När Vännerna strömmade in till årets sista vänkväll stod julborden uppdukade med allt från grönkålspaté och skinka till skumtomtar och julmust. De två fina lotterivinsterna i årets lotteri, en fotogravyr av Monica Englund och ett smycke av Tore Svensson, var upphängda på en av väggarna. Innan kvällen var slut kunde två lyckliga vinnare gå hem med dessa.

foto Björn Rantil

foto Björn Rantil

Efter det sedvanliga och ack så viktiga småpratet, med väl försedda tallrikar och var sin lott i näven satte sig Vännerna för att lyssna på kvällens första gäst:

Gudrun Åsling, som haft ateljé på Epidemin sedan 1999. Och tur var väl det att hon fick den här ateljén för egentligen hade hon tänkt att lägga av konsten och ägna sig åt helt andra saker. Men med ateljén här väcktes lusten på nytt. Gudrun Åsling, som utexaminerades från dåvarande Konstindustriskolan i mitten av 70-talet, började arbeta med textil, vävde och gjorde textiltryck. Hon tyckte om att arbeta med rapporter, att samma form upprepades flera gånger. Denna lust till upprepning har också avsatt tydliga spår i hennes senare konst. Efter ett tag började hon måla på varpen, experimenterade med nya uttryck. Men hon tröttnade på vävandet och tog en paus, ägnade sig bland annat åt att göra schaletter medan hon funderade över vad hon skulle göra. Men med ateljén på epidemin inleddes en ny fas. Vävstolen står inpackad. Nu är det främst att måla som gäller.

foto Björn Rantil

En variation av raka ränder – smala och breda, brutna och obrutna, horisontella och vertikala, ibland en halvcirkel eller cirkel som bryter av, oordning i det ordnade, starka färger – ja, så kanske många av Gudrun Åslings målningar i tempera eller akryl mycket förenklat kan beskrivas.

Under senare år har Gudrun Åsling också arbetat med grafik, digitalt tryck, gjort reliefer och skapat objekt. Kanske något av detta kommer att finnas med i den utställning i Bollnäs Gudrun Åsling arbetar med nu och som kommer att visas i början av det nya året.

foto Björn Rantil

Gudrun Åsling berättar att hon ofta jobbar i serier. En kallar hon Kämpar. Här slår linjerna/ränderna mot dukens kant, tvingas vika av och kanske stöta mot en annan kant. Passande nog har ett sjukhus köpt in dessa. Och det är inte det enda offentliga inköpet. Hon har gjort en stor utsmyckning på rättspsyk i Vänersborg med alla de säkerhetskrav detta fört med sig och nu arbetar hon med ett uppdrag för Östra sjukhuset. Hon har också haft uppdrag för Torslandaskolan där hennes verk i digitaltryck är fastsatta på ljudabsorbenter. Ett annat offentligt uppdrag var att göra en målning på det 40 kvadratmeter stora planket runt västlänksbygget vid Linnéplatsen.

Som en stark kontrast till Gudrun Åslings abstrakta och närmast stränga måleri där inget tycks utlämnat till slumpen fick Vännerna efter pausen möta en person, trubaduren och vismakaren Bosse Andersson, som åtminstone vad han själv berättade, i sitt skapande många gånger låtit just slumpen råda.

foto Björn Rantil

Bosse Andersson, som också han har ateljé på Epidemin, inledde sitt framförande med att sjunga och spela Kent Anderssons visa Steget.  Ett steg i sänder/ Och sedan ett steg till / Det blir härligt att se vad som händer/när man går åt det håll man själv vill!

Musiken kom tidigt in i Bosse Anderssons liv, men avgörande blev en sju månaders sjukhusvistelse då han upptäckte Cornelis och också själv lärde sig spela akustisk gitarr. Kunde det gå att försörja sig som vissångare? Ja, han tog tjänstledigt från byggjobbet och försökte. Det blev en hård skola. Han spelade på dåvarande White Corner och på krogarna i Haga där det, säger han, gick svallvågor i mellanölsglasen och trubadurdjävlar ombads att hålla tyst. Med tiden blev det andra uppdrag. Genom Anders Wällhed fick han tillsammans med några spelarkamrater göra radioprogram, bland annat ett om populära sånger från 40-talet. Sedan blev det framträdande på fackklubbar och turnéer med sjömanssånger där författaren Ove Allansson var med. Och skivor spelades in, minst elva sådana. Den första gavs ut 1987, den senaste På minnets redd 2017. Skivorna har alla anknytning till sjömanslivet, till havet och västkusten.

foto Björn Rantil

Bosse Andersson är den vane estradören, interfolierar anekdoter i sin berättelse och låter oss sjunga med i Kent Anderssons visa WC på svalen. Han lockar till skratt, men både allvar och vemod ligger i botten.  Bosse Andersson berättar att han arbetat med olika projekt på aktivitetshuset Gyllenkroken, en plats för människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Och när han berättar om Stigbergs-Lasse som seglat snett på livets älv, ja, då lyser medkänslan igenom.

– Jag kallar mig folkbildare och vill med min konst och musik bekräfta människans liv, säger han.

foto Björn Rantil

Bosse Andersson avslutade sitt framförande med att visa en bildkavalkad från ett svunnet Göteborg, en liten nostalgitripp för alla oss äldre, men för de barn och ungdomar han möter vid sina besök ute på olika skolor, en berättelse om en helt annorlunda värld.

Efter att Bosse Andersson avtackats och lotteridragningen avklarats öppnade Marie Holmgren och Roland Arvidsson dörren på glänt för nästa termins vänaktiviteter och vi ser alla fram emot en ny spännande vår med Vännerna.