Om skapandets villkor, våndor och drivkrafter kom höstens första vänträff – utan pandemirestriktioner – att handla om. En fullsatt och vänlig kväll som, trots att det var mörkt och kallt när vi gick hemåt, öppnade ljusa perspektiv mot framtiden. Kvällens gäster; Lydia Sandgren – författaren bakom den Augustprisvinnande succéromanen Samlade verk och Fredrik Lange – producent bakom hyllade filmen ”Rekonstruktion Utøya, kunde båda berätta om nya projekt. Men där Lydia var mer hemlighetsfull (”nej det är ingen uppföljare till Samlade verk”) kunde Fredrik visa oss en finansieringstrailer på sin och filmteamets kommande film ”Looking back at love”. Varm, äkta och originell, som det såg ut.

Foto Björn Hellström

Kvällen blev belysande över hur olika skapandets villkor är. Där författaren sitter ensam på sin kammare är film ett kollektivt skapande, ett team som i ett mycket tidigt skede måste formulera sin idé ”offentlig”( i en trailer) för att få hugade finansiärer att satsa.

Att göra en film är en lång process. Men inget säger att författandet tar kortare tid. Lydia Sandgren var 20 år när hon började sitt projekt. Det tog tio år innan hon kände sig färdig och vågade trycka på knappen och sända iväg de drygt 700 sidorna manus till Bonniers. Hon berättade livligt och illustrativt om våndorna vid just det ögonblicket, hur hon hukade under bordet i skräck och skam över att ha lämnat ut sig, i rädsla över att kanske bli utskrattad av förlagsredaktörerna. Men så blev det ju alltså inte… I motsats till sin huvudperson, förläggaren Martin Berg, gjorde hon något av den låda av papper och åter papper med lösryckta anteckningar, utkast till noveller, romanförsök, essäer, synopsis, etc, etc… som också hon haft. Hon fann den i källarförrådet den dag hon skulle flytta. I lådan fanns skrivförsök från det att hon var sju år.

– Jag har alltid skrivit, så länge jag kan minnas, det har varit jätteviktigt för mig. Det är mitt sätt att uppleva världen på.

Foto Björn Hellström

Att läsa och skriva förhöjer livskänslan menade Lydia Sandgren, och kunde exakt ange den dag hon bestämde sig för att de samlade fragmenten skulle bli en roman. Det hände på buss nummer 18, på Göta Älvbron, och hon hade just kommit hem efter sju månader i Lyon med avsikt att skriva, men inte fått något ur händerna.

– Jag ville så mycket och gjorde så lite!  Jag förstod det inte.

Men nu vidtog ett metodiskt och disciplinerat arbete. Hon skrev en timma på morgonen, innan universitetsstudierna (i teoretisk filosofi, senare psykologi), och därtill mer på ledig tid och helger.

– Jag är en envis typ, sa Lydia Sandgren, och man blir stum av beundran över denna beslutsamma uthållighet. Hon gick i mål! Efter tio år i författandets ensamma ovisshet över hur bra detta egentligen var?

Foto Björn Hellström

Så annorlunda mot den arbetsprocess Fredrik Lange beskrev.

– Ett filmprojekt skapas i en gemensam rymd och föregås av en omfattande skrivprocess. Det ska handla om något som man aldrig kan säga. Det är själva magin i det hela.

– Man sitter aldrig i stugan hemma. Det är helt omöjligt att göra en bra film själv, och det behövs lite pengar, sade Fredrik Lange och berättade om den långa vägen fram till den färdiga dokumentären ”Rekonstruktion Utøya” som hade premiär i oktober 2018. Den regisserades av Carl Javier (Fredrik Langes närmsta medarbetare i det gemensamma bolaget Vilda Bomben Film AB).Bara att hitta de fyra överlevande ungdomarna tog år. Efter ett upprop i en sluten facebookgrupp, fyra år efter terrordådet där 69 personer, mestadels tonåringar, brutalt mördades, fick Carl och Fredrik kontakt med 13 av de överlevande som var villiga att berätta.

– Vi åkte runt i Norge och träffade alla. Vi försökte lyssna på hur de pratade om det som hade hänt och valde sedan ut fem som vi bedömde skulle klara att medverka, att berätta om sina minnen, utan att ta skada.

En grupp på ytterligare tolv ungdomar bildades för att ge stöd till de medverkande under inspelningsprocessen, rekonstruktionen av händelseförloppet. Ett stöd som utvecklades till stark vänskap.

– Jag hade aldrig trott att Utøya skulle vara något positivt för mig, men det blev en hoppfull film som var väldigt viktig att göra.

Viktigt i den meningen att det finns ett dokumentärt material om denna ofattbara händelse att gå tillbaka till för eftervärlden, menade Fredrik Lange och dementerade den schablonmässiga bilden av en filmproducent som en som bara håller i pengarna.

Foto Björn Hellström

– En producent skriver och är en kvalificerad sparringpartner till de andra i projektet.

Avslutningen blev vacker; trailern från Vild Bombens kommande film om det åldrande hippieparet i USA ”Looking back at love”.

– Vi ville göra en film om kärleken till sin nästa, sade Fredrik Lange, och man kunde bara nicka instämmande, visst är det precis vad vi behöver nu.

Anna- Stina Lindén Ivarsson