”Drivkraften är att tänka framåt och alltid tacka ja.”

Det var Carina Fihn, konstnär på Epidemin, som sa det. En insikt som åtskilliga konstutövare känner igen. Plus det faktum att en betydande del av konstnärens energi går åt till pannsvettig byråkrati och välartikulerade ansökningar om projektpengar.

Carina vet det fuller väl. Precis som Per Agélii, skulptören med mångårig verksamhet på Konstepidemin.

Per och Carina bjöd Konstepidemins Vänner på spännande inblickar i arbete och vardag, som i deras höggradigt kreativa verksamhet – trots snålblås och kämpiga regelverk – ofta blir till uppmärksammad konst. Utställningar och projekt, både när och fjärran.

Foto Björn Rantil

I dagarna packar Carina till exempel en resväska full med bilder och drar till Berlin för en utställning tillsammans med en tysk kollega. Lågbudget, enligt Carina, men samtidigt ett väldigt intressant projekt.

Carina Fihn har internationell erfarenhet från både Europa och USA. Alltid flera idéer och projekt igång samtidigt.  Ofta gränsöverskridande och samtidigt oprövade tekniker i spännande blandning. Måleri, datorkonst, musik, foto, screentryck, film, bokkonst…

Själv beskriver Carina, att hon vill gestalta det knappt synliga, fragment av minnen som riskerar att glömmas bort. Antydningar av något viktigt som pågår i en parallell tid.

Det är en bra bit från Bruno Liljefors och den klassiska reproduktionen med ett jaktmotiv som hängde hemma i Carinas barndomshem. Den tavlan var den goda, men snart sagt enda, konsten Carina kom i kontakt med hemmavid. Ingenting pekade på ett konstnärskap för Carina uppvuxen bland bönder och hantverkare, men via en romantisk tonårsdröm om konstnärens frihet bar det av till Göteborg, Hovedskous och  Fine Art & New Media vid Valand.

Foto Björn Rantil

Ett av de många projekten Carina visade för Vännerna var den utställning som hon och Berit Jonsvik hade i USA 2012. Samtidigt med att de båda epidemisterna undervisade på college, med bland annat workshop, resulterade jobbet där i en uppmärksammad utställning. Ett Linnéinspirerat projekt om naturens ordning. Konst möter vetenskap/historia. För Carinas del blev det en skapelse om arter som håller på att försvinna, eller som redan har försvunnit. Väldigt eftertänksamvärt, med ett bokkonstverk som bestående minne.

Foto Björn Rantil

I Per Agéliis fall handlar det mindre, nästan inte alls, om djur som försvinner. Tvärtom, skulle man kunna säga. Om de inte blir stulna eller sabbade, vilket har hänt. I Pers verkstad och ateljé föds ofta djur och ting som förväntas leva länge, länge. Bokstavligen huggna i sten.

Det är något kraftfullt över Per Agélii, både i skapandet och inte minst när han själv berättar. Så roligt så.

Jag gör modeller till allt jag gör. Det är det roligaste och det är det som är själva konsten, sa Per. Modellen, alltså. Resten är bara ”göra”, enligt Per.

Foto Björn Rantil

Nåja, mycket ”göra” är det i alla fall. Tunga jobb i sten och betong. Ofta stora pjäser för det offentliga rummet.  Det är alltid platsen där konstverket skall placeras som är helt avgörande för Pers skapande, betonade han.

Per Agélii, kommer från en konstnärsfamilj, men det var inte alls givet att han själv skulle in i den branschen.

Foto Björn Rantil

– Jag saknar egentlig utbildning utöver en kortare kurs på Hovedskous. Kunskapen och hantverket har jag hämtat hem som lärling och genom att hjälpa andra konstnärer som behöver ett handtag.  Plus några stenhuggarkurser.

Foto Björn Rantil

Det låter anspråkslöst, men resultaten av Per Agéllis mångåriga verksamhet syns nu på många platser i och kring Göteborg. Lekfulla skulturer, ofta med en stor skopa humor i uttrycket.  Samt ett jättelikt parkeringshus som fick en specialformad betongfasad, signerad P Agélii.  Förmodligen ett av världens största konstverk, kan man tänka.

Stenen passar mig som den spretiga person jag är, anser Per. Stenen håller emot. Graniten är tung, stora block. Men det är bara att knacka – så är det klart, enligt Per.

Tro´t den som vill.

– Tomas Rubin