Vilken kväll det blev, denna årets första vänträff!

Först ut att träda fram inför ett 100-tal förväntansfulla Vänner var Johan Wingborg, mångkunnig och vittberest fotograf som haft ateljé på Epidemin i drygt 20 år. Han inledde med att betona att det var viktigt för honom att vara fotograf och inte konstnär. – Som fotograf kan jag frysa tiden och göra den till min subjektiva sanning, sa han och illustrerade detta genom att visa ett tidigt svartvitt foto med Gunnar Sträng i hatt och rock och tre andra män i täten av ett 1 maj-tåg. Fotot är taget framifrån. De fyra männen kommer rakt emot betraktaren. Inga livvakter, inga poliser. En annan tid helt enkelt.

foto Björn Rantil

Det var vid ett besök på Moderna museet som Johan Wingborg en gång förstod att man kunde bli fotograf. Han började på Christer Strömholms fotoskola i Stockholm och utbildade sig sedan vidare på dåvarande Film- och fotohögskolan i Göteborg. Han försörjde sig som pressfotograf, men hade egna projekt, till exempel följde han en lantbrukarfamilj i trakten av Växjö under ett år – ett subjektivt dokumentärfotografi.

foto Björn Rantil

Johan Wingborg berättar att han ville se världen, ut och resa. Irland, ett land med mystik, lockade. Här fotograferade han människor på gatan och i olika vardagliga miljöer. Detta var på 80-talet och bara en början. Resorna ut i världen för att fotografera blev fler. Samtidigt som Johan Wingborg visar ett foto på några samtalande damer i Tokyo berättar han om konsten att fotografera okända människor. – Man måste vara väldigt närvarande, ha självförtroende. Och man måste ge något tillbaka. Många vill bli sedda, tror jag. Att våga möta människor är viktigt. Jag vill komma nära. Den digitala tekniken har förändrat fotografin. Man kan ta fler bilder nu och det är lätt att välja. Men grunden, konsten att närma sig människor, är densamma.

Sydafrika är ett land Johan Wingborg besökt många gånger. Han var där under slutet av apartheidtiden, ville skildra vardagslivet och inte bara kampen. Fotot han visar oss därifrån, liksom ett foto från 1981 på en liten kinesisk pojke, klädd i något som mest liknar en uniform, men med ett litet broderat rådjur på byxbenen, fick stå som en illustration till fotots förmåga att berätta om förändringar i tiden.

1995, året efter folkmordet i Rwanda reste Johan Wingborg dit på uppdrag av Lutherhjälpen, som ville visa var de insamlade pengarna tagit vägen. Två foton från denna resa får Vännerna se. Det ena från matutdelningen i ett överfullt fängelse, det andra visar hur en amerikansk nunna arbetar med de föräldralösa barnen. Det är starka och berörande bilder!

Johan Wingborg har fotograferat i många länder, på många platser: Bolivia, Pakistan, USA, Libanon, Syrien, Burma, Tibet, Indien…  – Men, säger han, det finns en värld här hemma också och visar några foton från en serie han kallar Göteborg.

foto Björn Rantil

Idag arbetar Johan Wingborg bland annat för Göteborgs universitets personaltidning och för forskare på universitetet. Även detta kan föra honom ut i världen, berättar han och visar ett foto från ett inre rum i partikelfysiklaboratoriet CERN. – Som fotograf har man förmånen att kunna få tillträde till olika slutna platser.

Förändringar i tiden, frysta ögonblick i människors varande, utblick i världen – allt sett genom Johan Wingborgs foton, hans val, hans subjektiva sanning. Applåderna efter framträdandet var både långa och varma.

foto Björn Rantil

Sedan var det Marit Kaplas tur att berätta om boken Osebol – en poetisk dokumentär – och hur den vuxit fram.

När Marit Kapla läst inledningen i boken, deklarerat att alla Olsebos invånare var med henne också denna kväll på Epidemin, började hon berätta om sig själv. Hon växte upp i Osebol, men flyttade därifrån i samband med studier och arbete. Som ung ville hon bli författare men blev journalist, arbetade bland annat 10 år som konstnärlig ledare på filmfestivalen i Göteborg.

foto Björn Rantil

– Jag började jobba med Osebol 2015, men visste inte hur jag skulle göra det. Jag hade mina dagböcker från 80-talet. Kanske skulle jag utgå från dem och göra fiktion eller publicera dem som de var? Men nej, det finns så många andra röster om Osebol är min. Jag bestämde mig för att det skulle bli en intervjubok. När jag läste Svetlana Aleksijevitjs intervjuböcker där många talar om samma sak i jagform, bestämde jag mig för att låna metoden. Och det kändes som det var bråttom. Många i Osebol är gamla. Jag började direkt, åkte upp en gång i månaden och intervjuade utan att veta hur det skulle kunna ges ut.

År 2007 hamnade Marit Kaplas pappa på sjukhem i Torsby och mamman flyttade till en lägenhet där. Trådarna till Osebol klipptes av. Det blev en mystisk och dold plats. – Jag ville ta reda på hur det var nu. Jag ringde alla, bokade tid, hade med mig en digital mikrofon, och jag frågade om huset, om varför de bor i Osebol. Jag försökte nysta upp deras liv. För mig var det viktigt att alla kom med. Även de som sa att de inget visste. Det var fantastiskt.  Jag var euforisk varje gång jag åkte hem.

Att samla materialet tog 1,5 år. Då hade alla vuxna i Osebol, utom två som tackat nej, intervjuats. Alla skulle få läsa före publicering. Teg förlag ville ge ut materialet när det väl funnit sin form. Marit Kapla publicerade några intervjuer i Ord&Bild, i ett nummer med temat Plats. På releasen, där också författaren och översättaren Erik Andersson deltog, läste hon högt. Erik Andersson lyssnade och tyckte det lät som poesi. Några dagar senare fick Marit Kapla ett brev från honom där han skrivit ner en av intervjuerna i diktform. Det kändes helt rätt. Men med texten satt som vers med korta textrader tar den mycket plats. Hur tjock kan en bok få vara? När allt var klart blev det 801 sidor. Förläggaren Anders Teglund godkände och tyckte att det bara var roligt. Han såg det som ett statement att boken blev så omfångsrik, berättar Marit Kapla.

foto Björn Rantil

Det var nervöst när alla skulle få läsa sin intervju. Marit Kapla berättar att de flesta var nöjda, några ville lägga till något, men hon fick godkänt. Och det var viktigt. – Jag vill ju kunna vara i Osebol, utbrister hon.

Omslaget till boken är gjort av Trinidad Carillo, en vän till Marit Kapla.

Releasekalas blev det förstås i Osebol där alla fick var sitt exemplar av boken. Ja, att boken sedan fick Augustpriset är välbekant. Osebol har satts på kartan.

– För mig är det viktigt att vara ärlig om allt. Nu får alla i Osebol ett nyhetsbrev där jag berättar om allt som händer med och runt boken. Nu väntar uppläsningar tillsammans med musikern Martin Hederos. Det känns som tiden lagt saker på bokens väg som gåvor.

foto Björn Rantil

Som avslutning fick Vännerna höra Marit Kapla läsa intervjun med Istvan Foth.

Jag har blivit van vid rymd. 

Både inne och ute.

Friheten och rymden

och sen människorna…

Du har inte människor omkring dig här,

utan individer.

Man kommer varandra närmare.

Ett varmt tack till Marit Kapla och alla i Osebol för att vi får ta del av era röster. Det känns stort och viktigt!

Ulla Forsén