Buffébordet var traditionsenligt uppdukat när vännerna började ta plats denna årets första Vänkväll. Det trivsamma sorlet växte allteftersom fler och fler bänkade sig för att ta del av två helt olika konstnärskap: konstnären Ulla Mogrens och författaren Elin Boardys, men som har det gemensamt att berättelsen är deras fokus.

foto Johan Wingborg

Ulla Mogren har varit koordinator för Galleri Konstepidemin i 15 år, varit engagerad för Göteborgs filmfestival i 12, arbetat med andras projekt genom sitt företag Didis Art Consulting, men nu är det främst det egna skapandet som gäller. Och vare sig Ulla Mogren nu arbetar med land art, foto, film, performance eller textbaserade verk så är berättelsen väsentlig.

– Tekniken är underordnad, det är idén, tiden och processen som är det centrala, underströk hon.

Under kvällen fick Vännerna ta del av konkreta exempel på projekt som ger uttryck för detta hennes konstnärliga credo.

foto Johan Wingborg

Den första berättelsen handlade om ”Ekobank Gärdsmossen”, ett processinriktat konstverk som tog sin början 1997. Ulla Mogren lät gräva ner tio ekstockar i den vid denna tid återställda våtmarken Gärdsmossen i Bergsjön för att dessa där i den syrefattiga miljön under tidens lopp genom naturens egen förändrande kraft ska omvandlas till svartek, en process som kan ta upp emot 300 år. Eftersom svartek är åtråvärt kommer förvandlingen från ek till svartek sannolikt att höja stockarnas värde. 2020 muddrades mossen. För att kontrollera vad som hänt med stockarna drog Ulla Mogren på sig dykarutrustning och dök ner i det svarta vattnet i en performance som syftade till att göra det osynliga synligt.

– ”Ekobank Gärdsmossen” är förmodligen det mest anonyma offentliga konstverket i Göteborg. Inte ens på skyltarna vid mossen nämns det, deklarerade Ulla Mogren. En liten skrift, en ”bankbok” om verket har hon framställt. Hon har också planer på att göra en bok om processen, vilket på sitt sätt kommer att bidra till att göra det osynliga synligt.

Ulla Mogren har vistats mycket i Indien och Nepal och nästa berättelse vi fick ta del av, en tolvminuters filmnsom tidigare visats på Göteborgs filmfestival, och som Dogmalikt dokumenterade en strapatsrik och riskfylld pilgrimsresa till det för hinduer heliga berget Kailash i Tibet. Av tekniska skäl kunde Ulla Mogren bara filma några minuter i taget så filmen klipptes i princip direkt.

foto Johan Wingborg

Verket ”Detta har skett” tog sin början när Ulla Mogren i en väntsal i Mellerud kom i samspråk med en kvinna som berättade om en händelse. Ulla Mogren kände att det fanns något i berättelsen och ville veta mer, men fick stränga order om att inte föra berättelsen vidare. Men det var precis vad Ulla Mogren gjorde. I mer än 10 år har hon nu vid olika framträdanden berättat och låtit andra berätta om händelsen. Berättelsen har också framförts och direktöversatts till engelska, finska och ryska. Vad finns kvar av den ursprungliga berättelsen? När är något sant? Var finns en berättelses början och slut? Vem äger berättelsen?

I somras var Ulla Mogren, tillsammans med Elin Wikström, aktuell med det undersökande verket ”Mellan tilltal och svar” på Årstad Mycket Tillfälliga Konsthall. Iklädda rockar med många fickor knackade de dörr i de halländska villakvarteren. Innehållet i fickorna var ordnat enligt Maslows behovstrappa. Vad behöver du? var frågan till den som upplät sin dörr för de båda konstnärerna. Vilken ficka vill du väljer du? Något fick de som deltog tillbaka i stunden, men vad var hemligt. För att ge ytterligare något mer tillbaka, omvandlade sig Ulla Mogren och Elin Wikström till käpphästridande kurirer på väg med sina återkopplande budskap.

Ulla Mogren hade en gång tankar om att välja en akademisk forskarbana, men valde ett friare förhållningssätt som öppnar för ett vidare spektrum av sätt att undersöka och forska genom sin konst.

foto Johan Wingborg

Elin Boardy säger sig bada i litteratur. Hon är författare men också bibliotekarie och ”poddare” i podden ”Det gränsar till galenskap”. Hon har studerat litteraturvetenskap och svenska, gått  skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och sedan på Nordiska folkhögskolan i Kungälv.

Under utbildningen blev det av praktiska skäl noveller och annat mindre omfångsrikt skrivande. Den första tanken på att skriva en roman uppstod när Elin Boardy kände behovet av att på djupet tränga in i en annan människas liv. Detta skedde när Elin Boardy tillsammans med sin mamma släktforskat. Mammans farmor, som bodde på Orust, blev änka med fem barn att försörja och fostra. Hon knäcktes och togs in på Vänersborgs hospital och asyl (senare namnet Restads sjukhus). Diagnos: Sorg och ekonomiska bekymmer. Tiden är tidigt 1900-tal. Elin Boardys mammas farmor dog på hospitalet och ligger begraven på kyrkogården där. Inte ens ett namn finns på det enkla korset, bara ett nummer.

– Det är otroligt sorgligt att man inte får bli en person när man varit på mentalsjukhus och på något sätt ville jag lära känna henne, upprätta henne, ge henne ett liv. Vi hade tillgång till journalerna från sjukhuset och jag läste in så mycket som möjligt om tiden och platsen och sedan började jag skriva. Jag tillät mig att utifrån de knappa uppgifter vi hade om vem mammas farmor egentligen var ge henne kött och blod, ge henne liv. Jag ville att det skulle bli en roman, men hur man skriver en roman hade jag ingen aning om. Jag började med att skriva olika scener och sedan satt jag där med säkert 20 dokument.

foto Johan Wingborg

När Elin Boardy ordnat dessa kronologiskt kunde hon föra över materialet till ett sammanhängande dokument, bearbeta det och sedan skicka det till olika förlag. Wahlström&Widstrand nappade och så skedde debuten 2008 med den historiska romanen ”Allt som återstår”.

Idén till Elin Boardys nästa roman ”Mot ljuset” (2011) tändes när hon av en slump hittade ett fotoalbum på en loppis på Bornholm. Albumet bestod av foton från Malaya (del av nuvarande Malaysia) som visade tjusiga europeiska människor i djungeln. Här fanns också ett foto av en död elefant. Nyfikenheten väcktes. Varför är dessa människor här och vad gör de? Hon började googla och så småningom växte det fram en berättelse om 24-åriga Ellie som följer med sin syster på hennes bröllopsresa till Malaya. Tiden är strax efter andra världskrigets slut. I djungeln möter Ellie inte bara kärleken utan också sig själv.

foto Johan Wingborg

Kan man ta en person ur ett litterärt verk och skriva om denna på ett nytt sätt? Ja, många har gjort detta tidigare. Elin Boardy säger att hon alltid gillat ”Skattkammarön”. När hon berättade för sina kompisar att hon skulle skriva om Mary Jones, kökspiga hos piraten Long John Silver sa de ”du gör en Sargassohavet” (Sargassohavet av Jean Rhys är en omskrivning av romanen Jane Eyre). Romanen om Mary Jones (2014), Elin Boardys tredje, är en dagboksroman om att erövra ett språk. Titeln på romanen är lång, en 1700talstitel: ”Mary Jones historia: nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig om mitt liv samt om Dolores & John Silver så som jag fått det berättat för mej av dom själva”.  För denna roman belönades Elin Boardy med tidningen Vi:s litteraturpris.
– Det var roligt att brotta ner pojkboken, det fanns så mycket under den att upptäcka. Överhuvudtaget tycker jag att det är roligt att skriva. Detta till skillnad mot en del av mina författarkollegor.

Tidigt 1900-tal, sent 40-tal, 1700-tal och i de två senaste romanerna medeltid och 1920-tal – Elin Boardy rör sig i sitt författarskap fritt mellan platser och tider. Hon säger att hon gillar att göra research, att upptäcka hur tiden förändrar vår förståelse och hur platser ändrar skepnad. I romanen ”Tiden är inte än” (2017) vandrar en ensam kvinna i ett Europa som nyss härjats av digerdöden och i ”Nätterna på Winterfeldplatz” (2020) är scenen Berlin.
Oavsett tidsepok och plats speglar romanerna kvinnors sökande efter identitet, efter frihet.

Vad ska hända nu? Kanske blir det en roman som är förlagd till år 124 e Kr. Inget är helt säkert. Elin Boardy liknar sitt idéflöde med att ha många grytor på spisen som puttrar på låg värme. Under vilken gryta värmen ska höjas för nästa anrättning handlar mycket om att hitta den där tändande gnistan som i princip kan komma varifrån som helst.

Ulla Forsén