Det var den framgångsrike möbelarkitekten och skulptören Christian Eriksson, född 1858, som lockade andra konstnärer att bosätta sig vid sjön Racken utanför Arvika. Så uppstod vid förra sekelskiftet den grupp som kommit att kallas Rackstadkolonin. 1993 öppnades ett museum, Rackstadmuseet, med denna grupp som bas. Detta museum var första anhalten på Konstepidemins Vänners vårresa 11 maj.
Under bussresan dit upp genom det vackert grönskande landskapet berättade Anna-Stina Ivarsson om Rackstadgruppen och museet. Skulptören Yvonne Thörnqvist delade med sig av sin kärlek till Värmland och sjöng dessutom en folklig variant av Byssan Lull på värmländska. Så vi, 45 Vänner, var väl förberedda när vi trädde in i detta lilla museum, ursprungligen Christian Erikssons barndomshem men ombyggt och kompletterat med två utställningsflyglar. Förutom målningar och skulpturer av företrädare från Rackstadgruppen, Gustaf och Maja Fjaestad, Fritz Lindström, Björn Ahlgrensson, Ture Ander m fl kunde vi i en av de stora flyglarna bekanta oss med Ditte Reijers´målningar och skulpturer och med fotografen Marie Hettwers svartvita foton.
Genom Ditte Reijers, född 1961 och bosatt i Värmland, fick vi en inblick i en poetisk känslomättad värld där skogen utgjort inspirationskällan. På väggarna i utställningsrummet hängde stora målningar med olika skogsmotiv, på podierna i rummets mitt visade hon små skulpturer i brons och järn, skapade med utgångspunkt från naturens former – kottar, svampar, grenar. Titeln på utställningen var Om att hitta in och hitta ut. Helst ett flöde däremellan. En liten flicka, på väg att släppa en fågel fri, återkom i många av de mindre skulpturerna. Denna flicka, säger Ditte Reijers i en av utställningstexterna, är hennes eget ”ogrumlade jag”.
Marie Hettwer, född 1980, är också hon värmländska. I ett mindre rum visades hennes svartvita iscensatta foton som frammanar en svunnen värld, en tyst och stillsam värld, en värld mellan ute och inne, där fönster är ett av de bärande motiven. Titeln på hennes utställning var ”Om du lyssnar noga…”
I källarrummet kunde vi bekanta oss med Anna Palm, en skulptör som verkade främst på 20- och 30-talet. Hon vistades långa perioder i Rom och det är främst hennes möten där med andra kvinnliga konstnärer, utställningen lyfter fram.
På smala kurviga vägar gav vi sedan oss iväg mot Borgvik. På resan dit berättade Tomas Rubin om denna bruksort genom tiderna. Här fanns malmen, här fanns hamnen och här fanns billig arbetskraft. Som kuriosa kan nämnas att en del av järnet till Eiffeltornet kom härifrån. Billerud köpte bruket 1925 och järnhanteringen lades ner. Nu var det skogen som var den viktiga råvaran. Ett uppsving för Borgvik blev det under andra världskriget. En militärförläggning förlades hit eftersom det fanns en risk att tyskarna skulle invadera från Norge. Bland annat stora mossbelupna stridsvagnshinder minner om detta. Från järnbrukstiden finns byggnader från kvar, herrgården i rödmålat trä och husen byggda av slaggsten.
Men vår kosa ställdes inte till centrum av bruksbyn utan till Sliperiet, det gamla träsliperiet som ligger i byns utkant. 2009 köpte Oscar Magnusson byggnaden och omvandlade den till konsthall med gastronomisk restaurang. Varje år från maj till och med september visas här samlingsutställningar med konst av erkända konstnärer och sådana ”på frammarsch” som det sägs i reklamen.
2019-års utställare är fotograferna Clive Arrowsmith, Björn Persson, Lena Granefelt, Alex Timmermans, Lars G Johnson och Terry O´Neill, skulptörerna Assa Kauppi och Maria Vildhjärta Westerberg, och målaren Emma Hartman.
Efter rundvandringen i de stora utställningssalarna fanns det tid att äta på restaurangen – vällagad och vacker husmanskost – eller ta en promenad i bruksmiljön innan det var dags för hemresan.
Det var en samling nöjda Vänner som klev av bussen vid Linnéplatsen efter att ha tillbringat en dag tillsammans i den kulturrika Värmlandsbygden.