Lördagen den 13 maj, under strålande morgonsol och en lätt vårkyla i luften rullade bussen iväg från Konstepidemin med 43 passagerare ombord. Destination Oslo och det under förra året invigda Nasjonalmuseet. Förväntningarna var stora på vad vi skulle uppleva i mötet med detta Nordens hittills största museum.

foto Johan Wingborg

Roland gav en historisk tillbakablick på museets tillkomst och praktiskt vägledande tips inför besöket, interfolierad av busschaufförens självupplevda erfarenheter av den oljeindustri som ytterst lagt grunden till det aktuella resmålets existens. Efter en lång rad av kontroverser, såväl innan som senare efter det att Stortinget tog beslutet 2013 om att uppföra detta bygge till en kostnad om då dryga 5 miljarder norska kronor, sattes spaden i marken.

Museet är en sammanslagning av fem sedan tidigare etablerade konstinstitutioner – Arkitekturmuseet, Kunstindustrimuseet, Museet for samtidskunst, Nasjonalgalleriet och Riksutstillinger – alla nu tillsammans som en del i ett konglomerat av kulturbyggnader som vuxit fram i och omkring Oslos gamla hamnområde – Astrup Fearnleymuseet for samtidskunst, Operan och MUNCH – för att inte tala om det nya Deichmanska biblioteket.

foto Johan Wingborg

Men låt oss nu stiga in i Nasjonalmuseet, som utifrån kan ge ett slutet intryck – någon har liknat det vid ett ”befästningsverk” – designat av den tyska arkitektfirman Kleihues + Schuwerk – lite inklämt bakom Nobels fredscenter i Vestbanestationens gamla byggnad.

Vi kommer in i en väldig entréhall och möts av Máret Ánne Saras 400 renskallar, skapade som en protest mot den norska statens tvångsslakt av renar. Olika samiska inslag finns sedan här och var bland de mer än 6500 verk som visas i de 90 rum i två våningar som rymmer ett vitt spektrum av konst, konsthantverk och design, kronologiskt tematiskt ordnat, att ta del av alltifrån den fullt levande tusenåriga Baldisholdtapeten till dagens mer tidsmässiga variationsrika samtidskonstnärliga uttryck.

foto Johan Wingborg

När vi väl visat våra biljetter möter oss en byggnadsinteriör av räta vinklar, högt i tak, med dominerande material i ek, marmor, kalksten, och koppar som medvetna delar i en genomtänkt helhet, som ger både ett klart sobert och något kyligt intryck. Innehållet är desto varmare.

I särskilt fokus under vårt besök står Louise Bourgeois och hennes ”imaginære samtaler” – en utställning som i bredd och djup spänner över hela hennes konstnärskap. Därutöver var det inte svårt att möta och berikas av en hel del i den mångfaldighet som detta nordiskt nyskapade nationalmuseum bjuder på.

foto Johan Wingborg

Som helhet – en skön och inspirerande utflykt med vännerna till ett museum att återvända till – och ett stort tack till arbetsgruppen för allt nedlagt arbete för oss alla.

foto Johan Wingborg