– Det är fantastiskt att ha ateljé här på Epidemin. Jag föddes på det BB som tidigare låg här nedanför backen. Så längre än så har jag inte kommit! Med dessa inledningsord slog Sverker Eklund, som var kvällens första gäst, an tonen för sin berättelse om konst och liv.

foto Björn Rantil

Sverker Eklund har en gedigen utbildning från Hovedskous, Vestlandets Kunstakademi i Bergen och Kunstakademin i Oslo. Det var målning han skulle ägna sig åt. Men sen, någon gång på 90-talet, kom träet och flickorna in i hans liv!  Ja, det är så han benämner sina snidade hängbara träfigurer. Han jobbar som stenskulptörerna, säger han – figuren finns i blocket, det är som att öppna ett paket. Han lägger aldrig till något. De flesta flickorna har små vingar, några har kronor också, kanske är de änglar eller prinsessor, målade med tempera och bladguld. Sverker Eklund berättar att de aldrig blir riktigt klara förrän de sålts och hittat ett annat hem än hans ateljé. Så länge de finns där pockar de på hans uppmärksamhet, pratar med honom. Och med varandra! De kan vara ganska besvärliga och fordrande. Ibland vill de ha mer guld, ibland är det färgen på klänningen som inte duger.

Även om en del av flickorna kan ses som änglar köper kyrkor dem inte, berättar Sverker Eklund. De vill inte köpa flickänglar med läppstift! Men några svarta flickor har Sverker Eklund också gjort. En finns i Masthuggskyrkan.

Sverker Eklund berättar att flickorna kom till honom, kanske som en besvärjelse. Första dottern föddes med klumpfot, andra dottern med hål i hjärtat.

foto Björn Rantil

Det är inte bara flickor Sverker Eklund hugger fram ur träet. Kanske som en kontrast till flickorna finns där också svarta boxare, gamla idoler från pojktiden. Att Sverker Eklund har ett kärleksfullt förhållande till trä, att det är lustfyllt att arbeta med det, går inte att ta miste på. Han berättar med stor inlevelse om hur han brukar lyssna på träet, hur olika träslag beter sig, vad som sker med det när det får ligga ute. – Vi i Norden har träet i oss, säger han. När han arbetar med sina flickor och med sina boxare använder han bara yxa, järn och klubba.

Sverker Eklund berättar att han från barnsben tillbringat mycket tid uppe i Bohuslän på en bondgård, levt nära naturen där. På gården fanns ingen traktor men väl en ardennerhäst. Samspelet mellan bonden och hästen har avsatt spår i Sverker Eklunds arbete. Hästen är en stark symbol, säger han och visar bilder på hur han i trä arbetat fram både små och stora hästar, grovt huggna och några genomborrade med massor av hål.

Genom sina vistelser på bondgården fick Sverker Eklund också ett nära förhållande till kossor. Dessa har främst fått komma till liv i expressiva teckningar och målningar. Kanske inte alltid uppskattade av bonden som fällt kommentarer om att kossor minsann inte ser ut så, men det är barnets omedelbara skapande som Sverker Eklund försökt hitta.

Inför kvällens framträdande har Sverker Eklund hängt några ”ko-teckningar” på en av väggarna i lokalen. På en annan vägg har han hängt ett femtontal av sina flickor. Ett generöst och omtänksamt sätt att ge exempel på sitt skapande utöver vad orden och bilderna på filmduken kan ge.

foto Björn Rantil

Något hade de gemensamt Maria Magnusson och Sverker Eklund. Maria Magnusson som var kvällens andra gäst berättade att hon tränat boxning, att hon var uppvuxen på en bondgård och hade närheten till djur och natur, till den cirkulära tiden. Hon nämnde att detta kunde ge henne en existentiell ångest och att staden med dess brus ger henne distans till livet.

Maria Magnusson, som nyligen fått ateljé på Epidemin, är konstvetare, fotograf och filmare, utbildad på dåvarande Högskolan för film och fotografi. En viktig person för henne under utbildningen var Tuija Lindström.

Maria Magnusson, som främst arbetar med korta experimentella filmer, berättar att hon undersöker ämnen som drömmar, minnen, det omedvetna och vill förmedla känslor. Hon illustrerar detta med att visa filmen I remember my dreams by the colour they are. Filmen tar som utgångspunkt ett radioprogram på BBC från 1964 av Delia Derbyshire. Till en lugn nästan suggestiv radioröst som beskriver drömmar utifrån färger har Maria Magnusson kombinerat stillbilder av foton från 60-talet med rörliga sekvenser, där hon direkt på filmremsan lagt svart pigment och olja som genom värmen flyter ut och förflyttar sig. Hon berättar att just relationen rörlig bild och ljud intresserar henne. Detta får vi exempel på också i tre andra korta filmer hon visar oss.

foto Björn Rantil

Nästa film bär namnet Patterns of Light and Shadows.  Den gjorde hon i Los Angeles, dit hon var inbjuden 2017. Med filmen (Super 8) ville hon visa tidens gång. För att kunna göra detta byggde hon upp en utomhusstudio och filmade en gång i timmen under dagen. Hennes sambo Linus Winstam har ljudsatt.

Filmen Take it apart and put together again, berättar i stillbilder (foton från sambons familjs album) i färg, om motorcykelkollektivet Sofia Hogs i Stockholm 1968. Kollektivet köpte delar av olika motorcyklar och byggde ihop dessa till unika skapelser. Här hörs röster från en man – en av grundarna – och en kvinna som belyser kollektivet ur olika perspektiv.

Maria Magnusson berättar om en vistelse i Mexico där deltagarna arbetade med 16 mm film eller Super 8. Mörkrummet låg vägg i vägg med ett getstall. Lite creepy var det. Här skulle de utforska regionens historia, topografi, växtlighet. Maria Magnusson valde att filma ett för trakten typiskt lerhus utifrån från olika vinklar och i olika ljus. Framkallade gjorde hon med hjälp av mynta och grönkål. Karet med vätskan var så litet att filmen repades. Reporna på filmremsan ger associationer till full storm och Maria Magnussons bad sin sambo att lägga på stormljud och ljud från radiovågor. Resultatet blev filmen The Adobe House.

Den sista korta filmen vi fick se, Abstractions, var en tvåminuters tyst rörlig målning. I denna har Maria Magnusson målat direkt på kasserat material och klippt ihop detta. Och det är så hon gör. Hon experimenterar, kombinerar udda ting, använder både analoga och digitala metoder och uttrycker ett närmast sinnligt förhållande till materialet, till det rent fysiska hantverket med foton, filmremsor och olika framkallningsvätskor.

Maria Magnussons experimentella filmer kräver koncentration och hon avslutade sin presentation med att säga att hon helst vill att filmerna ska ses i en mörk biosalong. Men även om lokalen på Epidemin inte gav de bästa förutsättningarna fick Vännerna likväl en inblick i ett, för många av oss, annorlunda och experimentellt skapande.