnet Dawn in a City without a Name, nämner han bara i förbifarten paralleller till hur vi oftast inte vill se och skyndar förbi de som behöver oss.

Nästa utlandsvistelse blir i Riga där det är tätt mellan storskaliga förhärligande hjältemonument. Här kommer Knutte Wester i kontakt med ett barnhem, lyssnar på barnens olika berättelser och vill ge dem en röst, en upprättelse. Han berättar hur han börjar göra avgjutningar av deras händer, fötter, armar, ansikten och hur han sedan sätter samman delar från några av barnens avgjutningar till en barnfigur som bär på en stor ryggsäck, för oss kanske en symbol för de upplevelser och erfarenheter vi bär med oss, men för barnen på barnhemmet var ryggsäcken konkret; när de kom till barnhemmet hade de sina få saker i en ryggsäck och när de av olika anledningar lämnade barnhemmet fick de ryggsäcken med sig.

foto Maja Kristin Nylander

Ojämlikhet, orättvisor och utsatthet är återkommande teman i de verk Knutte Wester skapar. Inkännande, närhet, aktiv lyssnande och tillit är byggstenarna vare sig han möter gömda flyktingar i Sverige eller hemlösa barn i New York, där han vistades något år på ett stipendium. Knutte Wester berättar om en 8-årig hemlös pojke J som bott på många olika härbärgen under sitt korta liv, gör avgjutningar av honom och tillsammans beger de sig till ett av pojkens tidigare tillfälliga boenden och monterar en avgjuten arm på husväggen tillsammans med en plakett som upplyser: Här bodde J mellan xx och xx.

Knutte Wester berättar att han ständigt kommer tillbaka till farmor Hervor som s k oäkta barn fick utstå glåpord, förödmjukelser, utstötning. Hennes berättelse lyfter han fram i den animerade filmen Horungen. Först gjorde han den som regelrätt spelfilm med skådespelare och rekvisita men satte sig sedan ner och målade akvareller utifrån frysta filmbilder. Det blev över 1000 akvareller hållna i en blå/grå färgskala och 640 av dessa använde han sedan till den animerade filmen.

foto Maja Kristin Nylander

Efter en kort paus delade Knutte Wester med sig av känslor, tankar och erfarenheter från ett pågående projekt i Göteborg. För ett par år sedan fick han frågan om han ville göra ett minnesmärke över romernas historia i Göteborg. Han tackade ja till att göra en förstudie. Knutte Wester berättar hur han tillsammans med Ingrid Schiöler träffade många göteborgska romer, lyssnade, levde sig in, fantiserade och tvekade. Varför just han? Det kändes för tungt och svårt. Kan man skapa ett minnesmärke över något som pågår? Och varför ett monument på just den plats som anvisats (Bergslagsparken)? Men, säger Knutte Wester, intentionerna var bra så jag fortsatte trots min tvekan och jag började arbeta på annat sätt, skissade, gjorde avgjutningar, men allt växte och växte och kändes till slut övermäktigt. De romer jag mötte hade alla varit med om så fruktansvärda övergrepp och hemskheter och jag förmådde inte ge dessa många individuella berättelser en konstnärlig form. Knutte Wester berättar att han åkte till Göteborg en sista gång för att avsäga sig uppdraget, men på en promenad ute längs älven såg han hur någon lagt ut olikformade och olikfärgade glasskärvor i en cirkelform på en klipphäll. Detta blev till en öppning och inspiration. Och nu har konstverket fått en form. Knutte Wester visar oss modellen. I verket finns:

• Romernas egen symbol, hjulet
• Konturen (i brons) av två fristående husgavlar med avtryck från olika avgjutningar, en hägring av ett hus/ett tält
• Två lindade köldskadade fötter. En bänk med avgjutna förvärkta händer på kortsidorna
• En skylt där man genom sin mobil får tillgång till ett ljudkonstverk som utgör ett kondensat av många romers olika berättelser.

Konstverket har fått namnet Romanoparken, en sång om en plats. Kanske var det Knutte Wester som själv uttryckte att verket utgörs av en kör av olika röster och att han är det instrument dessa spelat på. Fortfarande är det oklart när detta verk kommer att färdigställas och installeras i Bergslagsparken. Sällan har tackapplåderna varit så långa, så djupt uppskattande, så varma, så kärleksfulla som denna kväll.