Artikel

Vännerna Jila Mossaed & Rogerts Bondesson

Av Tomas Rubin
foto: Johan Wingborg

foto: Johan Wingborg

Det här blev en afton med Konstepidemins Vänner att glädjas vid i minnet av – länge. Och vi var många som såg, lyssnade, njöt och lärde.

Två färgsprakande konstnärskap presenterade inför en fullsatt salong, Så som vi numera är bortskämda med under Vänträffarna.

Mötet med bildkonstnären Rogerts Bondesson och poeten, författaren Jila Mossaed blev för oss en omtumlande färd in i skilda världar, omväxlande både skimrande och skrämmande.

foto: Johan Wingborg

När Rogerts Bondesson var barn och ibland störande överaktiv så sa han mamma på mammors vis: ”Kan du inte ta penna och papper och rita något?” Det funkade varje gång. Rogerts ritade och ritade, båtar och seriefigurer i en aldrig sinande ström. Och på den vägen är det, skulle man kunna påstå i en orättvist kort sammanfattning av ett väldigt uppmärksammat konstnärskap.f

Via en uppmuntrande lärare i gymnasiet, universitetsstudier i Konstvetenskap och sedan utbildning i Gustaf Primus konstskola och Valand i Göteborg kom Rogerts som ateljeist till Konstepidemin 1988. Här har han utvecklat ett måleri som alltid låter tala om sig.  Med ett ljus och motivval i bilderna som anknyter till Göteborgskolorismen.   Rummet, med eller utan figurer, spelar alltid en avgörande roll i Rogerts måleri.

– Allt jag gör är en studie av den egna processen. Jag inspireras av det egna arbetet under tiden det pågår, lät oss Rogerts förstå. Jag vill se vad som händer.

foto: Johan Wingborg

Och nog händer det spännande saker under skapelseprocessen i ateljén. Det må sedan gälla landskap, stadsbilder (gärna vinter), porträtt eller stilleben.  Rogerts gav Vännerna en bred och lustfylld berättelse och många bildexempel ur sitt konstnärskap som vi gärna följer i fortsättningen.

foto: Johan Wingborg

1986 kom en iransk mamma, med ett barn i varje hand och en outgiven diktsamling på farsi i fickan, till flyktinglägret Långrösta i värmländska skogen. En farofylld resa var över. En annan och till synes oöverstigligt svår tog vid.

Här börjar det svenska kapitlet i en helt fantastisk, med snudd på ofattbar, berättelse om en persisk poets långa påtvingade inre och yttre resa. En resa som nu nått fram till en ärofull plats i Svenska Akademin, på stol Nr 17.

När man hör Jila Mossaed själv berätta om sin resa, är det en minst sagt drabbande berättelse om och ur en verklighet vi bara kan ana.

Jila Mossaed var tidigt, redan som barn faktiskt, en känd poet och författare i Iran. Så småningom ung kämpande mamma i en politiskt omtumlande tid. Uppmärksammad och läst i breda grupper. Persisk poesi, skriven på farsi, är en urgammal men starkt levande och rik konstform. Ordbilder och symboler som blir till ett gemensamt ägt och förstått kodspråk.

foto: Johan Wingborg

Så kom mullorna. En mörk, hotande skugga föll över det liv Jila kämpade för. En intellektuell frihet och en kvinnornas frihet.

Jila hotades. Censuren stämplade henne som ”gudlös”.

– Jag var tvungen att fly med mina barn. Måste lämna allt bakom mig för att aldrig mer kunna återvända.

Flyktingvägen ledde till Sverige och Värmland. Till ett helt nytt svårerövrat språk och en främmande kultur och litteratur. Men sakta men säkert, med en för en utomstående nära nog ofattbar vilja och energi, lyckades Jila på kort tid erövra det nya språket. Inte bara lära, utan målmedvetet tränga in i dess inre för nå målet att kunna skriva fullödig poesi på svenska. Ett mästerskap.

Sedan ett antal år bor nu Jila Mossaed Göteborg. Och trivs här, säger hon.

Sedan nyheten kom att Jila valts in i Akademin, har hennes liv slungats in i offentligheten. På gott och ont. All uppmärksamhet är förstås svårförenlig med det egna skrivandet, men snart kommer en ny diktsamling, fick vi veta. Jila Mossad har rest land och rike runt med sin berättelse och sin storslagna men samtidigt lågmälda poesi.

– Men till hösten drar jag mig undan från den här sidan av offentligheten. Vad arbetet i Akademin innebär har jag ännu ingen riktig bild av, men jag ser fram emot det.

Vi också.

 

Tomas Rubin