Det var en gång en lindanserska som drömde en annan scen. Samtidigt fanns en forskare som längtade till ett nytt spelrum. Så möttes de båda. När balanskonstnären Helena Kågemark träffade teaterforskaren och regissören Cecilia Lagerström började det hända saker. Gemensamma projekt föddes i spännande och nydanande former.

Under träffen med Konstepidemins Vänner berättade de generöst om sitt gemensamma och synnerligen kreativa skapande som resulterat i flera uppmärksammade scenprojekt.

Helena Kågemark och Cecilia Lagerström. Foto: Johan Wingborg

Vänträff Lindanserskan. Foto: Johan Wingborg

Cecilia Lagerström och Helena Kågemark. Foto: Johan Wingborg

”Tills döden skiljer oss”, som framfördes på Pusterviksteatern och i Annedalskyrkan, är kanske det mest uppmärksammade – hittills. Ett spel om sorg, anpassad till de olika rummen där det framfördes.

Helena Kågemark har sin konstnärliga grund i det som kallas Nycirkus och mångårig erfarenhet från vau-de-ville-teater. ”Ett fysiskt sätt att närma mig teaterscenen”, sa Helena och demonstrerade hur rörelsen förstärker det sceniska uttrycket. Hon gjorde det genom att ballansera på kantiga stenar som lagts ut på golvet framför oss i Vänkretsen. En improvisation som såg nästan omöjligt ut att genomföra om man, som sagt, inte är balanskonstnär som Helena Kågemark.

Cecilia Lagerström är regissör och akademisk forskare i teaterkonst. För några år sedan valde hon och Helena att arbeta med tystnaden som tema. En studie kring interaktiva processer. Nu samarbetar de kring temat att gå eller ”GångArt” – ett projekt som för vida kring. Bland annat ska Helena Kågemark och hennes man vandra från Italien till Göteborg i sällskap med två åsnor. Den reseskildringen ser vi fram till.