Konstepidemins Vänner växer stadigt i antal och under säsongens sista programkväll var detta synbart. Trångt men glatt, enkelt uttryckt.

– Bra namn på den här föreningen. Det känns att man är bland vänner, sa någon i kön till matbordet och tog för sig av laxen och de andra godsakerna. Där fanns, bland många andra, tre herrar som märktes särskilt – Bengt Lidström, Joen Holmberg och Sören Eriksson. Tre sanna eldsjälar som i högsta grad bidragit till att Konstepidemin existerar. Som pionjärer har var och en gjort betydande insatser för Konstepidemins tillblivelse. Att de nu under vänträffen hyllades med varsitt hedersmedlemskap, diplom och blommor blev en lika naturlig gest som lyckad upptakt denna kväll.

Bengt Lidström, Joen Holmberg och Sören Eriksson

Åke Edwardson

Åke Edwardson

Nikke Ström

Kvällens inbjudna konstutövare, båda verksamma på Konstepidemin, Åke Edwardson och Nikke Ström lärde oss om jukeboxens ovärderliga betydelse för möjligheten att komma loss ur det förutsagda och söka sig ut i världen. Det vill säga då det begav sig, i en tid då jukeboxarna ännu spelade i snart sagt vare fik, i varje avkrok. I författaren Åke Edwardsons fall handlade det om att nå vidare, bortom barndomens café i småländska Vrigstad. Jukeboxen med den senaste rocken/popen/schlagern gödde ungdomens längtan bort – till något annat. För Åke var det så, vilket han skildrat i sin roman som han gett titeln, just det, ”Jukeboxen”.

Åke Edwardsons författarskap – inte minst serien om och med den göteborgske kriminalkommissarien Erik Winter – har gett honom läsare över hela världen. 24 böcker hittills. Översatta till 30 språk. En samlad upplaga på 6 miljoner exemplar! Åke är en synnerligen god berättare, vilket han generöst gav bra exempel på under Vänträffen. För Åke är författarskapet en enda lång resa, där varje bok blir en kontrollstation, som han själv uttrycker det. Ständigt på väg mot nya stationer, nya berättelser. Allt sedan den där första längan ut, vid jukeboxen på familjens café och bageri i Vrigstad. Där kallas han ännu ”Bagar´n”, fick vi veta.

Musikern Nikke Ström fick också en riktig kick i ryggslutet, ut mot den stora världen utanför bruksorten Karlskoga. En kick av det som strömmade ut ur jukeboxen på stamfiket. Det här skedde före Hyland och TV:s stora inflytande på befolkningens kvällsvanor. I Nikkes fall var det musiken som tog honom ut – och vidare. Numera har han mer än 40 års spelande i de mest skiftande sammanhang och konstellationer bakom sig. Och fortfarande är han ständigt verksam med sin riksbekanta elbas. Kolla Nynningen, Nationalteatern, Tältprojektet, Varmareänkörv, Tottas Bluesband… Nikke Ström var där. Som studiomusiker har han medverkat i säkert hundra
inspelningar. Att hans kontaktnät i musikerkretsar sträcker sig långt utanför Karlskoga, Göteborg och Sverige är givet. Nu är Nikke absolut ingen ”namedropper”, men att han är kompis med Ron Wood i Stones och lirat och turnerat med honom vet vi. Nikke Ströms entusiasm och ödmjuka inställningen till jobbet och konstnärskapet är imponerande. Idag kallar han sig litet skämtsamt som Jourhavande basist, men
spelagendan är tättskriven och mycket är på gång. Ett nytt Tältprojekt?
– Helt okey för mig. Jag skulle gärna göra det igen, betonade Nikke Ström. Men sina memoarer överlåter han att låta någon annan skriva.
– Åke Edvardson har lovat sköta den grejen.