Si, det var en afton i lövsprickningens tid med en sällsam blandning av brinnande ugnar, lustfyllda möten, en och annan scout samt betydande inslag av urgammalt hantverk och humor…

Det här låter ju som en bra kväll, en riktigt bra kväll. Och det var precis vad det var när Konstepidemins vänner träffade Eva Zethraeus och Patrik Andiné. Båda ateljeister på Konstepidemin, båda med uppmärksammade konstnärskap i vida världen.

Eva Zethraeus. Foto: Johan Wingborg

Patrik Andiné. Foto: Johan Wingborg

Patrik Andiné. Foto: Johan Wingborg

Eva är keramiker. Född 1971. Som barn och tonåring bodde hon i Madrid men som just bliven myndig packade hon och drog mot norr. Nyfiken på Sverige. Via Lunnevads folkhögskola, keramikstudier i London och examen vid HDK i Göteborg bar det vidare ut i världen. En resa från skålar till stilleben, som hon själv utryckte det. En resa som fört henne som ständigt sökande konstnär till USA, Mexico och Japan.  Att Japan spelat en avgörande roll i hennes kreativa utveckling och egna formspråk är tydligt.  För oss som lyssnade blev det också tydligt hur ny och gammal teknik, kunskaper med mångtusenåriga rötter från bokstavligen hela världen, finns med i Evas arbete med leran i ateljén på Konstepidemin.

Patrik (född 68) är ockå en spännande fyr. ”Lätt ton, klara färger och lättavlästa bilder… en smått bisarr humor och omsorg om det små detaljerna” framgår det av en presentation av Patrik. Jodå, så är det att möta hans konst. Inte minst det där med humorn. Mer underfundig än gapskrattig. Oftast med ett djupt allvar under ytan.

Men rolig och lättsam att lyssna till är han, Patrik. Det började med att han i ungdomen läste in egna kortdikter på telefonsvararen, till den lavinartat växande lyssnarskarans odelade förtjusning. Så började Patrik teckna till dikterna. Började på KV i Göteborg och målade. Älskade måleriet.

”Ja, så kom jag in på Mejan (Kungl. Konsthögskolan i Stockholm) och det första jag möttes av, var beskedet att Måleriet Är Dött.”

Det var på den tiden, ett par decennier tillbaka. Som tur var bröt Patrik inte sina penslar, slängde paletten och började stapla skrot som svårtolkade ”installationer”. Han utvecklade sitt måleri och efter Mejan blev det många små bilder och senare små landskap. Och så var det det där med de ofta återkommande scouterna i Patriks bilder.

Det kan man fundera över. Kungen, som högste scoutchef i landet, kunde nyligen fått köpa en av scoutmålningarna. Patrik hade tänkt sig det. Majestätet gjorde inte det.

Kungen, du missade något!

Det gjorde inte vi i Vänkretsen. Som sagt – en finfin konstkväll.