”I mina bilder kastar jag mig huvudstupa mellan sorg och ofrivillig komik, mellan sockersött och makabert. Jag befolkar mina bilder ungefär som trubadurer brukar göra i sina visor, vissa gestalter återkommer i flera berättelser, andra gästspelar.”

Detta läste jag på textilkonstnären Anna Bauers hemsida inför hennes möte med Konstepidemins Vänner. Så var det dags. Vi såg, hörde och häpnade.
Vi – 80-talet Vänner – bjöds in till ett spännande och inte minst flödande konstnärskap. Textil är Annas hemvist och hennes sprakande, värmande stickkonst – ofta i form av mönsterrika tröjor – är sant artisteri. Hur i hela friden hinner hon, är första tanken då kavalkaden av alster visas. Och då ska man också veta att trebarnsmamman Anna jobbar med mycket annat än stickorna som verktyg – scenkläder, brodyr, linoleumtryck…

Det är lätt att bli besatt och jag är nog smittad sedan barndomen hemma på gården i västgötska Holsljunga, sa bonddottern Anna och lät som lugnet självt. Lusten till textilhantverket fick hon av sin mamma och ”hitta på” var nödvändigt för en tös i en ort långt från det mesta.
Bra för kreativiteten, enligt Anna Bauer.
I Annas CV, långt som ett badlakan, ser vi att hon har sin Master i textilkonst från HDK, Mode & Designskolan i Kolding, Tillskärarakademin i Göteborg som grund. Till detta kommer många utställningar, undervisning med mera.

Nyligen drog hon igång ett projekt, ”Team Slöjd”, som säkert kommer att låta höra talas om sig. Idrottande ungdomar som jobbar med textil. Fotbollslag som efter, eller före träningen stickar, virkar, syr egna vimlar. Ja till och med egna hopprep i textil. Ja, har ni hört. Hur kommer man på en sån apart grej? En aktiv protest mot allt vad sport och svett och omklädningsrum heter?
Nja, sa Anna, Kan man se skidor på TV i realtid, kan man väl titta på någon som stickar i realtid. Den idén är hon nu i full gång med att förverkliga tillsammans med ett fotbollslag i Göteborg.
Om Anna Bauer kan beskrivas som gränsöverskridande skapare, hur ska man då hitta tillräckligt med täckande bilder för att ge kvällens andra gäst hos Vännerna rättvisa.

Johan Kylén, skådespelare, läste jag som rubrik på inbjudan till Vänträffen. Titeln stämmer förstås, men ger bara en mycket begränsad vägvisare till allt som Johan jobbat och jobbar med.
Gatumusikant över hela Europa, Hamlet, jazzmusiker, polis, Macbeth, Jätten. Tajphoon Tivoli, Guldbaggenominerad, Clown…
Det är som ett snabbt växlande kalejdoskop när Johan berättar om allt han gjort och varit med om. Och bilderna fortsätter skifta. Senast uppmärksammad för sin profilskarpa roll i Johannes Nyholms film ”Jätten”, som nu är ute på segertåg.

Annars är det mest som polis Johan Kylén setts på duken och i TV – bland annat i ”Millennium”.
Att Johan hamnat i polisfacket betyder i första hand brödföda, förstår vi.
Från uppväxten och punktiden i Finspång, via sjömansliv och en mindre framgångsrikt termin på en folkhögskola – ” omdöme: olämplig för vidare studier ” – drog Johan ut i världen. Först ett år av teaterstudier i Stockholm, sedan USA, Holland, Tyskland, Schweiz, Frankrike, Spanien i omtumlad ordning.
Nya scener, nya projekt. Ett av de mest hållbara, och som fortfarande återuppstår då och då, är Tajphoon Tivoli, som Johan är medgrundare till.
Som gatumusikant har Johan spelat i snart sagt vartenda hörn av Europa. En födkrok som vid pauser i teaterlivet under stundom räckte för att hålla familjen vid liv. Musikprojekten i jazzvärlden, bland annat ett i kretsarna uppmärksammat John Coltrane-projekt, har också gett Johan Kylén ett namn, Dock mindre ekonomisk framgång, förstår vi.

– Jag har några skivor med mig ikväll. Ni kan köpa dom billigt, lovade Johan Vännerna.
Efter fyra år på Valands konstskola kring millennieskiftet kom Johan Kylén ut som Master. En examen i gränsöverskridande konst, kan man förstå. För en gränsöverskridare är han i högsta grad.
På senare tid har Johans skådespelande allt mer handlat om TV och film.
Det lär snart komma en egen föreställning, signerad Johan Kylén, kan vi ana som svar på frågan om framtida projekt.
– Herregud, jag är ju morfar också. Det kräver sin tid.
En bra kväll med Vännerna – igen!