foto Björn Hellström

Det är inte lätt att hitta några biografiska uppgifter om Lars Fernell (själv skriver han sitt namn utan versaler: lars fernell) och han är knapphändig med dessa också denna vänkväll. Någon gång under kvällens lopp nämner han helt i förbigående att han sadlade om sin tänkta bana och ville bli konstnär, gick på Hovedskous målarskola och sedan studerade i Paris. Han inleder kvällen med att ta oss med på en resa upp till skogen och vidderna runt Haparanda. Genom denna berättelse bjuder Lars Fernell in oss till sin värld där drivkrafter som nyfikenhet, att sinnligt få erfara, att överskrida gränser är viktiga. Resan: Flyg till Luleå, buss till Haparanda, två mil lång cykeltur och sedan en ensam strapatsrik vandring i björntät skog. Målet: En plats vid sjön Haukijärvi där det stått en stuga där Verner Boström, autodidakt-poet, en gång bott.

– Att kunna känna in platsen var betydelsefullt för mig, säger Lars Fernell.

foto Björn Hellström

Denne Verner Boström kopplar Lars Fernell sedan samman med den franske poeten Arthur Rimbaud och hans naturlyrik, reser till Rimbauds Charlesville och vandrar i dennes fotspår. Han läser de båda poeternas dikter, ”knycker” rader från dessa och blandar ihop till nya dikter. De samplade dikterna, foton från platserna och 30 litografier sätter han sedan samman till ett bokkonstverk. Upplaga: Tre exemplar.

Lars Fernell arbetar med många olika uttryck: Grafik, foto, film, skulpturala objekt, text. Men denna kväll valde han att uppehålla sig främst vid sina bokkonstverk/Artist Books. Sju stycken har det blivit hittills. Några av dessa har resor som utgångspunkt, bland andra tre från långa resor i Turkiet, Irak, Afghanistan och Indien. En betydligt kortare resa ligger till grund för bokverket

“a tour of the monuments of HISINGEN gothenburg the north river bank”. Detta verk är en parafras på Robert Smithsons resa till andra sidan Hudsonfloden. Smithson ville frammana skönhet och meningsfullhet i ett område som betraktades som ett icke-område, som ett område utanför konstens domäner.

foto Björn Hellström

– Jag ville göra detsamma med områden på Hisingen och har skrivit om Smithsons text till en långdikt på 475 rader. Två rader längre än TS Eliots ”The Waste Land”, säger han med viss självironi. Eller är detta att man måste försöka vinna över någon kanske en kvarleva från Lars Fernells tid som aktiv fotbollspelare?

Att Lars Fernell har gedigen kunskap om och insikter inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga fältet råder det inget tvivel om. Hans tankar rör sig fritt till poeter och konstnärer, till konst- och litteraturteori. Vid flera tillfällen återkom han till William Blake och framhöll att han kände sig existentiellt nära Blake när han experimenterade med olika etsningar och tryckmetoder. I bokverket ”dröj ett tag VÄNTA ha inte så bråttom”, med ett sista foto på Lenin på framsidan, är det dikter av Gunnar Ekelöf, Inger Christensen och Bob Dylan som samplats. I verket framställs genom grafik, foton och texter Lenins sista timmar.

– Detta skulle kunna sättas upp som en enaktare, säger Lars Fernell och läser högt ur verket något som skulle kunna tjäna som scenanvisning.

Det egna skrivandet är viktigt.

– Surrealisterna sa att alla ska skriva och det har jag tagit fasta på.

Kanske epitetet ”skrivande konstnär” är passande på honom. Lars Fernell samplar inte bara andras texter. I bokverket ”föränderlighet nedtecknat från utkanten” finns förutom foton och 30 litografier 60 sidor text där han samplat sin egen text.

Lars Fernell går sin egen väg, är något av en solitär. När en kollega till honom tackade för att han nu fått en inblick i Lars Fernells skapande blev svaret: – Jag skapar i det fördolda och eftersträvar ingen berömmelse. Jo, kanske i så fall en inre berömmelse.

foto Björn Hellström

Efter Lars Fernells presentation hade vi alla möjlighet att bläddra i och beskåda hans bokkonstverk.

*

Anna Ottertun intog scenen med att spela ett pianostycke av Mozart.

– Jag hade hellre spelat något av Beethoven, men glömde noterna hemma. Mozart är för glättig. Jag föredrar något mer dramatiskt.

Pianot trakterade Anna Ottertun redan tidigt, blev pianoelev för läraren Eva (som satt med bland Vännerna denna kväll) på kulturskolan i Mölndal. För Anna Ottertun öppnade pianot en frizon under en hårt kontrollerad barndom.

foto Björn Hellström

– Vid pianot kunde jag bygga mina egna världar och gå in i dessa.

Efter studenten blev det studier vid dåvarande Musikhögskolan i Göteborg och efter examen där vidareutbildning vid Rytmisk musik og bevægelse i Aarhus. Skolans namn uttalar Anna Ottertun på perfekt danska, och säger att hon nog har förstärkta spegelneuroner, vilket gör det lätt för att falla in i och ta till sig andras språkljud och dialekter.

Anna Ottertun är musiker, förutom piano spelar hon gitarr och orientaliskt slagverk. Hon sjunger, dansar, komponerar och skriver sångtexter. Så fick vi lyssna när Anna Ottertun sjöng och spelade ”Limits”, en av hennes tidigare sånger. Pedagogiskt läste hon den engelska texten först högt och berättade att i hennes texter är hon inte så noga med om det är ett jag, ett du eller ett vi som talar.

– Detta beror nog på min yogiska ådra. Allt hänger samman och innefattas i helheten.

Anna Ottertun säger att hon gillar förändring och att hon lockas av musikaliska uttryck från andra kulturer. Åren 1996-2012 ingick hon i gruppen Sumer som leddes av den irakiske oudspelaren Talal Ismail. Han och Anna Ottertun blev nära vänner.

– Jag var hans lärjunge så länge han levde. Jag satt i timmar vid hans köksbord på Bredfjällsgatan i Hammarkullen. Han förde in mig i den arabiska musiken och sångstilen, i språkljuden. Det som drog mig till den arabiska sången var främst dramatiken. I det arabiska får man vältra sig i eländet, beklaga sig högljutt …

När Talal Ismail tynade bort i cancer skrev Anna Ottertun en hyllningssång till honom. Under kvällen framförde hon denna starkt berörande sång till eget gitarrackompanjemang.

– När Talal dött ville jag göra något själv. Jag ville fortsätta med den arabiska musiken och sångtekniken, men låta texten vara på svenska. I svenska sånger finns för det mesta någon form av kronologi. Den arabiska sången bygger istället på upprepningar och har många toner på en stavelse. I de svenska texterna har jag därför använt haikuformen.

foto Björn Hellström

Dessa svenska sånger med orientalisk/arabisk musik- och sångstil framförs bland annat av gruppen MOR som Anna Ottertun bildade tillsammans med oudspelaren Filip Bagewitz.

För att illustrera hur det kan låta framförde Anna Ottertun sången ”Om du såg mig” och vi alla i publiken fick agera entonig bakgrundskör.

Anna Ottertun är också med i gruppen Tetra som framför folklig musik, sång och rörelser från olika kulturer. För tillfället arbetar gruppen i ett regionalt projekt som syftar till att föräldrar ska skapa vaggsånger för sina barn.

Utöver sitt eget musikaliska skapande har Anna Ottertun arbetat som lärare på särskola och musikskola, hon håller i olika workshops, är doula. Hon har också utbildat sig i essäskrivande …

Nog låter det som Anna Ottertun har fullt upp, men ändå säger hon att hon just nu har uppnått en svår punkt i sin karriär. I en essä hon skrivit och läser högt ur belyser hon sin situation. Frågorna hon ställer är många: Vad ska hon berätta? Vad ska hon bli? Var finns de kvinnliga förebilderna? Hon säger sig vara i ett passivt stadium, ingen styrfart, inget mål. Men hoppet finns. Väntar en oanad gryning?

Med sången ”Natten” avslutade Anna Ottertun denna upplyftande, inspirerande och tänkvärda Vänkväll där två så olika konstnärer gett oss inblickar i sina respektive skapande liv. Och nog är en oanad gryning möjlig!

Ulla Forsén