Artikel

Vännerna med Bo Melin & Lena Rydén

Av Tomas Rubin

Som alltid, i samband med berättelser från Vänträffarna på Konstepidemin, ligger superlativen långt framme i munnen. Lysande, givande, minnesvärt, överrumplande, roligt, generöst…

Foto Björn Rantil

Så också den här gången då bildkonstnären Lena Rydén och konstnären Bo Melin kom till Vännerna med berättelser vi gärna minns.

När Bo Melin, någon gång i den spirande ungdomen, tänkte att han ville leva så, att han var den på ålderdomshemmet som hade flest upplevda äventyr att berätta om. Jo, så blir det också med all sannolikhet. Och väldigt rolig att lyssna till är han. Gränslöst rolig. Det svänger om Bo Melin och hans konst.

Foto Björn Rantil

Konstverk ska vara som en bra låt. Det ska svänga, betonade Bo som kan skriva både skulptör, fotograf, lärare, skådespelare m.m. på ett eventuellt visitkort. Ofta har han valt att vara anonym när hans konst plötsligt uppenbarar sig i det offentliga rummet. Som alla skyltarna som dök upp litet här och var i Göteborg med texten ”Eva kom hem. Allt är förlåtet”. Det blev förstås mycket snack och undran kring skyltarna med uppmärksamhet i riks-TV på bästa nyhetsplats. Vem, var och hur? Nu vet vi alltså svaret: Bo Melin.

En dag ringde min mamma och undrade om jag sett de här skyltarna på stan, berättar Bo. Jo, sa jag, utan att berätta at de var mina. ”Jag hoppade ur bilen och stal en med mig hem”, bekände morsan.

Foto Björn Rantil

Att berätta om Bo Melins alla osignerade, anonyma konstverk och alla där han satt sitt namn under för alldeles för långt här. Helst ska man höra honom själv berätta. Om den spektakulära bussturen genom Europa, rymdfärden med pannkakorna, plättberget i utställningar både i Malmö och Oslo, fågelskulpturerna, de fejkade biljettköerna, Bo i fågeldräkt i ett träd i Brunnsparken under friidrotts-EM, alla fågelholkar i Allén i Göteborg…

Efter utbildningarna på Konstfack och Valand hittade Bo snabbt sin egen väg och egna uttryck.

Enligt Bo Melin behöver inte konst vara så märkvärdig. Det är fel sätt att närma sig konsten.

– Min idé är att frigöra mig från verket, deklarerade Bo. Men det är långt ifrån alltid han lyckas med det, kan vi i publiken konstatera. Hans mångsidighet och de skiftande uttrycken som når oss borgar för det.

Foto Björn Rantil

När Lena Rydén berättar om sitt konstnärskap känns det som en passion av skiraste, tunt vackert målat kinesiskt porslin. En känsla nära den verkliga konsten som föds i Lenas ateljé på Konstepidemin. Där har hon jobbat i snart 30 år. Med undantag från resorna och studier i Kina som med åren betytt allt mer för Lena Rydéns skapande.

Efter Hovedskous målarskola reste Lena till Kina och Zhejiang Academy of Fine Arts.

– Jag har aldrig haft några stora konstnärsambitioner, men det har varit en drift hos mig att teckna och måla. Något jag inte kan vara utan, säger Lena.

För att få ihop till brödfödan i tidiga ungdomen jobbade Lena på tågen, i restaurangvagnen. Som ett att offren i en svår tågolycka drabbades Lena av svåra skador.

– Jag blev också skraj efter det, som en rädd liten hare.

Ändå bar det ut i världen så småningom. En resa som varade i tre år. Först långlifter i Europa. Runt i England. Sov under broarna i Paris. Hem igen. Vidare till USA och Alaska. Jobbade svart – och tecknade och tecknade.

Foto Björn Rantil

Efter konstutbildningen i Göteborg bar det alltså av till Kina. Den resan blev avgörande för Lenas konstnärskap förstår vi.  Den speciella akvarelltekniken och tuschmåleriet som hon undervisades i och som är viktiga uttryck i Lena Rydéns skapande idag.

När Lena gav Vännerna en inblick i den mångtusenåriga teknik hon jobbar med förstod vi något av hennes passion. Om tålamodet som krävs, om det oförutsägbara som sker i samspelet mellan vattnet, tuschen och rispapperet. Om vikten av att hitta rätt rispapper.

Lena strävar efter att nå bortom det förutsägbara med sina bilder. Att skapa poem utan ord.

Det är ofta så skirt, men så innerligt och gripande det som växer fram på Lenas tunna, tunna rispapper.

En härlig kväll med Vännerna igen. Fullsatt som vanligt men med god plats för fantasi, form och färg.

Tomas Rubin