Det bästa sättet att närma sig Göteborgs nya tingsrätt är förmodligen en höstkväll när skymningen fallit och huset är upplyst av rättvisans armatur.

Ställ dig framför entrén och lyft blicken mot den glasade fasaden. Fram träder nu Göteborgs djärvaste offentliga verk, den monumentala glasmålningen ”Vågen” i all sin vilda kraft – ”en kollision med arkitekturen” som Marie Holmgren så träffande uttryckte det.
”Vågen” av konstnären Kåre Henriksson är en trumpetstöt för alla som har ärenden till fru Justitias lokala tempel. Igår hade Konstepidemins vänner nöjet att besöka huset och titta närmare på konsten i de slutna säkerhetssalarna. Vad passar in i dessa dystra lokaler? Vad ska åtalade, målsägare, vittnen och anhöriga fästa blicken på medan deras framtid avgörs?

Konstnärerna Pia Mauno och Christina Skårud, som deltog i rundvandringen, berättade hur de resonerat kring salarnas karaktär. Där fanns begränsningar av säkerhetsskäl men också möjligheter att låta konsten tillföra insikter och hopp, att göra tiden i rummet till något övergående.

I linje med detta presenterade Pia Mauno sin stora fresk ”Vägen in, vägen ut” som en abstrakt men livsbejakande rörelse med svarta stoppklossar. Klossarna illustrerade just rummet vi befann oss i. Christina Skårud sjöng på samma tema, hennes stora målningar i säkerhetssal 4, ”Innan och efter”, speglade listigt vårt grumligt minne men samtidigt vår förmåga att framkalla exakta minnesbilder.
Konstnärerna Maria Johansson och Anna Bernskog hade valt annorlunda uttryck. Maria bjöd på en fem meter lång textilväv i laminat som fick sal 2 att skimra av färg och ljus. Anna arbetar i glas och stod för verket ”Horisont”, en lång och skulptural linje av frostat glas. Abstrakt och påfallande vackert.

För oss som sällan har anledning att besöka rättens boning var kvällens rundtur utomordentligt givande. Vi fick ännu en bekräftelse på konstens förmåga att tillföra platsen en dimension som skär mot en i övrigt rationell men nödvändig verklighet.