Tittar i mina anteckningar från vårfinalen med Konstepidemins Vänner. Som oftast en vänträff med två kontrasterande konstnärskap inför en intensivt lyssnande publik.

foto Björn Rantil

MÅNGSIDIG, har jag skrivit med stora bokstäver under skulptören, med mycket mera, Per Peterssons presentation.

RAKBLADSVASS, står det i anslutning till Azadeh Esmaili Zaghis namn.

Som så många andra barn till konstnärer så skulle inte heller Per Petersson ägna sig åt föräldrarnas yrke. Nej, absolut inte. Men studierna i Kolhättan med omnejd var heller inte något som tilltalade. Inte heller jobbet i kemiindustrin i Stenungsund som Per sökte sig till.

– Morsan (skulptören Lillemor Petersson) insåg allvaret och anmälde mig till en kurs på Stenebyskolan, en kortkurs i silversmide.  Det blev en lyckad start för mig.

foto Björn Rantil

Silver och trä i Dalsland via Kursverksamheten i Göteborg ledde fram till målet för Per – Konstindustriskolan. Här hände det saker. Det gör det för övrigt alltid för Per Petersson. Något som framgår av hans berättelse. Mångsidig, som sagt.

– Jag kan ju inte låta bli att pilla, som ha uttrycker det. Ett ”pillande” med de mest skiftande material och uttryck Gärna stora, tydliga former i allt större format.

Ofast med ljuset som betydande inslag, installationer med laser och UV-ljus i spännande och ibland invecklade tekniska lösningar. Så typiska för Per Petersson och hans otåliga och otyglade lust att utveckla de mest skiftande tekniker, gärna i tidigare obruten terräng. Inte konstigt att kollegerna på Konstepidemin i bryderi med tingen, gärna vänder sig till Per för att hitta en för ändamålet lämplig lösning. Han missar sällan och är känd för det. Det må sedan gälla sten, trä, gummi, glas eller metall. Per fixar det, sägs det.

foto Björn Rantil

Pers egna verk är väl uppmärksammade, inte minst flera med plats i det offentliga rummet. Finurliga, överraskande, vackra. Som det stora vida ”fatet” vid Örebro slott. En helt magisk fontän med en vattenspegel lånad ur Svartån. Väl värd ett besök. Eller unna er en promenad till Chalmers mattecentrum med Per Peterssons skapelse.

foto Björn Rantil

Det har nu gått elva år sedan Azadeh Esmaili Zaghi passerade gränskontrollen och nådde fram till Borås. Hon kom från Iran med tusentals rakblad i packningen. Jo, ni läste rätt – rakblad. Inte som vapen, absolut inte. I stället som viktiga inslag för hennes konstnärliga verksamhet.

Azadeh hade en genuin konstnärsutbildning med sig från Teheran.  Att hon skulle fortsätta sitt skapande i Sverige föll sig naturligt.

– Jag trivdes väldigt bra i Borås och Sverige. Ville så snabbt som möjligt lära mig språket och förstå livet här. Att bo här.

Det gick bra och gav Azadeh Esmaili Zaghi en plats på Masterutbildningen på Valand i Göteborg. Sedan ett år har hon ateljé på Konstepidemin – något hon dröm om.

– Men man hade sagt mig att det var omöjligt att få en ateljé här. Nu är jag här och stortrivs.

Azadeh är född 1981, och fick sin barndom förstörd av kriget mellan Iran och Irak, betonar hon. Ett krig för ingenting.

När soldaterna värvades, ofta väldigt unga pojkar, fick de en plastnyckel att bära om halsen. Martyrens nyckel till Paradiset, sa man.

Just denna nyckel blev utgångspunkten för en av Azadeh´s verk, en upprepad symbol i mängd. ”Keys of Heaven”.

foto Björn Rantil

Mycket av erfarenheten och minnet om från ungdomen, om krigets vanvett, finns ofta som grund i Azadeh´s skapande.

Men rakbladen då? Jo, varje blad målades som nationsflaggor och placeras i golvplanet som en läskig installation. En labyrint som ingen kunde ta sig ur utan mer eller mindre allvarliga skärskador. Osynliga – och tydliga – skadliga gränser.

En dag på Valand hörde Azadeh för första gången uttrycket ”andra generationens invandrare” . Innebörden blev en chockupplevelse. Hennes eventuella barn i framtiden skulle alltså inte bli fullvärdiga medborgare, inte svenska.

Insikten ledde till ett bildverk, en film där Azadeh skar sig själv med ett rakblad i halsregionen. En väldigt otäck demonstration där Azadeh visade sin ångest, sin motvilja att föda en inte helt accepterad människa.

– Samma dag jag visade filmen fick jag besked om att jag var gravid. Ett ödets ironi, berättade Azadeh.

Nu är Azadeh i full färd med nya projekt, Bland annat en dokumentärfilm om en iransk man, som kom till Borås samtidigt med Azadeh och hennes man.  Den iranske grannen bor nu åter i Teheran, med ett rum fyllt av ting från Borås.

– För honom är Sverige och Borås som en del av Paradiset.  En dröm att odla och värna om, om än på stor distans. Han och hans passion för Borås är utgångspunkten för min film.

Den vill vi gärna se så småningom. Borås som en dröm.