Måndagskvällen 7 november var gråmulen och regntung, men Vännerna trotsade höstmörkret och tog sig upp för backen till hus 8 för att lyssna på konstnären Lars Åsling och serieskaparen Sara Granér.

Den första att inta scenen var Lars Åsling. ”Visuell konstnär”, så benämner han sig själv.
– Med begreppet visuell lämnar jag inga dörrar olåsta, sa han.
Detta fick vi sannerligen prov på. Under kvällen slog han upp dörrarna till många av de olika rum/de platser som är hans. Ett övergripande tema – ordning, upplösning, strukturering – som Lars Åsling i olika projekt och med olika metoder och tekniker undersöker var skönjbart i många av rummen. I andra rum var temat tid och rörelse. Grafik, måleri, fotografi, skulptur och ljudverk, installationer och performance, ofta i samverkan med andra … ingen teknik tycks vara honom främmande och till synes rör han sig fritt dem emellan.

På Konstepidemin, där han har sin ateljé, har han lämnat olika spår. Här står till exempel hans skulptur Vågen och på en undanskymd plats ligger det han kallar Konstbegängelseplats, en slags omvandlingsplats för konstverk som förlorat sin betydelse. På begängelseplatsen ligger verken öppet, utan skyddande jordlager, utlämnade åt naturen och tidens tand som tar hand om transformationen.
– Rörelse eller långsam förändring över tid är idén bakom mitt konstnärskap, säger han. Begängelseplatsen får vara ett exempel på det.
Ett exempel på temat ordning, upplösning, strukturering är ett projekt Lars Åsling verkställde 2016. Ett keramik-/porslinsföremål, en tung vikt, en hand som släpper vikten mot föremålet. Skärvor. Samtidigt som vikten släpptes av någon skulle denne tänka på ett ord. Bara en liten figurin med två små barn tätt ihopkurade över en bok klarade sig. Ordet den som släppte vikten tänkte på var KÄRLEK. Slumpen eller en omedveten liten förflyttning av den hand som släppte vikten? Allt annat gick i kras. Utifrån skärvorna gjorde Lars Åsling olika beräkningar och i teckningar av dessa arbetade han fram en ny struktur.
Genom projektet ”Den holistiska detektivbyrån” på Palmhuset ville Lars Åsling få betraktaren att rikta uppmärksamheten mot det som finns lite vid sidan om, det man inte självklart fäster blicken på. Så kan man också se Lars Åslings utställning i Pannrummet där han visade stora fotografier av utsnitt från pannhusväggarna. Fotona lät han hänga upp på just de platser där fotona tagits.
En kub i rostig plåt har följt Lars Åsling sedan hans examensarbete på HDK 1986. Då stod den i ett kar fyllt med växellådsolja för att skapa en illusion av att sväva. Kuben har sedan stått som en ljudsändare ute vid Röda Sten i ett projekt där Lars Åsling sa sig vilja kommunicera med Ishavet och valarna. Den har också tjänat som analog förstärkare i samma projekt i en konsert Lars Åsling hade på Galleri PS. Den återanvända kuben fick nytt liv.
Vännerna fick höra om många fler projekt, om mobil konst- och konserthall, om vänskapsring, om samarbeten med Ungern, Bulgarien, Grekland. Bara brottstycken kan refereras här, men det går knappast att utelämna projektet ”Diamanten”. År 2000 köpte Lars Åsling en diamant, gömde den på/i det lilla huset i seminarieträdgården. Några lycksökare har den gäckat, men enligt Lars Åsling ligger diamanten där ännu. Vad, när och hur något ska hända med den vet inte Lars Åsling själv något om ännu. Diamanten får ligga där som en liten fantasieggande lockelse.
Sara Granér är en väletablerad och känd serieskapare som flyttat från Lund till Kungsbacka och har sedan något år tillbaka ateljé på Sockerbruket ute vid Röda Sten. Många av oss har säkert stött på hennes dagsaktuella skarpa och drastiska satirrutor i t ex Dagens Nyheter, Aftonbladet eller ETC där hon medverkat under många år. Sara Granér är en fena på att med drastisk humor avslöja maktens förljugenhet.
– Men det är svårt med satiren nu. Det är samma premisser om och om igen, säger Sara Granér. Förhoppningsvis kan vår nya regering ge henne ny inspiration.
Sara Granérs enda formella konstutbildning var på Kvarnby folkhögskola i Malmö som erbjuder en tvåårig utbildning i serieskapande. När hon gått där ett år var hon fast besluten att fortsätta. Redan tidigt hittade hon sin alldeles egna stil och de flesta känner igen hennes figurer i någon slags djurgestalt. Sara Granér berättar att hon jobbar på samma sätt som man gjorde i barndomens målarböcker, en konturteckning och sedan färgläggning.
– På dagis var man tvungen att fylla hela pappret. Det tog jag till mig och låter inget vara tomt. Runt figurernas konturer lägger jag ofta en färg. Det blir liksom deras aura.

”I serve photography. Sometimes it gives me something in return.” Med detta citat sammanfattar Sara Granér sin inställning till sitt skapande arbete.
– Att skapa konst är ett idogt arbete, men det är också något som kan vara slumpmässigt. Jag får inte riktigt grepp om i vilken av dessa poler jag vill vara. Ibland tänker jag att jag vill skriva först och göra bilderna sedan, men det är ett felaktigt sätt för då tar jag ifrån bilderna deras värde. Jag vill inte vara så rigid, men det är svårt att jobba helt åt det slumpmässiga. När jag styckar upp i först det ena sen det andra, så blir det stumt och dåligt. Jag är en ödmjuk tjänare till konsten. Därav citatet.

Under några år har Sara Granér samarbetat med ett arkitektkontor i Malmö och målat utsmyckningar i deras bostadshus, i trapphus, korridorer och på hissdörrar.
– Det kan ibland vara ett monotont arbete och då lyssnar jag gärna på poddar, mest vetenskapliga och dokumentära. Den typen av lyssnade ligger till grund för min allra senaste bok Den sjunde vännen, mitt sjunde album.
Hennes första album ”Det är bara lite Aids” utgavs 2008. Bara två år därefter fick hon motta EWK-priset. Hon har också belönats med Adamsonstatyetten.
Sara Granérs album består mestadels av fristående situationskomiska ögonblick/episoder men Den sjunde vännen är en mer sammanhängande berättelse, en berättelse som tar sin utgångspunkt i myten om Kain och Abel och sedan rör sig framåt genom evolutionen. Bland annat lär sovande sorkar spela en viktig roll i berättelsen.
– Överhuvudtaget är sömnen underskattad, säger hon.
Några av Sara Granérs figurer har fått tredimensionell form, bland annat på Malmö dockteater där Sara Granér debuterade som pjäsförfattare och regissör med föreställningen ”En idiot bland oss”. De robotliknande figurerna styrdes med hjälp av playstationkontroller. På senare tid har hon också börjat göra stora keramikfigurer.

Till sist: Ett litet smakprov från debutalbumet:
– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än något annat.

Ulla Forsén