Detta höstens första Vänmöte formade sig till en kväll där sant mänskliga värden lyftes fram och belystes. De båda talarna Marie Holmgren och Jonas Fröberg, så diamentralt olika i konstnärligt uttryck och så olika i deras respektive framföranden – Marie Holmgren är bildkonstnär, Jonas Fröberg dramatiker och skådespelare – lyfte båda fram vikten av att lyssna, både inåt på sig själv och utåt mot den andre. Båda har de i sina respektive konstformer visat sin sårbarhet och vågat lita på sina känslor. Det blev en kväll om liv, död och att vara människa.
Sällan har Gunnar Ekelöfs ord ”Jag bor i en annan värld/men du bor ju i samma” känts så nära och så sanna.

Kvällens första gäst var Marie Holmgren. Ja, så mycket gäst är hon ju inte som den som under många år nu varit primus motor för Vännerna. – Jag visste inte att man kunde bli konstnär, sa hon och fortsatte med att berätta att det var teckningsläraren på högstadiet som öppnade detta fönster för henne, som såg henne och uppmuntrade henne att använda sin talang och sitt intresse. Det blev konstskola i Göteborg i två år och sedan Valand direkt därefter. Året var 1971. Marie Holmgren var då 18 år. – Jag ville lära mig hela tiden och brydde mig inte alls om de politiska diskussionerna på skolan. Jag ville bara måla och upptäcka måleriets alla möjligheter.

Under en livskris runt 2010 började Marie Holmgren att teckna ensamma träd hon sett på kalhyggen. Hon tecknade med blyerts på stora vita papper. 12 träd, ett arboretum, blev det. Träden är uppbyggda av små prickar.
– Ett tidsödande arbetssätt men jag behövde det, säger hon och fortsätter: – Träden har bara en uppgift: Att stå kvar och leva vidare. Marie Holmgren ville också ge träden en fysisk kropp med en yta som liknade människohud. Till dessa trädskulpturer använde hon ett hållbart kompositmaterial. Hon tecknade också närbilder i blyerts av utsnitt från träd, även dessa i prickteknik. I närbilderna, i ansikte mot ansikte med trädet, syns skadorna som ett slags ärr Marie Holmgren gjort avgjutningar av. Dessa objekt kallar hon Trofeér. Men för att förstå ett träd måste man också se årsringarna, säger hon. På formsågade MDF-plattor, som tvärsnitt över trädstammar, målar hon och tecknar årsringarna med blyerts. Varje platta porträtterar det enskilda trädets liv. Målningar av frigjorda vissnande eklöv ingår också i utforskandet av trädens/livets villkor.

Det är inte bara trädet Marie Holmgren undersöker och utforskar genom sin konst. Knutar och hår är andra utforskningsteman/motiv.

Marie Holmgren har arbetat med offentliga uppdrag som konsult i många sammanhang, men hon har också själv genomfört många utsmyckningar, bland annat en på en rättspsykiatrisk institution i Gråbo. Utsmyckningen skulle ge liv i långa tröstlösa korridorer. Vem går här? Personal och anhöriga som ska hälsa på.
–Jag försökte sätta mig in i hur de kan känna sig och utgick från det. Jag ville göra det hemtrevligt, ombonat, men inte påträngande.
Utsmyckningen, som fått titeln Trädgården, består av stora symmetriska mönster på tapetpapper. På dessa hänger tuftade mattor bemönstrade med röda rosor. Ett annat utsmyckningsuppdrag finns på väggen i ett uterum på Långedragsskolan. Utsmyckningen består av 24 sammanhängande reliefer i aluminium. Motivet är rödlistade djur och växter. Hotet mot dessa, här representerat av bilar och flygplan, kommer från vårt sätt att leva.

Efter några ord om roliga, inspirerande och konstruktiva samarbeten med kompositör Anna Gustavsson och konstnär Ewa Brodin avslutade Marie Holmgren med att lyfta fram sin bok Förefintlighet, formgiven av kollegan Carina Fihn. Åtta kollegor har här skrivit om vad de ser/upplever i något av Marie Holmgrens verk. – Det blev lite uppjagat för mig, men så tankeväckande. Man vet ju vad man själv tänker och upplever med sitt verk men absolut inget om vad det säger till andra.

När det var Jonas Fröbergs tur att inta scenen gjorde han det med besked. Utan att säga ett ord slängde han sig upp på ett rangligt bord, lade sig raklång och låtsades lyssna på musik, stampade takten lätt med foten, stegrade rörelsen som om musiken uppslukade honom helt. Med ett vrål hoppade han så ner på golvet framför oss och berättade att det vi sett var en scen ur Svek, en teaterpjäs han tagit fram tillsammans med skolelever från mellan- och högstadiet i olika västsvenska kommuner.

Jonas Fröberg är dramatiker, skådespelare, föreläsare, skribent och konstnärlig ledare för Teater Spira. Namnet Spira är väl funnet. Att spira är att gro och växa, men spira kan också vara ett vasst föremål att använda om man vill ge någon ett nålstick. Jonas Fröberg och Teater Spira lever ordets olika betydelser i sitt arbete och sina framföranden. Nålsticken riktas främst mot det avhumaniserade, mot New Public Management som invaderat från näringsliv till offentlig verksamhet. Det mesta i Jonas Fröbergs arbete tycks ändå vara att få andra, kanske främst barn och unga, att våga gro och växa. I detta arbete är konsten att lyssna fundamental. Jonas Fröberg ger oss några exempel på hur han möter skolelever och får dessa att öppna sig, att våga berätta.
– Jag börjar med de ofarliga frågorna. Vilka dofter gillar du? Vad gör dig arg? Vem saknar jag? Osv. Ibland ber jag dem skriva ner vad de vill svara och de får lov att vara anonyma. Anonymitet är bra i otrygga situationer.
Vad han hör för han tillbaka till barnen och kanske blir det som ett embryo till ett teaterstycke som barnen får komma med synpunkter på. Han ändrar och kommer så tillbaks till barnen igen med en ny version. Allt handlar egentligen om att se barnen/ungdomarna och hjälpa dem att våga visa vilka de är, att ge dem en röst, att helt enkelt spira.

För Jonas Fröberg, som är uppvuxen i Kungsbacka, var högstadiet en tuff tid. Han var utanför. Detta ändrades under gymnasietiden då han hittade gelikar. Det var tänkt att han sedan skulle bli läkare. Han gick fem år på läkarlinjen och fick börja ta hand om patienter.
–Jag hade lätt för att nå patienterna och det stärkte min självkänsla, men systemet med makt och maktutövning ville jag inte vara en del av. Jag steg av och började ägna mig åt skådespeleri istället, säger han. I skådespeleriet, i skrivandet och lyssnandet hittade han hem.

Jonas Fröberg avslutar denna höstens första vänkväll med att läsa stycken ur föreställningen Pneuma, en föreställning som tog sin utgångspunkt i ett musikverk skapat av Paula Matthusen. Orden är Jonas Fröbergs och de kom till när han satt ensam i skogen, nära havet och bara lyssnade. En skulptur, skapad av Per Agelii ingick också i föreställningen.

På Teater Spiras eminenta webbplats kan man läsa mer om deras olika projekt i demokratins och humanismens tjänst. Allt handlar egentligen om att ge människor röst.

Ulla Forsén