Nina Zetterquist, foto Johannes Lundberg

Om tillfällighetens betydelse för kreativiteten och skapandet kan man samtala länge. I förening med kunskap och talang kan det i bästa fall resultera i Konst.

För Nina Zetterquist, bildkonstnär och skulptör, är detta både insikt och drivkraft. Precis som för Jonas Simonsson, musiker och kompositör.

Det blev en synnerligen givande höstupptakt med Vännerna när Nina och Jonas, båda Konstepidemister, tog med oss in i sina respektive konstnärskap. Flödande, insiktsfullt, generöst.

Jonas Simonson, foto Johannes Lundberg

För Nina Zetterquist gäller det att ta tillvara tillfälligheterna när de dyker upp, som hon uttryckte det.  Så där lyckosamt som att när en idé föds så råkar den sammanfalla med något återvunnet material som finns tillhands i Ninas närhet, just där och då. Loppisfynd, prylar från någon lagerrensning, skrot av både metall och textil. Udda ting ur det egna förrådet.  Det må sedan gälla några på aktion inropade gamla brudklänningar, ett större parti snören, en avhornad älgskalle…

Ninas skulturer och bilder har ofta visats i galleri Pannrummet på Konstepidemin. En favoritlokal för utställning, enligt Nina. Rå och ruff med möjlighet till stor kontrastverkan. Ett stämningsskapande rum utan krusiduller.

För Nina är skogen i Värmland, där hon tillbringat mycket tid ända sedan barndomen, en källa till ständig inspiration. Där finns en laddning, enligt Nina.

­ – Skogen är lockande. Den väcker lust, men framkallar samtidigt rädsla. För mig är det där inslaget av det främmande, det okända, en källa för kreativiteten.

Det här kan man se i flera av Ninas verk i de mest skiftande tekniker . Textila skulpturer, broderier, målningar, teckningar, metall. I nytt eller av återskapat material.

Nina Zetterquist, foto Johannes Lundberg

I verk som Nina berättade om och visade för Vännerna återkom hela tiden tecken på ett starkt samhällsengagemang, snudd på helig vrede, inför övergrepp mot medmänniskor, nu och i historien. Konstverk som fäster i minnet.

Kan man överleva utan musik? Fan tro´t. Efter att ha lyssnat till Jonas Simonsson flödande och engagerade presentation av sin konst, har svaret blivit ännu enklare för oss som ännu har något så när oförstörda hörselgångar och en förmåga att lyssna med öppet sinne.

Jonas Simonson, foto Johannes Lundberg

Jonas Simonsson är multimusiker med flöjten, eller rättare sagt flöjterna, som huvudinstrument. Kompositör och pedagog. Numera med titeln lektor och programansvarig för Världsmusiklinjen på Musikhögskolan i Göteborg.

Via alla möjliga klanger och instrument blev Jonas mer och mer knuten till folkmusiken, där har han sitt stora engagemang, förstår vi.

Folkmusik känner inga gränser, betonade Jonas. Och viss är det så. Typisk så kallad svensk ”knätofs”, som den fåkunnige säger i slarvigt tal, är helt och fullt en blandning av utifrån kommande impulser, som i sin tur införlivas i den lokala spelmanstraditionen. Ta polskan som exempel. Den föddes inte i på någon stubbe i Dalarna, om nu någon så gärna vill inbilla sig det.

Jonas tog också upp ämnet, att vissa nationalistiska mörkerkrafter idag försöker ”kapa” folkmusiken som något genuint svenskt och blågult.  Där leder bristen på kunskap raka vägen mot stolligheten.  Knätofsarna har hamnat i öronen på somliga, syns det som.

Jonas bidrar själv i högsta grad att föra vidare den musikaliska traditionen, som rymmer låtar och klanger från tusentals spelmän och musikanter från  när och fjärran, från nu och förr.  Men också dagens musiker som tar vid, förvaltar och utvecklar. Där spelar Jonas Simonsson en viktig roll i svenskt kulturliv idag med mängder av spel och samspel med andra musiker. Nya konstellationer, nya uttryck.

Och precis som Nina Zetterquist betonade Jonas tillfällighetens betydelse för kreativiteten .

– Den uppstår för att vi väntar på den, sa Jonas Simonsson och spelade en polska på flöjten som avslutning på en mycket givande kväll.

Ett stillsamt taktfullt tramp i tretakt hördes från publiken när flöjten klingade ut.