”Gröna rummet” fylldes snabbt av ett femtiotal Konstepidemivänner och blivande sådana när Vännernas bok Låt konsten smitta samhället, 2013–2018, lanserades 12 januari. Marie Holmgren hälsade välkommen till denna, som hon uttryckte det, historiska dag då Vännerna för första gången lanserar en egen bok.

Olle Niklasson, författare, ljudkonstnär, kulturskribent, var inbjuden talare för detta event.  ”Varför står jag här?”var hans första ord och svarade själv på frågan genom att berätta om sin egen tidiga relation till epidemin och konstutövarna här. Han passade på att ge en känga till Göteborg som en ”tondöv kommun” när det gäller kultur och exemplifierade med en historia om hur kommunen rensat ut stolar ritade av Asplund men hur dessa räddades undan förstörelse/glömska. På Konstepidemin behövdes stolar och frågan gick till kommunen om man hade överblivna sådana. Jovisst, det var bara att ta från ett gammalt magasin. Och det var där de stod, Asplundstolarna.

Bokens titel är en programförklaring, sa Olle Niklasson och fortsatte: Tanken och inriktningen att konsten ska smitta samhället var en tidig drivkraft för Konstepidemin. En vänförening etablerades ganska snart men aktiviteten sjönk allteftersom och till slut var bara två personer kvar. Omstarten 2013 och de 39 vänträffar som ägt rum fram till och med 2018

– och som dokumenteras i boken – vittnar om att det nu finns ett behov och att man hittat en bra form. Och framgångsrikt har det varit. Det vittnar inte minst alla adjektiv boken är fylld av, sa Olle Niklasson, och räknade upp ett antal: lyckat, generöst, omtumlande, magiskt, berikande, omruskande … Och eftertänksamvärt, ett nytt och alldeles eget ord!

Olle Niklasson poängterade att vänträffarna inte bara är viktiga för en konstintresserad vänskara utifrån utan också för de verksamma konstnärerna på epidemin. Vid träffarna ges unika möjligheter att lyssna på kollegor, ta del av deras tankar och problemställningar på ett annat sätt än när man stöter på varandra i den vanliga vardagslunken.

Alla behöver vänner, slog Olle Niklasson fast, och många konst- och kulturinstitutioner har vänföreningar. Konstmuseet och Moderna museet gav han som exempel och menade att i motsats till Konstepidemins Vänner är det föreningar där klass och status spelar roll. Till Konstepidemins Vänner är alla välkomna och man kan komma precis som man är. Här finns inga påbud om att man måste kunna en massa, se ut eller vara på ett visst sätt. Enda kravet är en blygsam årsavgift. Boken är en rapportbok från konstens insida, sa Olle Niklasson och betonade vikten av att dokumentera och sammanfatta. Det är en strategi för att förstå och samtidigt är det en framtidssäkran. Han avslutade sitt framförande med orden: ”Det sista kapitlet är inte skrivet och kanske första vänträffen i år blir första kapitlet i nästa bok.”

Efter Olle Niklassons uppskattande och hörbart uppskattade tal berättade Marie Holmgren lite mer handfast om boken, hur det efter varje vänmöte läggs ut en resumé av föredragen på bloggen och att det är dessa som nu återfinns i boken, att där också finns foton från varje träff och från Vännernas resor. Hon presenterade också vilka som skrivit, fotograferat och stått för bokens layout.

Efter detta var det fritt fram för publiken att inhandla den vackra boken och att informera sig om vårens vänprogram.