På jakt efter konsten i 13 våningar MUNCH

foto: Anna-Stina Lindén Ivarsson

Det tog ett tag innan vi fick se den första originalmålningen. Men sen blev det ett riktigt höjdarbesök, Konstepidemins Vänners vårresa till Oslo och det nya Munchmuseet.

En strålande vårdag packade 44 förväntansfulla Vänner in sig i bussen och gav sig iväg mot den norska huvudstaden. Efter en alltid lika välsmakande bussfika berättade Roland levande och intressant om dagens huvudperson, Edvard Munch ”en person som ständigt brottades med sitt inre … livsångest och existentiella tvivel.”

Vi fick höra en gripande livshistoria. Född 1863 i en ämbetsmannasläkt, fadern var militärläkare och ville att sonen skulle bli arkitekt. Men Edvard trotsade planerna, han bestämde sig för att bli målare och studerade bland annat för Christian Krohg.  Därefter vistades han flera längre perioder nere i Europa; Antwerpen, Paris, Berlin … och blir väl bevandrad i den nya konsten och litteraturen, liksom i tidens frågor (Sigmund Freud är samtida med Munch).

foto: Anna-Stina Lindén Ivarsson

”Det sjuka barnet” från 1886 blev Edvard Munchs genombrott som konstnär. Kritiken var inte nådig. Glåporden haglade i den konservativa pressen. Edvard Munch bröt mot den rådande stilriktningen, naturalismen, och målade mycket mer känslomässigt och expressivt. ”Konst är ett stycke natur sedd genom ett temperament”, menade Zola och den synen delade Munch.

Motiven hämtade han från sitt eget liv, modern dog när han var 5 år och en äldre syster när han var 15 år. Han gifte sig aldrig. Tulla Larsen hette kvinnan i en längre kärlekshistoria som bröts dramatiskt. 1916 köpte han en större egendom nära Oslo, Ekely, och levde därefter ett tillbakadraget liv. Han dog 1944, 80 år gammal. Munch testamenterade i stort sett hela sin kvarlåtenskap till Oslo kommun. Idag förvaltar museet nästan 28 000 originalverk.

foto: Anna-Stina Lindén Ivarsson

Sjukdom, ångest, död, kärlek och ensamhet är teman som återkommer i Munchs konst, det blev vi också varse när vi äntligen kunde hoppa ur bussen och angripa den 13 våningar höga, bugande, byggnaden, som invigdes förra året. MUNCH stod skrivet med bakåtlutade versaler på den grå fasaden och snart mötte både shop, café och hissar uppåt.

foto Anna-Stina Lindén Ivarsson

Nej, någon karta över innehållet i byggnadens 13 våningar fick man inte. I brist därpå fanns en broschyr ”MUNCH barnefamiliens overlevnadsguide”. Att museet satsat mycket på barnen blev vi varse på flera ställen, men den var inte mycket till vägledning.

Så, ska man angripa huset uppifrån eller nerifrån? (Tips: kolla hemsidan innan, den är mycket informativ!) Några av oss började uppifrån, och det tog lång tid innan vi fick se något originalkonstverk av Munch. Men många fina utsikter över Oslos brokiga hamn från topfloor skybar och rulltrapporna på vägen ner.

foto: Anna-Stina Lindén Ivarsson

Så varför inte börja på våning 4 direkt? Här ligger själva huvudutställningen med alla de ikoniska målningar man förknippar med Munch, alltså en övergripande retrospektiv indelat i tolv olika teman. Fantastisk utställning. ”Skriet”, Munchs mest kända målning, hade ett eget svartmålat rum med säkerhetsvakter. Här fanns tre versioner (Munch målade ofta samma motiv flera gånger) bakom svarta luckor, som öppnades en timma vardera åt gången. (Det gäller att skapa hype!)

Ovanför, i plan 6, fanns en sal med Munchs monumentalmålningar. Och på planet därovan en fin multimediautställning om Ekely och Munchs liv i text och bild, liksom en utställning om Munchs träsnitt.

Ännu högre upp, plan 10, fanns en tillfällig musikinstallation av den norska black-metal gruppen Satyricon som tolkat verk av Munch i specialskriven musik. Mycket suggestivt!

Totalt har huset sju utställningsplan. Plan 3 är vikt för tillfälliga större utställningar. Vi hade turen att komma den sista dagen för ”I vildhetens öga”, en rik och omfattande utställning om surrealismen och dess konstnärer, fullt av kända verk.

foto: Anna-Stina Lindén Ivarsson

Sammanfattningsvis kan nya Munchmuseet varmt rekommenderas. Att äta och dricka här är dyrt, liksom överallt i Oslo. Men utsikten över vattnet är fin och innehållet i huset är så omfattande att mat- och fikapauser behövs, trots att bussresan hem bjöd på både dryck och snacks.

Tack alla som kom med! Och tack till Roland som pratade, och till Ingrid som tagit med fina böcker om Munch att skicka runt. Och tack, inte minst till Ola som körde bussen så tryggt att arbetsgruppen lyckades distribuera både kaffe och dryck utan att falla omkull. Detta var inte sista gången vännerna ger sig ut på vägarna!

ANNA-STINA LINDÉN IVARSSON