Plötsligt finns den där – skulpturen, bilden – mitt i det offentliga rummet. Och ofta har vi som rör oss där inte en aning om när, var och hur och inte heller varför konstverket kommit till och fått sin plats. Vem bestämmer? Om den processen och arbetet med offentlig konst finns mycket att lära.  Marie Holmgren, konstnär och projektledare, har lång erfarenhet som beställare och inköpare. Ofta ett jobb som orsakar både mycken svett och inte sällan tårar hos både beställare och utförare.

Marie Holmgren, foto Björn Rantil

Under senaste träffen med Konstepidemins Vänner gav Marie inblickar i den här världen, eller världarna borde sägas.  Reglerna, metoderna och de ekonomiska förutsättningarna vid införskaffande av offentlig konst skiljer sig åt över landet.

I Göteborg håller man fast vid tävlandet mellan konstnärer, som bjuds in för att komma med förslag till ett bestämt projekt. ”The winner takes it all.” En starkt ifrågasatt metod kantad av prövningar och besvikelser, förstås. Men också goda resultat. Yvonne Thörnqvist (T Larsson) berättade för Vännerna om sitt vinnande koncept, pelarna utanför Stadsbibliotekets entré på Götaplatsen i Göteborg. Ett projekt som tog två år att genomföra.

Marie Holmgren har parallellt med sitt eget mångåriga och uppmärksammade konstnärskap arbetat som projektledare med skiftande uppdragsgivare. Tunga uppdrag för Statens konstråd, Västra Götalandregionen, landsting, kommuner och bostadsbolag. Alltid i nära samarbete med utförarna – konstnärerna.

När Marie tar sig an en uppgift utgår hon från platsen och skapar sig en idé om hur konsten bäst kan fungera just där. Och vilken konstnär eller grupp i landet som bäst kan tänkas svara mot de aktuella kraven. Här gäller det att vara väldigt uppdaterad på vad som sker i landet, var det händer spännande ting och vilka namn som kan komma ifråga. Marie Holmgren har den överblicken och en genuin känsla för konsten i nutid.

– Skapelseprocessen är givetvis den utvalda konstnärens, men jag deltar som projektledare från ax till limpa.

Inte sällan har Marie haft att kämpa ner motstånd hos somliga uppdragsgivare med förutfattade meningar. Tillfällen då hennes långa erfarenhet och konstnärliga blick i förening med stort tålamod och pedagogisk förmåga blir avgörande.

Goda exempel på betydelsefull konst i det offentliga rummet finner man över hela landet. Inte minst i Göteborg. Marie gav Vännerna prov på flera. Bland annat den gråtande flickan som står lutad mot väggen på Centralen i Göteborg.

– Ett projekt som jag inte varit inblandad i, men som är ett bra exempel på hur väl konst kan fungera. Överallt i landet berättar folk som passerat genom Göteborgs C att de sett skulpturen med flickan och att den skapat en känsla som varar.

Yvonne Thörnqvist tre olikfärgade pelare i entrén till Stadsbiblioteket är ytterligare ett av dessa goda exempel. Med en relativt liten budget skulle de här bärande byggpelarna omformas till konst.

Yvonnes förslag vann, som sagt.  Sedan följde en mödosam – men samtidigt rolig – kreativ tid med åtskilliga försök med skiftande material. Efter två år hade Yvonne slutfört jobbet. De tre pelarna i olika färger skulle enligt skissen se ut som de svepts i tyg. Yvonne klarade detta i den stora skala som krävdes med hjälp av stora flera meter höga papprör, svepningar i lager på lager behandlade med bindande material . Slutligen göts allt i brons med hjälp av skickliga konstgjutare, lackades och placerades vid Stadsbiblioteket.

Nu finns pelarna på plats och fungerar som tänkt var som god konst i värt offentliga rum.

Ännu en av dessa fullsatta och givande Vänträffar. Snart ses vi igen. Då med Pia Mauno och Lars Blomqvist som berättar om sitt skapande.